Vilse

Ibland tappar man bort sig sjalv. Man gar vilse. Helt plotsligt en dag sa inser man att man inte riktigt kanner sig sjalv langre. Och det ar forst da man kan borja pa att leta, kanna sig fram - for att sa smaningom hitta sig sjalv igen.

Detta ar precis vad som hant mig dom senaste manaderna. Jag har levt i lite som en bubbla, utan att riktigt marka det. Men det ar forst nu dom senaste veckorna som det har varit sa patagligt att jag antligen markt vad det ar som hander. Och det ar forst nu som jag kan borja gora nanting at det.

Nar jag skrivit har i bloggen om min tid i Australien sa har det alltid varit om roliga saker. Spannande saker. Galna saker. Underbara saker. Men sjalvklart sa ar inte tillvaron sa enkel.

I borjan var den det. Mina tre forsta manader i Sydney och mandaden i Nya Zealand, var precis sa. Man tog livet dag for dag, det fanns inga problem i varlden och var lyckligare an jag nansin varit. Den har resan har varit precis vad jag behovde. Precis vad den perfekta lilla flickan Helena behovde; hon som hade MVG i alla amnen, som aldrig gjorde nagot som fel eller forbjudet, som levde livet i nan slags absurd tro om att allting maste just sa - perfekt.

Hela min gymnasietid spenderade jag varenda dag, varenda kvall, varenda helg med att plugga. Resten av tiden umgicks jag med min pojkvan och vara familjer, mycket sallan med kompisar eller folk fran min klass. Visserligen har jag alltid varit, eller snarare trott mig vara, en person som inte passar in i ganget, utan snarare en som har nagra fa - men valdigt bra vanner. Detta stammer bade valdigt bra och valdigt daligt.

Jag gick ut gymnasiet och fick tre goda vanner pa kopet; en vilken alltid kommer bo i mitt hjarta (i rummet bredvid Legolas). Daremot larde jag knappt kanna nagra andra i min klass, nagot jag sahar i efterhand kan angra valdigt. Det fanns en helt del harliga manniskor.

Efter att ha varit med i tva musikaler, och framfor allt efter att ha varit ute och rest och traffat sa otroligt manga underbara manniskor, inser jag att jag inte alls har svart att vara i en grupp med manga personer - snarare tvart om. Jag alskar det! Detta ar lite av ett sidospar, men jag har kommit i gang att skriva nu sa det ar svart att sluta. Och allt mynnar ut i samma slutsats: att detta ar det basta jag nagonsin kunnat gjort.

For nastan ett ar sen laste jag nat sa klockrent och varmande i min van Lenas blogg: " Tänk, min gamla klasskompis lever sitt liv, en människa som jag aldrig trodde skulle slå sig loss från allting, men hon vaknade och flög sin väg!". Det var nog forst nar jag laste dom orden hur "illa" det faktiskt varit innan.

Hursomhelst, dom senaste mandaderna har varit exempel pa instangd vardag, snudd pa mer an jag nansin upplevt det i Sverige. Eftersom vi bor hos Rorys foraldrar (da vi inte kunde hitta nanstans att bo inne i stan) sa tar det 1 timme och 15 minuter med tag till och fran jobbet varje dag. Dessutom ar jag beroende av att nagon skjutsar mig till/kommer och hamtar mig pa tagstationen - ytterligare 45 minuter enkel vag. Detta resulterar i att mina dagar 75% av tiden ser ut sa har:

Vakna
Aka bil
Aka tag
Jobba
Aka tag
Aka bil
Sova


Dom dagar jag faktiskt ar ledig jobbar oftast Rory eller hjalper sin pappa, vilket gor att det anda jag kan gora ar att titta pa film eller sitta vid datorn. Dom har dessutom ocksa bara modem, sa alltfor mycket internetsittande blir det alltsa inte heller. Dom fa vanner jag har inne i Melbourne kan jag inte heller traffa, eftersom jag inte har nan bil och kan ta mig till tagstationen. Isolerad ar ordet.


Rory ar en underbar kille pa manga satt, men pa manga satt ar vi ocksa valdigt olika. Detta har jag vetat enda sen forsta dagen i Melbourne, men jag har ju anda valt att stanna kvar hos honom. Jag vet inte hur manga ganger jag och Kristin diskuterat det har, men nagot ar det ju uppenbarligen som haller mig fast vid honom. Som om inte det brunlockiga haret och pilotuniformen skulle vara nog liksom. Skamtasido.

I brist pa battre ord for att peka pa hur vi ar olika sa skulle jag saga att han ar ratt sa ytlig. Han har ingen riktig formaga att tanka, filosofera, tanka, analysera. Och ni som kanner mig vet ju hur otroligt viktigt det ar for mig. Jag klandrar honom inte, ingen i hans familj, med mojligtvis undantag for hans mamma har dessa egenskaper, sa det ar val hur han blivit uppfostrad och hur hans uppvaxt har varit helt enkelt.

Men jag tror att det ar mycket pa grund ut av att jag levt i denna - jag sager det igen: isolerade miljo som gjort att jag tappat bort mig sjalv en smula. Jag har, som jag har haft tendens att gora forut; gatt in i en bubbla.


For att ge er nagra exempel:

  • Jag dricker valdigt sallan te langre.
  • Jag har inte tagit en promenad i naturen pa mycket lange.
  • Aven fast jag ar omgiven av hav har jag knappt alls suttit och blickat ut over det.
  • Jag har ingen att ha langa djupa samtal med.
  • Det ar otroligt sallan jag drommer, fantiserar och filosoferar.
  • Jag minns inte senast jag dansade: dansade sa jag fick endorfin i hela kroppen.

Och kanske viktigast av allt:

  • Jag skriver inte dagbok langre.

Jag har skrivit dagbok sen jag var elva ar och min dagbok var rosa med en bild av Leonardo Di Caprio pa framsidan. I tio ar har jag skrivit dagbok varje dag. Och da menar jag verkligen varenda dag, det fanns inte en enda blank lucka. Detta ar nagot som jag har alskat och uppskattat otroligt mycket. Nagot som jag varit stolt over. Nu ar det ett stort hal sen i slutet pa december. Jag tappade helt enkelt lusten att skriva. Kanske for att jag kande att jag inte hade nagot att skriva om. Visst saknar jag det. Men jag tanker inte tvinga mig sjalv att borja igen, utan litar pa att det kommer komma av sig sjalv, forhoppningsvis inom en inte alltfor lang framtid.

Jag har insett och lart mig manga saker pa denna resa, vissa saker som jag kanske inte ens insett att jag lart mig an. Och aven fast det later ratt illa i det jag skriver har sa har jag atminstone kommit till insikt om vad som hander mitt liv, och det ar det forsta steget uppfor trappan. Och vet ni? Jag kommer ga med langsamma och noggrant utvagda steg uppfor resten av den. For nar jag val kommer upp planerar jag att inte ramla ner igen.


Pa tisdag ska Rory gora ett flygprov som jag ar alldeles saker pa att han kommer klara. Nar han gjort det blir han antagen till ett Cadetship Program med Quantas och kommer flytta till Adelaide i mitten av maj for att borja forverkliga sina drommar. Sa vare sig vi vill eller inte kommer vi att ga skilda vagar da. Vilket jag tror kommer bli bra trots allt. Aven om det sjalvklart kommer bli otroligt ledsamt. Aven om det inte latit sa i det har inlagget sa har han valdigt manga fina sidor ocksa.

Och jag da? Jag kommer att ge mig ut och resa i Australien igen. Det var ju faktiskt darfor jag kom hit. Har inga exakta resplaner an, men Whitsundays och Fraser island finns definitivt med. Sen ar bara fragan om jag ska dra mig norrut eller soderut efter det.

Slutligen, efter ett par veckors resande, kommer jag antligen att aka hem till Sverige.
Klockan tre pa eftermiddagen, lordag den 7 juni, anlader jag till Arlanda.

Och sen da? Jo, en del planer finns allt. Men det tar vi en annan gang.

Det har inlagget blev otroligt personligt och utlamnande. Men eftersom jag varken skriver langre eller har nagon att prata med behovde jag beratta for nagon. Beratta for alla.

Nasta inlagg kommer handla om betydligt gladare saker. Joda, nog ar jag glad och lycklig nu med. Kanske inte riktigt sa ofta, eller sa mycket som jag skulle onska bara.

Vanner; jag saknar er.

Fran hjartat;

Helena