Helena

I lördags begav jag mig då ut till Lilydales flygplats för att ha en dag fylld av markträning. Gick upp redan halv sex och var totalt klarvaken. Det händer inte ofta kan jag säga.

Mötte upp Heath i Toorak och fick skjuts ut till Lilydale. När vi kom fram fick jag veta på en gång att det inte kunde bli nån hoppning. Även om vädret förbättrades till och från så var hela startbanan översvämmad. Så det var ingen verksamhet igång alls och vi hade hela flygfältet för oss själva.

Även om jag såklart är grymt sugen på att hoppa så hade jag en otroligt bra dag med markträning. Gick igenom Parachute Landing Rolls och fick öva på en matta. PLR ska man använda sig av om man känner sig osäker på sin landning eller om landar utanför Dropzonen. Principen är att man rullar ihop sig till en boll och tar i marken med fotsulor, sidan på vaden, sidan på låret, rumpan och bak på ryggen. Svårt att förklara, men det ska i alla fall fördela kraften så att man inte gör illa sig. Så jag gjorde väl minst ett tiotal PLRs på varje sida, framåt och bakåt genom att hoppa ner från en pall. Det tar ett tag innan man får in snitsen och det blir några dunsar rakt ner på ändan. Men bättre nu än sen!

Efter det gick vi ut till flygplanet och övade uthoppningsproceduren. Vi kommer flyga upp med ett väldigt litet flygplan, och dörren är bara stor nog för att en person i taget ska hoppa ut. Men eftersom jag och mina två instruktörer måste hoppa ut i formation (jag i mitten, dom på sidorna), så innebär det att Intruktör 1 klättrar ut och hänger sig under vingen. Sen klättrar jag ut och håller mig i vingbalken (med en exakt ordning hur man kliver och greppar saker) och står på ett steg ovanpå hjulet med ett ben och har det andra utsträckt, medan Instruktör 2 står i öppningen. Man får okej från båda instruktörerna, släpper sitt grepp och sen bär det av.

Vi gick sedan ner till landningsområdet och gick igenom landningssekvenser vid olika vindförhållanden och riktningar.

Jag spenderade även ett bra tag upphängd i en sele med en låtsasfallskärm på. Jag skulle gå igenom utlösningsproceduren, och sedan höll dom upp en bild ovanför huvudet och jag skulle avgöra om skärmen såg ut som den skulle eller inte, och agera därefter. Och oftast när jag utförde nödproceduren (att cutta huvudskärmen och utlösa reserven) stod två av instruktörerna och ryckte och slet och slängde runt mig för glatta livet, så det skulle bli lite mer autentiskt. Tjoho!

Slutligen låg jag på en upphöjd kudde och övade kroppsposition, vad som ska utföras under frifallet på dom första hoppen, och tecken från instruktörerna.

Fick en hel del bra pratstunder med Chippe också då han gick igenom flygfoton över området, hur man ska orientera sig från luften osv. Han kom även med många bra tips och råd. Rätt skönt att ha nån som prata svenska med och fråga frågor till också!

Så, efter markträningen känner jag mig mycket mer redo för mina första hopp! Även om det såklart kommer bli otroligt nervöst så är jag så himla taggad. Kanske, kanske nästa helg. Hoppas!

Dagen efter vaknade jag upp med en sån fruktansvärd träningsvärk! Haha, gick som en gammal tant hela dagen. Blev visst några intensiva timmar ändå.

Idag har jag pluggat. Och jobbat första passet på mitt nya jobb, ORC International. Vi ringer upp och gör marknadsundersökningar i Sverige för Caterpillar. Gick bra för att vara mitt första pass tyckte jag. Men visst, så vidare kul är det inte att sitta och prata i telefon i sju timmar. Men det är bara att bita ihop och vara positiv. Även fast jag inte vet exakt när så snart, snart får jag hoppa!

Igår var det då dags för den andra - och sista teorilektionen. Både Heath (som håller på att ta sin instruktörslicens) och Chippe (som konverterar sin svenska instruktörslicens till en australiensk) höll i delar av lektionen medan Paul övervakade. Paul har jag fått lära mig är inte bara Chief Instructor på Melbourne Skydive Centre, utan även Area Safety Officer för hela Victoria. Känns ju rätt tryggt!

Gick igenom hur man flyger skärmen och landningssekvensen. Det är nog den här biten jag är mest pirrig över, eftersom jag aldrig upplevt den själv förut. Men det finns så otroligt mycket riktlinjer att följa. Dessutom kommer dom kunna guida mig med radio som sitter i hjälmen, och med spatlar nere på marken. Och funkar inte radion av någon anledning har dom en gigantiskt pil nere på landningsbanan som dom kan rotera för att visa när man ska svänga. Och är man för långt bort från landningsbanan för att se pilen så landar instruktörerna först, för att sedan använda sina fallskärmar som pilar. Det finns verkligen back-up på back-up på back-up på ALLT inom den här sporten. Vilket gör att det känns tryggt, eftersom man har redan gått igenom alla eventualiteter och det finns inget som kan överraska en.

Sen gick vi igenom saker som kan gå fel. Återigen, kanske inte någon moralhöjande uppgift, men det är otroligt viktigt att lära sig att känna igen ett problem så att man inte tvekar utan handlar direkt. Dom allra flesta av problemen var ingen av mina instruktörer som någonsin stött på. Paul har gjort över 6000 hopp. Så den allra största risken inom sporten är folk som inte följer reglerna, är vårdslösa och överskattar sin förmåga.

Fick skjuts med Heath hem efteråt. Han berättade hur jobbigt han tyckte det var att prata inför folk och bad om lite feedback på lektionen. Det här är alltså en kille som kastar sig ut från flygplan på en daglig basis, och har base-jumpat från såväl klippor i Norge som byggnader i Melbourne. Och han berättar för mig hur himla nervös han var innan första lektionen, hur han fick sitta i bilen och andas i några minuter för att få ner pulsen innan han gick in. Rädsla är fascinerande.

Rädsla är fascinerande. Jag älskar känslan av adrenalin i kroppen, känslor som brottas med varann. Jag har inte lyckats fått nåt plugg gjort idag, jag har bara kunnat fokusera på morgondagen. Jag älskar att känna hur fjärilarna fladdrar i magen, hur det då och då sköljer som en våg med adrenalin genom en. Hur hjärnan inte riktigt kan bestämma om den är nervös eller förväntasfull. Lycklig eller pirrig. Eller allt på samma gång.

Imorrn ska jag upp tidigt och bege mig ut till Lilydale airfield. Stora delar av för- och eftermiddagen kommer vigas till markträning. Öva på att ta sig ut från flyplanet och att landa. Att gå igenom allt jag lärt mig gång på gång. Det verkar tyvärr bli dåligt väder, och eftersom det är väldigt stränga restriktioner gällande både vind och moln för studenter så är det ganska liten chans att jag får hoppa.

Men om det klarnar upp mot eftermiddagen får jag först göra ett tandemhopp för att känna av landningssekvensen. Och sen kliva in i flygplanet igen, den här gången med en egen fallskärm på ryggen. Hoppa ut från planet med två instruktörer som håller i mig och stabiliserar mig under hela frifallet. För att sedan utlösa fallskärmen, flyga och landa den på egen hand.

Blir det inte imorgon så blir det på söndag. Eller helgen därpå. I vilket fall så kommer det här vara jag inom en snar framtid.

Så var den äntligen här. Som jag har längtat. Räknat ner. Men idag så började äntligen min Accelerated Free Fall-kurs. Första steget mot att bli licenserad fallskärmshoppare.

Egentligen skulle jag ju börjat för en vecka sen, men då någon hoppat av och vi bara skulle varit två studenter så skjöts det fram en vecka så att dom skulle ha chans att hitta någon mer. Det gjorde dom inte. Och dessutom hoppade den andra studenten också av. Vilket betydde att det nu bara är jag. Vilket kanske är en smula tråkigt eftersom jag inte har någon att vara exalterad och nervös tillsammans med. Men bra med tanke på att jag nu får privatlektioner av all teori. Chief Instructor Paul var där. Och även en till kille, Heath, som håller på att utbilda sig till AFF-instruktör. Och på torsdag kommer det vara ytterligare en instruktör där, svensk faktiskt - Chippe, som ska konvertera sin svenska intruktörslicens till en australiensisk. Så då blir det tre instruktörer. Och så jag. Så jag kommer få all uppmärksamhet jag kan önska! :)

Ikväll gick vi igenom fallskärmens alla delar, hur den fungerar rent praktiskt, vad man ska tänka på i och runt flygplanet, hur man ska positionera sig under frifallet, hur och när man utlöser fallskärmen, hur man kontrollerar att allting ser ut som det ska när den väl är utvecklad, och under vilka omständigheter man cuttar (det heter faktiskt så på svenska, cut away på engelska) huvudskärmen och utlöser reservfallskärmen.

Mycket att ta in, men sjukt spännande och peppande. Det är så underbart att lära sig något som man verkligen vill kunna.

Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa igenom teoripärmen. Nästa - och sista, teoritillfälle är på torsdag kväll. Sen håller vi alla tummar vi kan för fint väder på lördag va?! :)

 

Idag bokade jag min Accelerated Free Fall-kurs. Jag ska lära mig skydiva på egen hand. 3e maj börjar den, vet inte hur jag ska kunna hålla mig tills dess. Men det är karaktärsbyggande att vänta och längta intalar jag mig. Hursomhelst är jag helt otroligt förväntansfull, pirrig och framför allt lycklig.