Helena

31 december 2011, 23:55.

Jag hoppar av spårvagnen som sista passagerare och önskar föraren gott nytt år. Småspringer mot Erins lägenhet och hinner fram med en minut till godo. Får ett glas champagne i handen och skålar med tjejerna till TV-fyrverkerier från både Melbourne och Sydney. En nyårsafton som påbörjades med ett par öl med mina jobbarkompisar bakom receptionen på hostelet jag jobbar på, avslutas med skratt, bubbel och läskande limedrinkar i goda vänners lag.


Ett år tidigare.
31 december 2010, 23:55.

Jag ligger i sängen, helt utmattad av all gråt, paralyserad och kraftlös - totalt uttömd på energi och livsvilja. Ytterligare en kväll som, liksom alldeles för många under 2010, bestått av ilska, gråt och hårda ord. Nästan hela 2010 har jag varit i ett förhållande som tagit all min styrka, all min självkänsla och självförtroende. Det skulle ta ytterligare en och en halv månad in på det nya året, innan jag på något mirakulöst sätt lyckades bryta mig ur det destruktiva, och sakta, sakta börja bygga upp min styrka och hitta tillbaks till mig sjäv igen.



När jag sitter på spårvagnen, nyårsafton 2011, tänker jag på mig själv som exakt ett år tidigare ligger där och gråter, tom på känslor och alldeles ensam. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och sätta mig bredvid mig själv där på sängen. Krama om mig och säga att det kommer bli bra. Att jag kommer att hitta kraft att ta mig ur det här och bli stark igen. Jag vill berätta hur året framför mig kommer se ut. Jag vill berätta att jag bara ett par månader senare kommer att flytta in ett hus med två underbara killar. Två killar som ger mig massor av positiv energi, och som får mig att känna mig mer hemma än jag gjort någon annanstans i Australien. Att jag sakta men säkert kommer bygga upp mitt självförtroende igen, och inse att även hur jobbigt det senaste året har varit så har jag lärt mig otroligt mycket.

Jag vill berätta för mig själv att jag mycket snart kommer börja uppfylla min allra högsta dröm - att lära mig att hoppa fallskärm. Jag önskar att jag kunde visa mig själv ett minne från framtiden. Jag önskar jag kunde visa mig själv ståendes på ett steg utanför ett flygplan, fyra kilometer uppe i luften. Jag får hålla i mig hårt i ledstången ovanför dörren för att stå emot vinddraget. Jag tittar upp, framåt över vingen och ser solen som reflekterar sig i flygplansfönstren, ser propellern som en suddig cirkel och det enorma blåa som sträcker sig ut runtom oss. Även fast det egentligen är väldigt högljutt för all vind så är det så otroligt stillsamt. Trots att jag egentligen bara står där några sekunder känns det som flera minuter. Jag tillåter mig själv att njuta en sekund extra för att ta in allt det omänskligt vackra innan jag tar sats och kastar mig utåt. Medan jag börjar falla tittar jag uppåt mot planet, som försvinner upp i himlen, blir mindre och mindre, som i slow motion. Och även fast jag har min instruktör med mig i luften så gör jag det. Jag hoppar själv, med min egen fallskärm på ryggen. Total lycka och eufori.

Det här minnet önskar jag att jag kunde visa mig själv, för ett år sen. För att visa mig själv att någonstans djupt inom mig så har jag styrkan att vända mitt liv och börja leva igen. Och uppfylla mina drömmar.

Kanske var jag där hos mig själv, den där nyårsnatten för drygt ett år sen. Kanske viskade jag allt detta till mitt undermedvetna. För trots allt så gjorde jag det. Jag tog mig ur något destruktivt och vände mitt liv till det bättre. Jag är så otroligt lycklig att jag är där jag är idag. Jag hade inte kunnat gjort det utan allt fantastiskt stöd jag fått av vänner och familj. Men framförallt hade jag inte kunnat gjort det om det inte varit för mig själv. Alla har en inre styrka, som även fast den kan vara borttappad eller bortglömd, går att hitta och väcka till liv igen.

2011 har varit ett år av förändringar och en ny början. 2012 ska bli ett år där jag fortsätter ta fasta på allt det positiva i mitt liv, och fortsätter lämna allt negativt och energisugande bakom mig. Även fast de två senaste åren bitvis varit de tuffaste i mitt liv, så har jag tagit otroligt mycket lärdom från dem. Och det skulle jag inte byta mot något. What doesn't kill you makes you stronger. Otroligt klichéigt, men väldigt sant.

Om en vecka åker jag hem till Sverige och påbörjar året med en månads svensk vinter och massor av tid att umgås med människor jag älskar. När jag sedan kommer tillbaka till Australien kommer jag inte bara att fortsätta min fallskärmskurs, utan även påbörja min sista termin på universitet. 2012 kommer också bli ett år av förändringar och nya kapitel. Men istället för att gå från dåligt till bra så kommer jag gå från bra till bättre. Och det är verkligen något att se fram emot.

Ikväll åker jag till Sverige. Det har gått så fort, jag har nog inte riktigt fattat det än. Jag har liksom vant mig med att sitta här med mina tredubblafiltar och tröjor, och ha vantar på mig när jag skriver på datorn. Ja, jag har det faktiskt i skrivande stund också. Men nu får jag alltså åka hem och njuta av den svenska sommaren, och framför allt, träffa alla som jag saknar så mycket där hemma!

Senaste veckan har jag försökt spendera så mycket tid med Jennifer som jag bara kunnat. När jag kommer tillbaka lämnar hon ju landet för gott efter bara två veckor. Det kommer bli så tomt utan henne, hon är min allra bästa vän. Allt som vi varit med om, gått igenom, alla galna saker som vi gjort. Nej, det kommer bli tufft. Men man får se det som att det bara är tillfälligt, om ett år går jag ut skolan och kanske kommer vi sen befinna oss på samma ställe igen, nån annanstans i världen!

Vädret har varit så dåligt, så jag hann inte med att göra några fallskärmshopp innan Sverige. Men nu har jag nånting som jag verkligen ser fram emot när jag kommer tillbaka till Melbourne. Och som Heath sa, himlen finns här när du kommer tillbaka. Förhoppningsvis klarblå och redo för hopp!

Igår lämnade jag över mitt cateringjobb till min chef, som ska sköta det i en månad innan Evie kommer tillbaka. Var och sa hejdå till min Fed Square-kontakt och Marina på restaurangen. Alla är så gulliga och sa massa snälla saker. Kommer sakna jobbet faktiskt, men det får bli nya äventyr när jag kommer tillbaka.

Sen måste jag skriva också hur himla glad jag är för att jag har världens bästa housemates. Dom är så gulliga! När jag åkte direkt hem till Jennifer när jag slutade sent på jobbet förra veckan fick jag dagen efter sms från båda två, oberoende av varann, där dom kollade så att jag var okej och hade kommit hem ordentligt dagen innan. Ikväll får jag skjuts av Lachlan till flygplatsen. Och det bästa av allt - igår när vi satt på Miss Libertines och hade lite hejdå-drinkar så fråga Andrew om jag vill bo kvar i sex månader till, eftersom killen vars rum jag bor i inte kommer hem än på ett tag. Klart jag vill! Är så himla glad över det, trivs så himla bra här, och med grabbarna. Andrew sa att han ville fråga mig innan jag åkte, så jag inte ska behöva oroa mig över nytt boende medan jag är hemma. Dom är grymma.

Nej, nu ska jag snabbt äta frukost och packa väskan. Sen ska jag in och träffa min största kärlek Jennifer, och få några sista timmar av hennes underbara sällskap.

Vi ses i Sverige!

Äntligen klar för terminen! Efter en tuff (men förvisso självförvållad) sista vecka där jag nog snittade en tre timmars sömn per natt lämnade jag äntligen in min sista uppsats i fredags. Tentan i torsdags kändes också helt okej, så jag är nöjd. Och det ska bli helt sjukt skönt med lov! Den här terminen har varit tuff såtillvida att jag haft svårt att fokusera på skolan, och valt att lägga krut på att bygga upp mig själv och bli stark igen. Men jag klarade det och jag är stolt!

Vädret har varit helt perfekt den här helgen och jag hade fått hoppa om det inte varit så att startbanan i Lilydale är helt översvämmad från regn tidigare i veckan, så dom har inte kunnat flyga därifrån. Så frustrerande! Inte desto mindre frustrerande är det ju att dom tillfälligt flyttat verksamheten till Essendon och landar i Royal Park, där jag brukar ta mina promenader och springturer. Lyckades tajma in att gå/springa förbi precis när dom landade både i lördags och söndags. Så jobbigt, jag vill ju också! Men det är bara att ha tålamod, det är ju såhär att vara fallskärmsstudent.

Igår var vi ute och drack några öl och firade min housemate Andrew som fyller år idag. Ska ta och pallra mig in till stan nu och se om jag kan hitta nån present innan jag börjar jobba. Ska jobba ikväll och imorrn kväll. Är inte jättepepp, men det blir bra att få lite extra pengar. Idag är det dessutom public holiday här, så jag får $30 i timmen. Det kan jag stå ut med.

Förövrigt håller jag på att detoxa från nässpray och går således omkring och är konstant megatäppt. Tror jag får lov att använda lite ändå när jag ska jobba, kan bli aningens svårt att prata i telefon annars. Känns inte som att man har den bästa övertalningsförmågan när man låter som killen i reklamen: "Ni kvinnor pratar om att föda barn...". Ni vet?

Skitsamma, nu ska jag bege mig mot stan. Det är fint väder i alla fall. Blå himmel. Helt perfekt väder för skydiving... Åh!

Det här inlägget är långt och detaljerat och är lika mycket till er som för min egen skull, så att jag ska minnas så många detaljer som möjligt.

I lördags var det återigen dags att åka ut till Lilydale och Melbourne Skydive Centre. Det var riktigt fint väder med värmande sol och mestadels klar himmel. Dock blåste det en hel del så jag förstod ganska snabbt att jag inte skulle kunna hoppa själv. Men det gjorde inget för jag hade återigen en grym dag ute på flygfältet.

Fick börja med att sätta mig och göra AFF-skrivningen. Sju sidor fullproppade med frågor. Det är inte så jätteseriöst, man kan inte bli underkänd eller så, utan det är mest för att dom ska se inom vilka områden man behöver mer träning. Tog nog i alla fall en 45 minuter att skriva i allt. Men det flöt på riktigt bra, var inget som var svårt direkt. Chief Instructor Paul rättade och gick igenom tre frågor som han tyckte jag kunde varit lite mer detaljerade på. Sen skrev han under och kryssade i rutan där det stod att jag var godkänd till att utföra mina hopp.

AFF-tandem hoppet skiljer sig från dom andra tandemhoppen jag gjort såtillvida att man måste vara medveten på ett helt annat sätt under hela hoppet. Du har en egen höjdmätare och håller ständigt koll på höjden och horisonten. Innan 6 500 fot ska man ha utfört två stycken Practice Pilot-chute Touches, vilket innebär att man sträcker bak armen som för att utlösa fallskärmen (eller i det här fallet, din och din tandem masters gemensamma skärm), fast man bara nuddar vid handtaget. Sen vid 6 000 fot ger man tecken för att man kommer dra skärmen och sedan ska den vara dragen innan 5 000 fot. Uthopp sker vid 10 000 fot (ca 3000 meter). Man faller ungefär 1000 fot på 5,5 sekunder, så det går fortare än man tror. 

På eftermiddagen fick jag då äntligen göra mitt tandemhopp tillsammans med Chippe. På vägen upp visade han mig alla landmärken som gör så att man hittar tillbaka till flygfältet. Sen satt jag mest och fokuserade och gick igenom hoppet i huvudet många gånger. Jag kände mig inte överdrivet nervös, mest förväntansfull och pirrig. Lite spänd för att hjärnan skulle funka som den ska och komma ihåg allt som skulle göras. Och så lycklig. Jag älskar ju det här. Äntligen gör jag det som jag velat göra så länge. Min dröm blir verklighet!

Chippe sa åt mig att ta långa djupa andetag, eftersom man sitter så tight ihop känner man precis hur den andra andas. Jag hade inte ens märkt att jag ytandades, men jag började ta långa djupa andetag och kände hur det genast blev mycket lättare att fokusera. Han är väldigt bra på det sättet Chippe, otroligt noga när det gäller fokus, andning och positivt tänkande.

Vi hoppade ut som andra par. Hasade oss baklänges fram till dörren. Jag krånglar ut mina ben genom dörren, låter dom dingla en sekund för att sedan vika dom under flygplanet. Slänger en snabb blick på rutnätet som syns långt där nere . Känner den starka fartvinden och hör surret av planets motor. Armarna i kors över bröstet, huvudet bakåtlutat. Chippe säger: "Då åker vi!", jag svarar "JA!". Och så faller vi.

Dom första sekunderna är alltid omtumlande, man gör volter och snurrar runt tills man blivit stabil och fått den gemensamma tyngdpunkten nedåt. När vi efter några sekunder fått det känner jag Chippes klapp på min axel och jag sträcker ut mig i arch-position. Nu börjar mitt program.

Kollar höjdmätaren. Chippes hand är i vägen, på insidan av min vänsterhand, så jag får ta armen nedåt och in på insidan av hans. 9 000 fot. Jag kollar upp mot horisonten. För högerarmen bakåt, samtidigt som vänsterarmen går upp ovanför huvudet för att stabilisera. Känner på en gång utlösningshandtaget i min högerhand. För tillbaka armarna i arch-position, som ett V. Det är tugnt, man får verkligen kämpa mot vinden. Kollar höjden igen, 8 000 fot. Samlar ihop tankarna en sekund och utför ännu en PPT. Höjden är nu 7 000 fot. Jag minns att Heath sagt att dom sista foten går fort, så jag håller kvar blicken på höjdmätaren. 6 500 fot. 6 000 fot. Jag vinkar genom att böja på armbågarna och föra in händerna mot huvudet två gånger. Sträcker bak armen och drar i handtaget. Tandem-utlösningen är annorlunda än på vanliga skärmarna och den sitter mycket hårdare. Jag drar ut det så lång jag kan, går tillbaka till arch-positionen och börjar räkna. One thousand, two thousand, three thousand, four thousand... Då jag inte känt nåt ryck vid fyratusen, inser jag att jag inte kan ha dragit tillräckligt, men när jag kommit till five thousand (vilket är så långt man normalt räknar innan man börjar nöd-proceduren) känner jag att skärmen börjar vecklas ut och förstår att Chippe dragit så fått han märkt att jag inte orkat dra tillräckligt hårt. Skärmen vecklas ut och ser bra ut.

Vi ställer genast upp emot vinden. Vinden är hård idag och det var på gränsen att det ens gick att hoppa tandem. Chippe frågar vilket håll vi rör oss. Jag tittar ner på marken och ser att vi i princip står still. Vilket innebär att vindstyrkan är lika stor som skärmens vindhastighet. Markhastigheten blir alltså noll. Jag får ta styrhandtagen och vänder mot flygfältet, i medvind. Vi siktar in oss på 1 000-fotsmarkeringen där landningssekvensen ska påbörjas och ser den komma mot oss med en rasande fart fast vi forfarande är på ca 2 500 fot. Skärmens vindhastighet i kombination med vinden ger oss alltså en markhastighet som är dubbelt den normala. För att inte komma till 1 000-fotspunkten för tidigt och flyga förbi hela landningsplatsen ställer vi upp mot vinden igen. Chippe frågar om vi är precis i motvind, och jag svarar att vi driver en aning till höger och korrigerar till vänster. Sen vänder vi och flyger med vinden till 1 000-fotspunkten. Själva landningsmönstret blir väldigt snävt på grund av vinden, och även om mitt kommer se annorlunda ut (eftersom det kommer blåsa mycket mindre) så är det ändå otroligt nyttigt att börja få in känslan för hur det går till. Vi gör några svängar, vänder in i vinden och landar ståendes.

Första hoppet i min AFF-kurs är avklarat! High five på det! Jag är fylld av en blandning av känslor, lycka och adrenalin. Det känns som att det var mindre än en minut sen vi lämnade flygplanet, allting gick så snabbt. Jag har svårt att urskilja detaljer av det som hänt. Vi går in till hangaren och Chippe säger att allt var bra, och han är nöjd. Vi kollar snabbt på videon (som jag inte hade en aning att han tog!) och jag förvånar mig själv med att se otroligt lugn och sansad ut. Och ha ett stort leende på läpparna :) Sen får han lov att springa iväg och göra dagens sista tandemhopp och jag får lite tid till att samla mina tankar och bekanta mig med loggboken.

Snackar lite med en annan kille som också är elev, den första jag träffat. Tror det bara är vi och en till kille för tillfället. Han är på nivå 5, och det är intressant och spännande och höra hur han har upplevt allt. Och väldigt roligt att bara prata med nån som är i samma båt som en själv, att ha nån att dela det med. Även om jag haft otroligt tur och varit bortskämd med att vara ensam med tre instruktörer så är det alltid kul att uppleva det tillsammans med nån. Chippe har landat igen och kommer och sätter en öl i min hand. Sen sätter vi oss ner och fyller i loggboken och har debrief.

Återigen, inställning är otroligt viktigt, så först får jag berätta allting som gått bra. Nu har allting klarnat och jag minns nästan varenda liten detalj av hoppet. Jag säger att det kändes väldigt bra och att jag var klar i huvudet och fokuserad hela tiden. Jag hade koll på höjden. PPTsen flöt på. Det jag känner att jag kan förbättra är att vara lite mer medveten om omgivningen, jag kände att mitt medvetande var väldigt självcentrerat och jag var mest fokuserad på mig själv och min kropp. Nästa gång ska jag ha bättre koll på horisonten och min omgivning.

Chippe håller med mig och säger på en gång att det var ett väldigt bra hopp och att han inte har någon förbättring att tillägga. Uthoppet var helt perfekt och jag får beröm. Han säger att han blev förvånad och positivt överraskad av två saker. Det första var alldeles i början av frifallet, att jag flyttade min hand till insidan av hans för att bättre kunna se min höjdmätare. Även om jag knappt tänkte på det och gjorde det automatiskt, så säger han att många skulle ha fått hjärnsläpp och inte vetat hur dom skulle lösa situationen. Det andra var när vi var under skärmen och ställde upp mot vinden, och jag märkte att vi drev aningens till höger och korrigerade genom att styra lite till vänster. Han säger att det finns folk som gjort 40 hopp som ändå inte skulle märkt det. Han avslutar med att säga att det nog var det bästa AFF Tandemhoppet han gjort. Jag blir stolt. Och mycket glad.

Mitt första registrerade fallskärmshopp av många!

 

 

Sjudygnsprognosen lovar fint väder till nästa helg. Hoppas, hoppas, hoppas! :)

Usch, jag håller på att bli förkyld. Inge kul. Men jag knaprar Cold and Flu tablets i brist på Kan Jang. Dom innehåller åtminstone en blandning av Echinacea, C-vitamin, ingefära, vitlök och lite annat. Så lite ska dom väl hjälpa.

Jobbade igår igen, och det flöt på bra. Fick prata med en man i Rättvik, och bredde på med så mycket dalmål jag bara kunde. Har var lite tveksam först, men gick tillslut med på att göra undersökningen. Sjukt bra exempel på vad man inom sociolingvistiken kallar Audience design. Om man anpassar sitt tal till att låta så likt sin publik så möjligt, är det större chans att dom infinner sig välvilligt till en. Kan även användas i motsatt syfte, om man vill understryka skillnaden mellan sig själv och den man pratar med.

Nu sitter jag och jobbar på lingvistikinlämningen som ska va inne imorrn. Vi ska transkribera femton ord på warlpiri, som är ett aboriginskt språk (jättehäftigt språk, dom har ord som "mandjanmandjanba" och "wongowanjå". Med reservation för stavning. Klurigt att transkribera men kul!) och sen tio ord på thailändska, där vi även ska markera ton.

Rätt mysigt kvällsnöje faktiskt. Sitter och dricker te och käkar Rolo för att hålla motivationen uppe. Rolo är som Plopp, fast en hel chokladkaka. Hur bra är inte det?!

Vädrerprognosen för helgen ser rätt taskig ut igen. Men jag försöker att inte hänga läpp för det utan tänka positivt. Nån gång måste det väl bli fint väder:)

Vaknade av världens KRAS-SKRAMMEL-KRASSSSSCH! Ni vet hur det låter när man slänger ner flaskor i en glasigloo? Tänk er att man vänder upp och ner på den igloon och skakar den som en maracas. Ungefär så lät det.

Här i Australien har man två soptunnor - en brännbar och en släng-vad-fan-annat-skit-som-helst-i, som dom kallar för Recycling. Våran Recycle-tunna var proppfull med flaskor från husfesten vi hade på Annandag Påsk och då den nätta lilla sopbilen med automatisk upplyftningsmekanism för tunnor slängde upp den bristningsfyllda tunnan över flaket och tömde den ungefär i höjd med mitt fönster så lät det så. Klockan 7:30 på morgonen. Den som schemalägger tömningsturen för North Melbourne skulle jag gärna vilja ha ett snack med.

Den skumma var att KRAS-SKRAMMEL-KRASSSSSSCH-ljudet fortsatte hela morgonen. Tänkte nog att den där sopbilen tar väldigt lång tid på sig att ta sig nerför vår gata, medan jag drev ut och in genom sömnstadierna. Men sen när jag väl tagit mig upp och ut fick jag förklaringen. Ett av våra grannhus... fanns inte mer.

I helgen fyllde världens bästa Jennifer år. Och när jag säger det så menar jag det verkligen. Jennifer är en sån här person som alla älskar ungefär fem sekunder efter att dom först träffat henne. En person som sprider glädje och peppar folk i alla lägen. Hon har varit min allra närmsta vän här i Australien, och har betytt otroligt mycket för mig.

I fredags skulle då Jennifer och Jared och äta på restaurang. Sen hade hon sagt att resten av oss skulle mötas upp på Miss Libs senare på kvällen. Vi hade alla gett diverse svepskäl om att vi kanske inte kunde komma, och kunde vi det så skulle det nog bli sent.

Men Jared hade ordnat så att alla hennes närmsta vänner satt där på restaurangen och väntade på Jennifer och honom när dom kom dit. Hon blev jätteöverraskad och otroligt glad! Åt en fantastiskt god middag, och drack en och annan öl. Stämningen var på topp och alla var på bra humör.

Efter middagen åkte vi in till stan. Skippade Miss Libs som blir ett alldeles för fisförnämt/hippt indie-stället på helger (efter att vara världens mest avslappnade och sköna ställe under veckan) och gick till Fluid Oz i stället. Grym kväll med både nya och gamla bekanta. Min gamla manager från Global Gossip, Jeff, var där och bjöd på skitgoa shots. Nu var jag lite för dragen för att faktiskt minnas vad som var i dom, men man tände åtminstone eld på dom och toppade med muskot.

I söndags var det Jennifers riktiga födelsedag, så hon, jag och Bella åkte in och käkade på Dumpling House och tog några öl på Carlton Club. Också otroligt mysig kväll.

Nu blir det lugnt med födelsedagar ett tag, tills Andrew fyller år i juni. Kanske blir det en till husfest då? Det hade väl vart nåt!

Bortskämd som man varit med lov så var det riktigt segt att ta sig upp imorse. Jag är verkligen ingen morgonperson.

Det blev dock en väldigt bra start på dagen då jag satt och käka frukost i soffan och hade ett långt och djupt samtal med Lachlan om allt möjligt. Han är verkligen en så mysig kille - genomsnäll, intelligent och omtänksam. Vårt samtal tillsammans med en kopp kaffe gjorde min morgon lite bättre.

Satt och pratade så länge att jag kom ungefär en halvtimme sent till fonetik-föreläsningen. Men det gjorde inte så mycket, smög mig in precis när hon började gå igenom svenska och vår grava och akuta accent (ni vet, and-en och ande-n, tomt-en och tomte-n osv.) Tydligen är vi rätt ensamma om det. Spännande, tycker en lingvistiknörd som jag!

Sen jag kom hem har jag varit ute och sprungit i höstsolen. Det blir allt kyligare nu, men solen värmer fortfarande litegrann.

Olle ringde precis och sa att dom eventuellt behöver lite extra folk på hans jobb. Han ringer och gör marknadsundersökningar till svenska företag som har köpt nån viss produkt. Och tydligen hade dom just fått in nåt nytt stort projekt och behövde någon mer som kunde hjälpa till. Så har jag tur kan jag få några timmar där. Hade varit helt perfekt!

Nej, nu blir det lite lunch, en kopp kaffe till och sen ska jag göra klart min aborigin-uppsats.

Förresten, hela trottoaren utanför grannen var avspärrad när jag kom hem idag. Kändes ju inte alltför hälsosamt kanske. Fast å andra sidan är jag nog immun efter att ha bott i ett asbesthus i tjugo år redan. 

Har haft en jättemysig dag. Träffade på engelska Gillian (som jag lärde känna efter housepartyt förra helgen) och hennes oemotståndligt söta dotter på nio månader. Vi satt och drack cider i solen och bara hade det härligt. Ja, dottern drack mest mjölk på flaska, men hon njöt av solen hon med.

Sov så otroligt dåligt i natt! Bara låg och vred och vände på mig och var klarvaken fram till tre, och sov inget vidare efter det heller. Pratade med Lachy imorse och det hade varit likadant för honom, och jag hörde både honom och Andrew gå upp flera gånger på natten för att dom inte kunde sova. Har även sett flera andra på Facebook som skrivit att dom inte kunde sova i natt... Månen som spökar kanske? Skumt var det i vilket fall.

Så, efter att ha druckit några cider i solen gick jag hem och tog en tupplur. Nu är jag lite piggare och ska ta itu med min uppsats efter lite middag.

Dom ringde från Melbourne Skydive Centre och sa att någon hoppat av kursen som skulle börja imorrn, och frågade i fall det funkar att skjuta fram det en vecka så dom har lite tid att försöka fylla platsen. Längtar redan så att jag håller på och spricker, men det är bara att se det positivt och att det är en mening med allt.  Nu kan jag i alla fall fira Jennifers födelsedag fullt ut i helgen.

Måndagens Housewarming/BBQ med svensktema blev helt klockren. Har tyvärr bara några bilder då det spårade ur ganska tidigt och jag vågade inte släpa runt på kameran. Men vi började i någorlunda lugnt mak ute på bakgården där vi spenderade hela eftermiddagen drickandes öl i solen. Andrew styrde upp grillningen och mina svenska köttbullar blev stor succé, likaså Lachys underbara pastasallader.

 

 

 

 

 

 

 

 

Andrew grillar...

 

...och Lachy fick leka räddare i nöden när killarna sparkade upp en footy i ett träd

Folk strömmade till i hög takt och vi var nog i alla fall en 30-40 pers som mest. Även när det började mörkna kunde vi fortsätta festen utomhus då killarna hade riggat upp riktigt seriösa ljuskonstellationer. Ungefär samtidigt drog även dansgolvet igång i vardagsrummet, där Lachlan hade lånat all sin fars diskobelysningar, strobe-ljus och rökmaskin.

Rökmaskinen ja. Det snålades ju inte om det säger så. Man kunde oftast inte ens se handen framför sig. Och när vi tittade ut på gatan låg det som en dimma utanför vårt hus. Det bolmade rök ut genom dörren. Undrar vad folk måste ha trott... Denna överkonsumtion av rök togs dock vara på och folk passade på att klä av sig och köra nakendisko. Man såg ju ändå ingenting, så det spelade liksom ingen roll. Hysteriskt roligt att dansa in i nån, för att sedan upptäcka att personen i fråga inte har en tråd på kroppen. Blev ju lite chockad första gången om man säger så, haha.

För att inte bli alltför opoppis i området drog vi ut rätt tidigt. Det var inte många ställen som ville släppa in den något överförfriskade skaran som hållit på i nästan 8 timmar. Tillslut kom vi in på ett sunkit karaokeställe i en gränd och gjorde det bästa av situationen.

Riktigt lyckad dag/kväll/natt och det var väldigt roligt att lära känna fler av Lachs och Andrews kompisar lite bättre.

För övrigt har det inte hänt så mycket spännande. Jag är väldigt ledsen på Adam igen, som fortsätter vara elak utan anledning. Han är fortfarande skyldig mig pengar (som han lovade att jag skulle få för två veckor sen) och jag var tydligen väldigt omedgörlig som skrev ett sms till honom igår där jag frågade efter dom. Så hemsk var jag tydligen, att jag förtjänade en Facebok-status från hans sida att jag var en, citat, "dumb cunt" och att han önskade att jag kunde försvinna från jordens yta. Och när jag smsade och frågade varför han skrev så fick jag bara som svar att jag skulle deleta hans nummer och aldrig höra av mig igen. Tro mig, det är det första jag kommer göra så fort jag får pengarna jag nu blivit lovad nästa vecka.

Men det gör mig ledsen. Jag förstår inte varför man behöver vara elak. Jag har inte gjort honom något illa. Än mindre varit elak, trots att det är både ett och annat jag nog skulle vilja ha sagt. Ändå får man ta skällsord, en otrevlig attityd och en arrogans som går ut på att göra allt så svårt som möjligt. Det känns tugnt att försöka gå runt med en attityd att alltid bemöta människor på ett bra sätt, när man får sånt här tillbaka.

Ikväll har jag i alla fall sprungit, druckit rödvin och ätit mörk choklad. Försökte klämma in så mycket endorfiner jag bara kunde. Så nu känns det lite bättre. Snart kommer han inte att påverka mig längre, men det är som min allra finaste vän Sofie säger; man måste ta sig tid att sörja en relation. Relationen i sig kanske jag inte sörjer då det ju faktiskt inte var så mycket att hänga i granen, men jag bearbetar fortfarande all osäkerhetsbaserad negativ energi och elakheter han öst över mig under ett års tid, och som han fortsätter att förpesta mig med så fort han får chansen. Men inte länge till, hoppas jag. Snart kan jag skaka av mig det också.

Och på tisdag börjar min AFF-kurs. Jag ska bli fallskärmshoppare.