Helena

Igår var det då dags för den andra - och sista teorilektionen. Både Heath (som håller på att ta sin instruktörslicens) och Chippe (som konverterar sin svenska instruktörslicens till en australiensk) höll i delar av lektionen medan Paul övervakade. Paul har jag fått lära mig är inte bara Chief Instructor på Melbourne Skydive Centre, utan även Area Safety Officer för hela Victoria. Känns ju rätt tryggt!

Gick igenom hur man flyger skärmen och landningssekvensen. Det är nog den här biten jag är mest pirrig över, eftersom jag aldrig upplevt den själv förut. Men det finns så otroligt mycket riktlinjer att följa. Dessutom kommer dom kunna guida mig med radio som sitter i hjälmen, och med spatlar nere på marken. Och funkar inte radion av någon anledning har dom en gigantiskt pil nere på landningsbanan som dom kan rotera för att visa när man ska svänga. Och är man för långt bort från landningsbanan för att se pilen så landar instruktörerna först, för att sedan använda sina fallskärmar som pilar. Det finns verkligen back-up på back-up på back-up på ALLT inom den här sporten. Vilket gör att det känns tryggt, eftersom man har redan gått igenom alla eventualiteter och det finns inget som kan överraska en.

Sen gick vi igenom saker som kan gå fel. Återigen, kanske inte någon moralhöjande uppgift, men det är otroligt viktigt att lära sig att känna igen ett problem så att man inte tvekar utan handlar direkt. Dom allra flesta av problemen var ingen av mina instruktörer som någonsin stött på. Paul har gjort över 6000 hopp. Så den allra största risken inom sporten är folk som inte följer reglerna, är vårdslösa och överskattar sin förmåga.

Fick skjuts med Heath hem efteråt. Han berättade hur jobbigt han tyckte det var att prata inför folk och bad om lite feedback på lektionen. Det här är alltså en kille som kastar sig ut från flygplan på en daglig basis, och har base-jumpat från såväl klippor i Norge som byggnader i Melbourne. Och han berättar för mig hur himla nervös han var innan första lektionen, hur han fick sitta i bilen och andas i några minuter för att få ner pulsen innan han gick in. Rädsla är fascinerande.

Rädsla är fascinerande. Jag älskar känslan av adrenalin i kroppen, känslor som brottas med varann. Jag har inte lyckats fått nåt plugg gjort idag, jag har bara kunnat fokusera på morgondagen. Jag älskar att känna hur fjärilarna fladdrar i magen, hur det då och då sköljer som en våg med adrenalin genom en. Hur hjärnan inte riktigt kan bestämma om den är nervös eller förväntasfull. Lycklig eller pirrig. Eller allt på samma gång.

Imorrn ska jag upp tidigt och bege mig ut till Lilydale airfield. Stora delar av för- och eftermiddagen kommer vigas till markträning. Öva på att ta sig ut från flyplanet och att landa. Att gå igenom allt jag lärt mig gång på gång. Det verkar tyvärr bli dåligt väder, och eftersom det är väldigt stränga restriktioner gällande både vind och moln för studenter så är det ganska liten chans att jag får hoppa.

Men om det klarnar upp mot eftermiddagen får jag först göra ett tandemhopp för att känna av landningssekvensen. Och sen kliva in i flygplanet igen, den här gången med en egen fallskärm på ryggen. Hoppa ut från planet med två instruktörer som håller i mig och stabiliserar mig under hela frifallet. För att sedan utlösa fallskärmen, flyga och landa den på egen hand.

Blir det inte imorgon så blir det på söndag. Eller helgen därpå. I vilket fall så kommer det här vara jag inom en snar framtid.