Helena

Ah vilket grymt rolig kvall jag hade igar! Jag, Evie, Olle och Jeff (som precis borjat pa mitt jobb) satt forst och snacka skit och forsokte muntra upp en aningens bitter gitarrist som var lite ledsen for att det inte var na folk dar. Det var verkligen helt dott i borjan, men vi gjorde vart basta for att roja loss pa dansgolvet i alla fall. Och aven fast det bara var vi fyra stollar som stod och studsa till musiken i borjan hade jag hur kul som helst. Att freaka loss pa dansgolvet ar verkligen nat av det basta jag vet. Efter andra setet kom det mycket mer folk och det var verkligen packat pa slutet. Fick till och med The Hives - Hate to say I told you so dedikerad till mig, bara for att jag tjatade pa Alan att dom skulle spela den, haha. Underbar kvall!

Nu ar det bara lite mindre an en timme kvar pa jobbet. Ar sa hungrig sa att jag haller pa att do! Men snart far jag mat. Mmm... Blir en lugn kvall ikvall. Ska hem till Alan och kolla pa film. Och ata veckogamla popcorn. Mums. Han havdar att popcorn blir daliga om dom star for lange. Jag havdar att dom haller hur lange som helst. Hur ofta har man inte en popcornskal staende i en vecka innan man orkar stada bort den...?

Undrar om man skulle ta och utoka sin gitarrrepertoar ocksa..? Ja menar ska man bli rock star kanske det blir lite torftigt efter ett tag om man bara kan en lat. Vad ska vi sla till med nu da? Ooh, Mr Brightside! Den vill jag lara mig! Aterigen, hur svart kan det va? :)

Hade världens mysigaste kväll med Evie igår. Gick längs Southbank och köpte mat på en foodcourt, som vi gick ner till floden och satt oss och åt. Sen gick vi bort till Riverland och tog en öl och spanade på men in suits. Sen gick vi tillbaka hela vägen längs Southbank igen och gick och köpte glass som vi åt i solnedgången. Haha, den perfekta dejten:)

Dessutom bestämde vi att vi ska åka till Sydney i fem dagar. Den 28e åker vi. Ska bli otroligt roligt att komma tillbaka dit igen, har saknat det! Fem dagar av strand och Sydney-urspår. Det kan inte slå fel.

Ändå problemet stötte vi på när jag skulle försöka och ringa och boka hostel. Blev nekad på flera ställen för att dom inte tar emot australienare. Förklaringen var att "backpackers och australienerare går ofta inte ihop". Nej, det kan jag i och för sig hålla med om, men vad är det för diskriminering? Får dom ens göra så? Är det inte rasism att döma ut ett helt folkslag bara för att några bråkar? Nej, hit med en jämställdhetsombudsman säger jag bara. (Visst har vi såna i Sverige..?)

Idag har vi haft team meeting på jobbet Var hur trevligt som helst faktiskt, saknar sammanhållningen man får när man aldrig jobbar tillsammans med nån. Vi har massa nya produkter på g också, som jag faktiskt ser fram emot att få vara med at promota och sälja. Se, jag har fått upp gnistan för mitt liv här igen, wohoo!

Nej, nu är det dags att hoppa in i duschen och göra sig i ordning. Evie och jag + förhoppningsvis lite folk från jobbet ska (såklart) till Euro Bier cafe och se Sulfury spela. Åh, det kommer blir en grym kväll, det känner jag på mig.

Har varit så himla glad och uppspelt hela dagen. Det gillar vi. Då vet jag att jag håller på att hitta mitt rätta jag igen.

Ha en underbar dag/kväll! Det ska jag ha.

Igar hande nagot, som inte hant pa valdigt lange. Hade du fragat mig for nagra dagar sen hade jag sagt att det inte fanns en mojlighet att det skulle handa. Men det gjorde det alltsa. Vad det var som hande?

Jag kopte inte en, utan tva klanningar! Herregud, det kanske finns en tjej nanstans langt dar inne trots allt.

Den har dagen spenderas i en av dom nya klanningarna. Pa tre timmar har jag insett att det finns restriktioner pa vad man kan gora nar man har en klanning pa sig. Man kan inte sitta bredbent a la hip hop style till exempel, det slutar sallan bra. Och man maste sitta med bra hallning hela tiden, annars aker klanningen ner och tuttarna trillar ut. Spanning i tillvaron med andra ord.

Att bero pa tuttar som trillar ut. Nar jag satt pa tramen pa vag till jobbet kom det pa en gammal dam med skjorta pa sig och satte sig mitt emot mig. Grejen var bara att knapparna hade akt upp, sa dar satt hon och flashade sin vita spetsbeha. Jag visste inte riktigt om jag skulle saga nat, det ar ju anda 30C idag, och hon kanske gjorde det med flit..? Sa jag gjorde vad vilken vanlig svensk skulle ha gjort, stack ner nasan i min bok igen och latsades som ingenting. Folk tittade med rynkade pannor och forolampande blickar pa henne. Detta markte hon och knappte ihop skjortan igen sa fort hon kunde. Hon sag ut som att hon skamdes, stackarn. Efter en liten stund klappade hon mig pa knaet och sa "Usch vad pinsamt det dar var.. Min skjorta hade akt upp, och alla tittade sa konstigt". Jag visste inte riktigt vad jag skulle saga, men log forstaende och sa att dom andra var dumma som tittade.

Imorse hande nat nastan annu konstigare. Jag fick en akut craving av Vegemite! Ni som smakat vet hur konstigt det ar. Men.. jag har borjat lara mig tycka om det faktiskt. Tydligen sa mycket att jag borjar fa begar efter det. Kanske skulle ta och kopa mig en burk.

Jag vet inte vad som ar mest skrammande. Att jag haller pa att bli en tjej eller att jag haller pa att bli en australienare...?

Ah, va gott det kanns! Torsdag forra veckan innebar sista tentan for terminen, vilket betyder att jag klarat av min forsta termin har i Melbourne. Det har inte alltid varit latt ska ni veta, men det kanns otroligt bra att ha bevisat for mig sjalv att jag faktiskt fixat det, aven om det sag morkt ut dar ett tag. Nu maste jag vanta tills i borjan pa december pa resultaten. Ska bli riktigt spannande att se hur det har gatt. Det ar bara ett amne jag ar lite orolig over (det som jag aven hade prov pa i torsdags), dar jag hela tiden fatt precis godkant eller lite over. Provet var ratt svart men jag tyckte det gick helt okej anda. Men det ar bara att halla tummarna och tanka positivt sa ska det nog ga bra det med.

Anna och Lina har kommit tillbaka fran sin roadtrip och Jennifer har flyttat till St Kilda. Kanns tomt utan Jennifer, hon har ju varit den som statt mig narmast dom senaste manaderna. Fast jag ser fram emot manga partyn och strandhang nu i sommar i stallet! :) Kul att ha dom andra brudarna tillbaka i alla fall. Det blir ratt mycket skratt nar man ar med dom dar tva, haha.

Och vi har ju antligen, antligen, antligen fatt sommar och sol. Forra veckan (nar jag var tvungen att sitta instangd och panikplugga 24/7) var det varldens varmebolja. Men sa fort det blir sadar varmt och fint igen ar det beachhang som galler. Maste ju skaffa mig en branna innan jag aker hem till jul sa jag har nat att flasha med...

(Okej, jag star pa jobbet nu, och en gaykille kom just in och kalla mig 'babe'... Hur ska man tolka det..?)

Japp, efter manga om och men, vandor fram och tillbaka hit och dit, sa kommer jag hem over jul i alla fall. Och stannar en manad eller sa innan jag aker tillbaks till Australien. Jag har bestamt mig for att jag borde ge det minst en termin till. Det sista jag vill ar att det ska bli som det blev sist nar jag akte hem, och jag spenderade 13 manader med att bara langta tillbaka.

Jag vet inte riktigt varfor jag freakade ur sa totalt som jag gjorde for nan manad sen, nar jag fick slappet och bara ville hem. Tror det var for att jag forsta gangen, nagonsin kande hemlangtan. Eftersom jag inte alls ar van vid den kanslan fick jag panik, och ville bara hem. Men nu har jag insett att jag inte riktigt kan halla pa som jag gor och fly fran saker sa fort det blir lite jobbigt. Det ar kampigt har nere. Skolan ar jattesvar, och det kanns som att hur hart jag an jobbar far jag anda bara precis godkant. Och det kan vara lite demoraliserande ibland.

Dessutom blir jag ratt trott pa jargongen har nere ibland. For att inte tala om median. Det standiga exemplet jag tar upp ar deras morgonprogram. Jag blir lika forbluffad varenda gang. Morgonshowerna bestar till 99% av produktplacering och integrerad TV-shop-reklam. Jag blir galen! Inte nog med att dom nastan bara pratar kandisskvaller och nya revolutionerande bantningskurer, nejda. Helt plotsligt, efter att precis ha avslutat en diskussion om Lindsey Lohans nya pojkvan sa skickar dom over till en annan, snarlik TV-soffa. En extremleende man intervjuar en tillsynes helt vanlig kvinna. Tills man inser att hon inte alls blir intervjuad, hon promotar en ny bilforsakring. Och 'intervjun' overgar istallet till att programledaren blir mer och mer overtygad av det hon sager. Och det hela slutar med att dom bada sager at TV-tittarna att 'det har borde ni verkligen kopa, for det ar verkligen det basta som finns pa marknaden just nu'. Och sa kommer det ett telefonnummer som man maste ringa inom tio minuter for att fa det dar super duper-priset. Och sa skickar dom over till den forsta TV-soffan igen. Och sadar haller dom pa, sakert tre ganger i timmen. Inklusive nan kort nyhetssandning pa fem minuter da och da.

Nej, jag kanske borde sluta irritera mig och le och vara glad i stallet. Nu nar jag faktiskt pluggar media har nere far man kanske vanja sig och forsoka anpassa sig. Eller atminsonde finna sig i det. Sluta jamfora med svenska median, som ter sig sa otroligt mycket battre i jamforelse. I min forsta termin pa andra aret ska jag lasa en kurs som heter 'Understanding Australian Media'. Ja tack...

Nog om det. Det jag ville komma till var att jag nog lider av graset-ar-gronare-pa-andra-sidan-syndromet. Och jag blir lite trott pa mig sjalv nar jag aldrig kan avsluta nanting jag paborjar. Jag tycker inte det ar speciellt kul att plugga, jag hade mycket hellre varit ute och aventyrat. Men det kanns som att nan gang, forr eller senare, maste jag anda skaffa mig en utbildning. Och det ar val lika bra att fa det gjort.

Jag har umgatts endel med en lakarstudent har nere. Han ar fyra veckor yngre an mig. Idag har han sin sista exam, sen ar han klar. Fardigutbildad lakare. Han borjar jobba pa Royal Melbourne efter sommaren. Det kanns sa skumt att hora honom sitta och beratta hur han for nan manad sen anvant en defibrillator for forsta gangen, och raddat en mans liv. Det ar sa sjukt! Lakare ar gamla gubbar eller mojligtvis Zach Braff, men inte sma pojkar i min egen alder. Jag blir sa jakla imponerad. Och forundrad. Och aven fast jag aldrig haft en drom om att bli lakare overhuvudtaget, ar det en hisnande tanke att jag hade kunnat varit dar nu, om jag hade velat och kampat mot det malet. Jag hade kunnat haft kunskapen om hur man raddar en annan manniskas liv. Hur stort ar inte det?!

Jag har funderat ganska mycket pa det har med mal pa sistone. Jag har aldrig haft nagra riktiga mal, aldrig haft nagra drommar jag kampat for att fa dom att komma i uppfyllelse. Och eftersom jag aldrig vetat vad jag vill har jag mest glidit runt, och gjort det jag kanner for. Men nar jag pratade med en van harom dagen, som liksom jag mest flummat runt och inte riktigt vetat vad han vill, fick jag mig en tankestallare nar han berattade om hans syn pa mal. Om man ar en person som inte har nagra speciella stora livsmal, sa far man satta upp sina egna, sma mal som man stravar efter for stunden. Det spelar ingen roll om man andrar sig halvvags, da far man satta upp ett nytt mal. Alan sa att han aldrig skulle blivit sa bra pa gitarr (han spelar i ett grymt bra coverband som vi brukar ga och se spela varje fredag, det var sa vi traffades) om hans pappa inte hade pushat honom nar han var mindre, att satta upp mal vilka latar han skulle klara av att spela nar sommaren var slut till exempel. Det fick honom att ova, och blir battre. Hade han inte haft dom malen och sett resultaten hade han antagligen trottnat och lagt av.

Jag blev valdigt inspirerad av det dar. Darfor ar mitt mal for tillfallet att klara av tre ar har i Melbourne, och fa min Bachelor of Media & Communications. Det kanns sa himla avlagset och svart att uppna, att det skrammer mig. Men jag ska bestamma mig for att klara det. Och kommer jag pa att det verkligen inte ar det har jag vill, ja da far jag val satta upp nya mal efter det.

Och det ska bli skont att komma hem over jul. Komma hem och slappna av, komma bort fran det har lite. Med vetskapen att jag anda kommer komma tillbaka. Fa lite ny energi och komma tillbaka och smasha nasta termin. Yes!

Puh, det blev lite ketchup-effekt pa det dar inlagget. Men det blir sa ibland.

Tva timmar kvar pa jobbet. Sen ska jag traffa Hanne och fika och ga lite pa stan. Kvallens projekt blir att lara mig spela Chop Suey pa gitarr, with said guitarist. Haha, wish me luck!

Jahapp, och där kom den. Insikten att jag vill inte åka hem.

Fan, fan, fan. Thåström, var är du när jag behöver dig.

Kan någon kanske ta och skriva ett manus till mitt liv så jag har nåt att följa? För tydligen är mitt eget manus ganska så rörigt och svårt att tyda. Det är därför det blir lite förvirrat ibland.

Fast vad ska man med ett manus till egentligen. Det här är mitt liv, och det är jag som lever det. Men ibland hade det varit bra skönt med någon som kunde säga till en vad man ska göra. Det låter rätt tråkigt i och för sig.

Jag gör det nog bäst själv ändå. Trots att jag inte vet riktigt vad jag gör. Men det blir nog bra.

Nu ska jag fortsätta plugga. Book review och Travel Article står på schemat.

Jag börjar sent på fredagar. Så hela morgonen har jag legat i sängen och lyssnat på regnet som smattrar mot fönsterrutan. Det är mysigt.

Dags att gå upp och äta frukost, och sen bege mig in till skolan för min sista lektion den här terminen. Sen ska jag gå och få mina flygbiljetter utskrivna. 17 december kommer jag hem. Och jag ser fram emot det.

Och vet ni? Trots att jag känner mig rätt malplacerad för tillfället, trots att jag har sjukt mycket skolarbete att göra dom närmsta två veckorna innan jag haft min sista tenta, trots att jag inte har några pengar och kan göra något roligt på den tid jag faktiskt är ledig, trots att immigration är dumma i huvudet och inte låter mig jobba mer än 20 timmar i veckan även när jag slutat skolan, trots att det regnar ute och jag har hål i mina skor - så är jag glad ändå.

Varför skulle jag inte vara det? Alla dom här sakerna jag just räknat upp, dom betyder ingenting egentligen. Om jag istället skulle räkna upp alla saker jag har att vara glad för, då skulle listan bli dubbelt så lång. Även om jag glömt hälften.

Det gör mig så ledsen att folk glömmer att se allt det som faktiskt är bra, och istället fokuserar på det som är dåligt. Att vara negativ skadar bara en själv. Och jag vet att det är svårt. Klart som fan att det är svårt.

Men kan inte alla bara försöka vara glada i stället? Det blir så mycket lättare då.

Nu ska jag gå och äta några ost- och skinkmackor och dricka en kopp kaffe i soffan. En av många vardagliga småting som gör mig glad.

Kram på er!

Jag har väldigt mycket jag skulle vilja skriva om. Men jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

Dessutom är det två veckor kvar i skolan, och jag har väldigt mycket att göra. Men noll motivation. Typiskt dålig kombo.

Förra veckan satt jag och stirrade x antal timmar in i datorskärmen utan att göra mycket vettigt alls. Nu börjar jag få lite mer press på mig dock, så jag hoppas att allt flyter på av ren självbevarelsedrift.

Jag kör mantrat för mig själv. Två veckor. Två veckor.

Och vet ni? Jag stannar inte här till nästa termin. Jag har kommit underfund med att jag inte trivs här. Jag älskar att resa, upptäcka och äventyra i Australien. Men att vara student och leva vardagsliv funkar inte. Det är alldeles för ytligt. Ingen substans, inget djup. Och sånt blir jag tokig på väldigt snabbt. Så jag kommer hem, troligtvis till jul, och flyttar till Lund i stället.

För där har dom ju så jävla mycket substans menar jag..! :P

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(?)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Okej, men lova att inte säga nåt till pappa då...)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lite dispens kan man väl få om man fått paket från Sverige?

 

Tack Elin!

När jag gick på spårvagnen i morse var den väldigt full av folk. Alla sittplatser var upptagna och folk stod och höll sig fast i vad som än fanns inom räckhåll.

Alldeles bredvid där jag ställt mig, sitter det en man med ett block i knäet, och en penna i handen. Hans hår börjar skifta i grått, och han är nog några år över femtio.

Hans panna är i djupa veck och han är väldigt koncentrerad. Lite då och då sticker han ut tungan, samtidigt som han ritar dit noter på ett notpapper som han har i blocket. Sen funderar han ett tag, tvekar liksom med pennan. För att sedan skriva dit vilka noter det är han just har ritat.

En annan man som står bredvid mig, betraktar också den sittande mannen som försöker lära sig noterna. Den stående mannen har långt hår i en hästsvans, och ser ut att vara en kreativ person. En konstnärlig person.

Det blir en plats ledig bredvid mannen med noterna, och mannen med hästsvansen sätter sig. Tvekar en sekund. Sen frågar han om den andra mannen möjligtvis skulle behöva lite hjälp.

Sedan sitter mannen med hästsvansen en lång stund och förklarar och berättar hur man tyder noter. Han delar med sig av knep för att snabbare komma på vilken ton en viss not är och tar fram papper ur sin väska och visar exempel.

Mannen med noterna blir glad, han tyckte ju att det här med noter var en ganska svår grej. Man kan se att han skiner upp när han börjar förstå, allt eftersom mannen med hästsvansen lär honom.

Folk runt omkring tittar upp, och sneglar nyfiket på vad dom gör. Kanske blir dom glada av mannen med hästsvansens vänlighet. Kanske vill dom också lära sig, och få del av mannen med hästsvansens musikaliska visdom.

Jag stod där, och jag log. Väntade nästan på att alla skulle brista ut i sång och dansa ett välkoreograferat nummer där inne i den fullpackade vagnen.

En liten gest av vänlighet. En lust att dela med sig av sin kunskap. En önskan att sprida sin glädje.

Och glädje spred han. Till många av oss, som åkte spårvagn 75 den morgonen.

Städningen = KLAR!

Därför har jag införskaffat en kombinerad belöning och study motivation. Första planen var att gå och köpa pommes som jag skulle dränkt i importerad bearnaisesås, men Fish & Chips-stället var stängt. Men plan B funkar lika bra den.

Mamma har länge tjatat om bilder från vår lägenhet. Det finns en anledning till varför hon inte fått några.

Australien innebär inte bara sol och öl och BBQ. Tyvärr. Det finns en vardag här också. Och när det bor två heltidsstuderande, deltidsarbetande brudar tillsammans ser det allt som oftast ut såhär:

(Förlåt mamma)

 

Nu ska jag sätta på hårdrock. Och diska. Och gå ut med soporna. Sen ska jag belöna mig själv med att plugga. Yes!

Jag insåg just en sak. Det går en tjej i min tutorialgrupp i Globalisation. Smart tjej, ser bra ut, vältränad. Har växlat några ord med henne sådär. Hon berättade att hon varit i Stockholm några gånger. Jag sa att jag tyckte det var coolt att hon varit där.

Vad jag insåg? Den här tjejen blev världsrekordhållare i 50 meter fjärilssim förra året när hon slog Therese Alshammars gamla rekord. För nån månad sen vann hon guld i världskuppen. Och fick väl nån miljon i prispengar sådär. Jahapp.

Och henne sitter jag och diskuterar fattigdom och multinationella företag med varje fredag.

Bara så att ni vet.

Helena kom hem från lägenhetsvisningen (vilken för övrigt var helt okej... lägenheten alltså) med visionen om att plugga. Gjorde hon det? Nej.

Vad hon gjorde istället? Hon satte sig och googlade utbildningar på universitet i Storbritannien. Ursäkta?! Hon som aldrig blir nöjd, eller hur var det nu?

Jag älskar min utbildning här. Den är grym. Och jag tycker om Melbourne. Det är en underbar stad. Men jag är så trött på folket. Ytligheten. Det ger mig rysningar. Och jag tänker och funderar. Kommer jag orka med tre år här?

Så jag har börjat fundera. Kan jag åka som utbytesstudent ett år för att komma bort lite? Eller kanske jag helt enkelt överföra dom kurser jag redan kommer att ha läst (för jag planerar åtminstonde att avsluta ett år här) och slutföra min examen nån annanstans?

Jag trodde aldrig, aldrig, att jag skulle säga det här, men jag har nog ta mig fan lite hemlängtan. Eller hemlängtan är nog fel ord egentligen, för Sverige vill jag ju inte heller till egentligen. Bortlängtan?

Nej, vet ni vad det är?! Jag saknar er. Folket där hemma. Mina underbara vänner och min familj. Er saknar jag! Underbara människor, som jag tycker så mycket om och som gör mig så glad. Det saknar jag.

Det som egentligen fattas mig just nu är nog folk som står mig nära. Och jag är helt övertygad om att det kommer kännas bättre när det blir sommar. Och glad är jag ju. Bara inte helt nöjd med min tillvaro.

Jag borde sovit för länge sen. Kommer, om möjligt, vara ännu tröttare imorrn. Så nu blir det en dusch. Sen ska jag gå igenom dom fem artiklarna vi ska redigera imorrn. Och det tycker jag är roligt. Riktigt roligt till och med!

Glad ska man va! Och det är jag. Även om jag saknar.

Godnatt.

Jag förstår inte att jag jämt ska vara så fruktansvärt trött på mornarna. När jag är hur pigg som helst på kvällarna. Ändå vill man inte göra nånting, när man ligger där klarvaken och stirrar i taket. Drar man igång med värsta projektet känns det som att chansen att somna är ännu mindre. Soooov, sooooov, går mantrat i huvudet när man ligger där och blundar frenetiskt för att försöka somna. Och ju mer klockan blir, desto mer stressad blir man för att man vet att man måste upp om ett visst antal timmar. Men nej. Till slut måste man ju ändå ha somnat ändå, eftersom man uppenbarligen vaknar ett antal timmar senare, trött som en gnu. Men jag kommer aldrig ihåg hur jag faktiskt lyckades somna. Och jag har inget knep att ta till nästa gång.

Normalt brukar jag ju faktiskt inte ha svårt att sova. Är nog mest för att det snurrar rätt mycket tankar i huvudet nu. Och att jag fokuserar stenhårt på att vara positiv. Glad. Energisk. The Secret, ni vet. Då blir det lätt överflöd av lyckohormoner. Och därför svårt att sova.

Nej, men om jag ska ta och blanda ut mina happy happy hormones med lite kaffe. Det borde göra susen. Sen ska jag in och ha föreläsning i mitt favoritämne, Professional Writing. Det blir roligt.

Godmorgon!

Första skoldagen avklarad. Kan ju inte påstå att det var den roligaste jag haft, föreläsningsvis. Men eftersom det var i dom två ämnen som jag tycker minst om var det inte så oväntat kanske.

Däremot var det väldigt roligt att träffa lite folk igen. Satt och fikade med Evie på vårt favoritcafé jättelänge. Det var mysigt. Hon har varit i Europa under lovet (och varför låter det som att det skulle vara något alldeles utomordentligt exotiskt när jag skriver det så..?), så det var spännande att höra vad hon haft för sig. Hon berättade att hon varit med om en liknande sak som det jag var med om precis innan jag åkte till Australien. Och eftersom jag fortfarande var hög på endorfiner från gårdagskvällen gjorde det med väldigt glad att höra om nån annan som varit med om samma sak. Vi satt där som två flower power-barn och pratade om hur vacker jorden är och att alla borde älska alla. Helt underbart:)

Efter skolan träffade jag Hanne och fikade med henne. Det var också väldigt mysigt. Så skönt att träffa lite vettigt folk som man faktiskt kan sitta och prata med, om vettiga saker. Är så trött på ytliga australienare vars djup sträcker sig så långt som till vilken laguppställning deras footy team borde ha nästa match, eller hurvida den lilla miniklänningen matchar skorna med dom skyhöga klackarna. Blä. Evie är ju en av dom få undantagen faktiskt. Men det är väl bara att fortsätta leta. Det måste ju finnas några fler australienare med lite djup. Även om jag är aningens pessimistisk på den fronten för tillfället.

Gjorde ett tvättäkta glädjeskutt ute i vardagsrummet förut när jag insåg att dom visar andra säsongen av The Mentalist nu. Så jag och Jennifer (eller okej då, mest Jennifer eftersom jag satt klistrad framför TV:n) gjorde i ordning det överblivna myset från igår, det vill säga crackers och avacado-dip. Och choklad. Mmm...

Imorrn ska jag på en lägenhetsvisning. Wish me luck!


(Fick just ett sms som gav mig fjärilar i magen. Eller skuttande rådjursungar kanske. Enda nackdelen är att det kommer bli svårt att sova nu igen. Dom här endorfinkickarna är ta mig fan helt sjuka...)

Idag börjar skolan igen. Så här glad är jag för det.

Konstigt kan man tycka. Men jag är taggad nu. Fyra veckor av skola, sen en vecka av panikplugg. Och efter det är jag klar med min första termin här nere. Bring it on!

Nu ska jag mumsa i mig mina ost- och skinkmackor, dricka upp mitt kaffe (trots tidigare utlovat återfall till te-beroendet har jag tyvärr utvecklat ett kaffe-beroende på mornarna, så vi får köra te på kvällarna i stället) och sedan skutta ut till spårvagnen. Ja, skutta ska jag göra. Livet blir så mycket roligare om man är lite glad.

Tjoho!

Nu är jag hemma. Har ätit tre ost- och skinkmackor och druckit en stor kopp te. Det var välbehövligt, och allt känns lite bättre nu. Det blev ingen utgång, men det gör inte så mycket. Jag är glad ändå.

Det var längesen jag drack te. Konstigt, med tanke på att det är en av dom bästa sakerna jag vet. Jag tror jag ska börja dricka mer te igen. Te gör mig glad.

Okej, det här är två väldigt innehållslösa inlägg. Men jag har insett att skrivarglöden kanske behöver lite hjälp med att hitta tillbaka till mig. Så därför tänkte jag att bara skriva lite skit skulle hjälpa. Varför inte.

Det har varit en lite jobbig period nu ett tag. Oj, vart kom det där ifrån? Se, bara man kommer igång så går det liksom automatiskt att lätta på hjärtat. Nej, men både jag och Jennifer har (haft oturen?) att umgås med människor som tagit väldigt mycket av vår energi. Utan att ge så mycket tillbaka. Såna tycker vi inte om! Men det kan vara svårt att märka sånt med en gång. Och ibland ännu svårare att ta sig ur det.

Nu är jag dock påväg ur det. Är det nåt jag faktiskt inte klarar av, så är det tjafs. Orka? Så saker börjar kännas mycket bättre nu. Det finns ingen absolut anledning i hela världen att lägga energi på dumma, jobbiga, konstiga, krångliga människor eller människor som gör dig ledsen, när det finns så fruktansvärt mycket underbart folk där ute, som bara gör dig glad och lycklig. Kom ihåg det.

Imorrn är jag ledig. Sovmorgon. Som om jag inte haft det dom senaste två veckorna, haha. Men det spelar ingen roll. Jag gillar att sova. Speciellt på mornarna.

Och ibland på kvällarna också. Som nu ungefär.

Vågbrus och doften av saltvatten.

Det ar sa dott harinne. Jag har inget att gora. Och kunderna ar sura och snasiga. You gotta love it.

Inte sa langt kvar i alla fall. Drygt tva timmar. Okej, det ar ganska lange. Fan. Vet inte riktigt vad jag ska gora sen heller. Ska eventuellt ut med en kompis. Men inget ar sakert an. Jag ar rastlos som fa. Och roar mig sjalv med att... Ja, titta in i vaggen. Hahaha, bitter!

Jag vill ha aventyr! Galna eskapader och grymma upplevelser. Det ar sa sjukt frustrerande att va i det har landet utan att resa. Traffa alla backpackers och hora deras historier, men inte fa hanga pa sjalv. Gud, vad jag saknar det livet.

Fast jag trivs ratt bra nu ocksa faktiskt. Lovet gor mig sa rastlos bara. Ska faktiskt bli ratt skont att borja skolan pa mandag. Det ar faktiskt inget vidare kul att va ledig om man inte har pengar att gora nat for.

Nej, nu ska jag rycka upp mig. Gora en bra spelningslista och titta pa gamla kort pa facebook. Borde doda lite tid iaf. Wohoo!