Helena

Ah, va gott det kanns! Torsdag forra veckan innebar sista tentan for terminen, vilket betyder att jag klarat av min forsta termin har i Melbourne. Det har inte alltid varit latt ska ni veta, men det kanns otroligt bra att ha bevisat for mig sjalv att jag faktiskt fixat det, aven om det sag morkt ut dar ett tag. Nu maste jag vanta tills i borjan pa december pa resultaten. Ska bli riktigt spannande att se hur det har gatt. Det ar bara ett amne jag ar lite orolig over (det som jag aven hade prov pa i torsdags), dar jag hela tiden fatt precis godkant eller lite over. Provet var ratt svart men jag tyckte det gick helt okej anda. Men det ar bara att halla tummarna och tanka positivt sa ska det nog ga bra det med.

Anna och Lina har kommit tillbaka fran sin roadtrip och Jennifer har flyttat till St Kilda. Kanns tomt utan Jennifer, hon har ju varit den som statt mig narmast dom senaste manaderna. Fast jag ser fram emot manga partyn och strandhang nu i sommar i stallet! :) Kul att ha dom andra brudarna tillbaka i alla fall. Det blir ratt mycket skratt nar man ar med dom dar tva, haha.

Och vi har ju antligen, antligen, antligen fatt sommar och sol. Forra veckan (nar jag var tvungen att sitta instangd och panikplugga 24/7) var det varldens varmebolja. Men sa fort det blir sadar varmt och fint igen ar det beachhang som galler. Maste ju skaffa mig en branna innan jag aker hem till jul sa jag har nat att flasha med...

(Okej, jag star pa jobbet nu, och en gaykille kom just in och kalla mig 'babe'... Hur ska man tolka det..?)

Japp, efter manga om och men, vandor fram och tillbaka hit och dit, sa kommer jag hem over jul i alla fall. Och stannar en manad eller sa innan jag aker tillbaks till Australien. Jag har bestamt mig for att jag borde ge det minst en termin till. Det sista jag vill ar att det ska bli som det blev sist nar jag akte hem, och jag spenderade 13 manader med att bara langta tillbaka.

Jag vet inte riktigt varfor jag freakade ur sa totalt som jag gjorde for nan manad sen, nar jag fick slappet och bara ville hem. Tror det var for att jag forsta gangen, nagonsin kande hemlangtan. Eftersom jag inte alls ar van vid den kanslan fick jag panik, och ville bara hem. Men nu har jag insett att jag inte riktigt kan halla pa som jag gor och fly fran saker sa fort det blir lite jobbigt. Det ar kampigt har nere. Skolan ar jattesvar, och det kanns som att hur hart jag an jobbar far jag anda bara precis godkant. Och det kan vara lite demoraliserande ibland.

Dessutom blir jag ratt trott pa jargongen har nere ibland. For att inte tala om median. Det standiga exemplet jag tar upp ar deras morgonprogram. Jag blir lika forbluffad varenda gang. Morgonshowerna bestar till 99% av produktplacering och integrerad TV-shop-reklam. Jag blir galen! Inte nog med att dom nastan bara pratar kandisskvaller och nya revolutionerande bantningskurer, nejda. Helt plotsligt, efter att precis ha avslutat en diskussion om Lindsey Lohans nya pojkvan sa skickar dom over till en annan, snarlik TV-soffa. En extremleende man intervjuar en tillsynes helt vanlig kvinna. Tills man inser att hon inte alls blir intervjuad, hon promotar en ny bilforsakring. Och 'intervjun' overgar istallet till att programledaren blir mer och mer overtygad av det hon sager. Och det hela slutar med att dom bada sager at TV-tittarna att 'det har borde ni verkligen kopa, for det ar verkligen det basta som finns pa marknaden just nu'. Och sa kommer det ett telefonnummer som man maste ringa inom tio minuter for att fa det dar super duper-priset. Och sa skickar dom over till den forsta TV-soffan igen. Och sadar haller dom pa, sakert tre ganger i timmen. Inklusive nan kort nyhetssandning pa fem minuter da och da.

Nej, jag kanske borde sluta irritera mig och le och vara glad i stallet. Nu nar jag faktiskt pluggar media har nere far man kanske vanja sig och forsoka anpassa sig. Eller atminsonde finna sig i det. Sluta jamfora med svenska median, som ter sig sa otroligt mycket battre i jamforelse. I min forsta termin pa andra aret ska jag lasa en kurs som heter 'Understanding Australian Media'. Ja tack...

Nog om det. Det jag ville komma till var att jag nog lider av graset-ar-gronare-pa-andra-sidan-syndromet. Och jag blir lite trott pa mig sjalv nar jag aldrig kan avsluta nanting jag paborjar. Jag tycker inte det ar speciellt kul att plugga, jag hade mycket hellre varit ute och aventyrat. Men det kanns som att nan gang, forr eller senare, maste jag anda skaffa mig en utbildning. Och det ar val lika bra att fa det gjort.

Jag har umgatts endel med en lakarstudent har nere. Han ar fyra veckor yngre an mig. Idag har han sin sista exam, sen ar han klar. Fardigutbildad lakare. Han borjar jobba pa Royal Melbourne efter sommaren. Det kanns sa skumt att hora honom sitta och beratta hur han for nan manad sen anvant en defibrillator for forsta gangen, och raddat en mans liv. Det ar sa sjukt! Lakare ar gamla gubbar eller mojligtvis Zach Braff, men inte sma pojkar i min egen alder. Jag blir sa jakla imponerad. Och forundrad. Och aven fast jag aldrig haft en drom om att bli lakare overhuvudtaget, ar det en hisnande tanke att jag hade kunnat varit dar nu, om jag hade velat och kampat mot det malet. Jag hade kunnat haft kunskapen om hur man raddar en annan manniskas liv. Hur stort ar inte det?!

Jag har funderat ganska mycket pa det har med mal pa sistone. Jag har aldrig haft nagra riktiga mal, aldrig haft nagra drommar jag kampat for att fa dom att komma i uppfyllelse. Och eftersom jag aldrig vetat vad jag vill har jag mest glidit runt, och gjort det jag kanner for. Men nar jag pratade med en van harom dagen, som liksom jag mest flummat runt och inte riktigt vetat vad han vill, fick jag mig en tankestallare nar han berattade om hans syn pa mal. Om man ar en person som inte har nagra speciella stora livsmal, sa far man satta upp sina egna, sma mal som man stravar efter for stunden. Det spelar ingen roll om man andrar sig halvvags, da far man satta upp ett nytt mal. Alan sa att han aldrig skulle blivit sa bra pa gitarr (han spelar i ett grymt bra coverband som vi brukar ga och se spela varje fredag, det var sa vi traffades) om hans pappa inte hade pushat honom nar han var mindre, att satta upp mal vilka latar han skulle klara av att spela nar sommaren var slut till exempel. Det fick honom att ova, och blir battre. Hade han inte haft dom malen och sett resultaten hade han antagligen trottnat och lagt av.

Jag blev valdigt inspirerad av det dar. Darfor ar mitt mal for tillfallet att klara av tre ar har i Melbourne, och fa min Bachelor of Media & Communications. Det kanns sa himla avlagset och svart att uppna, att det skrammer mig. Men jag ska bestamma mig for att klara det. Och kommer jag pa att det verkligen inte ar det har jag vill, ja da far jag val satta upp nya mal efter det.

Och det ska bli skont att komma hem over jul. Komma hem och slappna av, komma bort fran det har lite. Med vetskapen att jag anda kommer komma tillbaka. Fa lite ny energi och komma tillbaka och smasha nasta termin. Yes!

Puh, det blev lite ketchup-effekt pa det dar inlagget. Men det blir sa ibland.

Tva timmar kvar pa jobbet. Sen ska jag traffa Hanne och fika och ga lite pa stan. Kvallens projekt blir att lara mig spela Chop Suey pa gitarr, with said guitarist. Haha, wish me luck!