Helena

Hallå i stugan!

Den här måndagen har jag inte gjort många knop. Gått mellan soffan och sängen i princip. Men några jobbmail/samtal har jag dock fått gjorda. Och lite planerade av plugg. Ja alltså, planera att man ska börja plugga, snart, räknas också. Har alltid så svårt att motivera mig när det fortfarande är några veckor till inlämningsdatum. Började lyssna igenom fonetikinlämningen, och den kan nog bli lite klurig. Vi ska alltså transkribera ord från språket quechua som talas i Anderna och se till att få rätt IPA-symboler. Så måste man dessutom lyssna sig till aspiration och dylikt. Klurigt, men intressant!

Jobbade på Global Gossip hela dagen igår, tydligen ska det verkligen vara sista helgen nu. Men det har man ju hört förut i och för sig. När jag slutade hade jag begått misstaget att titta på alldeles för många skydiving-videor för att vara hälsosamt, och var därför full av adrenalin och energi. Som tur var skulle Jennifer, Bella och några till ut på Penny Black, ett skönt och avslappnade ställe på Sydney road, bara några stopp med tåg från mig. Det var en skön kväll och man kan sitta ute, helt perfekt med andra ord!

Kom hem från jobbet, lyckades övertala en extremt bakis Andrew att följa med (tog ungefär tre sekunder efter att jag nämnt att det skulle vara tre snygga svenska brudar där... exklusive mig själv då!) och vi gick direkt och köpte varsin slab. Slab = kartong med öl. Medan jag gjorde mig i ordning fixade Andrew lite middag som han bjöd mig på. Så gulligt! Och helt fantastiskt gott. Mästerkock är vad han är!

Dagen hittills har varit helt underbar!

Åkte in för att möta upp Olle och var lite tidig, så passade på att utnyttja presentkortet jag fick av Jennifer, Anna och Lina på min födelsedag. Mitt livs första manikyr! Blev riktigt tjusigt måste jag säga.

Grötfrukost och Flintstones på TV. Det kanske inte syns - men det är det!

Snart ska jag bege mig in till stan för mys med Olle och massage. Det är ett regnruskigt Melbourne som kikar in genom gardinerna idag, så en underbar massage och kanske en stor kopp te på nåt mysigt café låter som en bra plan.

Nu ska jag äta upp gröten innan den blir kall. Vi hörs sen!

Det är så skönt när man får bekräftat att alla positiva tankar och energi man sänder ut faktiskt ger resultat. För det funkar faktiskt alltid, det slår aldrig fel. Igår var en sådan dag.

Till att börja med tog jag mod till mig och satt mig bredvid den vackra rödhåriga killen, Jim, på föreläsningen. Hade en riktigt trevlig liten pratstund och det gjorde mig glad. Dels för att det var väldigt roligt att äntligen få prata med honom efter att ha sneglat på varandra i fyra veckor, och dels för att jag känner mig så trygg och avslappnad med mig själv igen. Jag får återigen bevisat för mig själv att jag hittat tillbaka till den sociala och utåtriktade Helena som jag faktiskt är. Och det gör mig glad.

Efter en stund kommer Berlin inskuttande. Berlin (ja, hon heter faktiskt så) är världens sötaste lilla energiknippe från Malaysia, som alltid har tusen bollar i luften och är så go att man bara vill krama om henne. Hon utstrålar alltid en fantastisk energi och är för det allra mesta på ett strålande humör. Idag märker jag dock att hon är på extra gott humör, hon liksom studsar fram längs stolarna för att komma fram till mig och Jim, men en tidning i högsta hugg. Så stolt så att hon nästan spricker lägger hon The Age framför mig, och bläddrar fram till sidan 5. Längst ner är en artikel om Earth Hour som tar upp ungefär en fjärdedel av tidningen. By Tom Minear. Tom är Berlins pojkvän, tillika min klasskamrat - vi var allihopa del av samma Professional Writing-klass första året där jag träffade alla mina bästa vänner här såsom Olle, Evie och Shaun. Tom har gjort sin praktik på The Age i tre dagar, och har redan blivit publicerad. Det är stort. Det här är alltså den största broadsheet publication i Melbourne (vet inte vad det kallas på svenska... seriösa tidningen? Ingen kvällstidning med andra ord). Ungefär som Dagens Nyheter i Sverige. Vi har alltid vetat att Tom kommer gå långt, och det är så himla kul att få det bekräftat.

Senare under dagen träffar jag på en strålande glad Olle på Aboriginal Cultural studies-lektionen. Olle har precis blivit befodrad på sitt jobb som marknadsundersökare och ska få vara gruppledare under hela April. Igår hade han börjat träna, och det verkar tydligen vara ett oöerhört slappt och mer välbetalt jobb. Härligt!

Här om dagen när jag stod på Global Gossip och slösurfade runt på extrajobb hittade jag ett som jag tyckte skulle passa Jennifer alldeles utmärkt. Hon skickade in en ansökan och var på intervju här om dagen. När jag och Olle traskar ner i trapphuset efter vår lektion får jag ett sms från henne där det står att hon FÅTT JOBBET! Jag utbrister ett glädjetjut som studsar omkring i det trånga trapphuset och skrämmer slag på alla andra studenter som försöker ta sig ner. Jennifer ska vara guide på Carlton Brewhouse! Det ligger jättenära där hon bor, och det blir i princip måndag till fredag. Förutom att hålla guidade turer i bryggeriet är det även lite administrativt jobb och planering av olika events. För Jennifer som studerar Event Management är detta helt perfekt! Dessutom kommer hon bli en fantastiskt bra guide, jag tror inte jag träffat nån som är så bra på att fånga in en grupp människor som hon är. Ja, inte bokstavligt, men hon så fort hon kommer in i ett rum får hon automatiskt allas uppmärksamhet och alla tycker omedelbart om henne. Cirka 45% blir även kära och tre-fyra stycken funderar direkt på att fria. Det ska bli så spännande att få gå på en rundtur så fort hon kommit in i jobbet. Och förhoppningsvis får jag vara med på ett hörn av några av alla gratis lådor öl hon kommer få:) Men mest av allt är jag så otroligt glad för hennes skull! Vi har båda haft en liten svacka i våra liv nyligen och det här var precis vad som behövdes för att komma på rätt spår igen. Underbart!

När jag kommer hem möts jag av Lachs som även han har ett leende upp till öronen. Hans flickvän, den andra Helena, har också precis fått ett jobb som är helt perfekt för henne! Det är ett forskarjobb på Melbourne Uni, bra betalt och inom det område som hon har sin examen i.

Jag blir så glad. Att se mina vänner omkring mig vara lyckliga gör mig så glad. Och då får jag ännu mera positiv energi som jag kan sprida. Och så kan den positiva sprialen fortsätta, upp, upp, upp!

Det blir en lugn fredagkväll för mig eftersom det eventuellt kan ha blivit nån firningsöl för mycket igår. Imorrn ska jag och Olle på svensk massage, hans födelsedagspresent till mig! En timmes avslappning låter som ett mycket bra inslag till vad som kommer bli en supermysig lördag!

Nu fortsätter vi vara positiva hörni, så ska vi se vad dom närmaste dagarna har för glädjande nyheter att överraska oss med!

Dagen började med att jag tog mig upp hyfsat tidigt. Slängde i mig en tallrik flingor och tog tåget till Flinders st. Där mötte jag upp med några folk i min klass, eftersom vi skulle ut och samla data till ett grupparbete. Arbetet går ut på att vi ska spela in ljud och bild på ett barn på högst tre år under ungefär en kvart, för att sedan analysera hur långt han eller hon kommit i språkutveckligen. Efter att ha smitit in på en hörnbutik och handlat ett gäng påskgula tulpaner gick vi hem till en familj och försökte så diskret så möjligt betrakta treåriga Jarrah och hans mamma leka och prata med varann, med iPhones och videokameror i högsta hugg. Det gick hur bra som helst, Jarrah tittade storögt på oss nån sekund, sen verkade han bestämma sig för att vi inte var tillräckligt intressanta att slösa energi på, utan fortsatta bygga kloss-avbilder föreställande Toy Story- figurer. Skönt att ha betat av det största momentet i arbetet, och ser faktiskt fram emot att börja analysera det hela. Det är ju sånt här som jag tycker är så otroligt intressant.

Eftersom nästa lektion inte började förrän klockan tre åkte jag hem en vända emellan. Skickade ungefär hundra jobbmail och käkade en tallrik gröt. Eftermiddagslektionerna var hyfsat ointressanta men förflöt dock snabbt, vilket var tur. Efter uni mötte jag upp med Jennifer och vi gick till Miss Libs och drack varsin jug och åt en $5 pizza. Tidigt hemgång, men lika mysigt var det för det.

Nu sitter jag här, nyduschad, i mina pyjamasshorts med blåa nallar på och lyssnar The Ark. Måste erkänna att jag är rätt trött för att bara vara 9 på kvällen, så tror det blir en tidig sänggång. Kanske krypa ner och kolla på lite Family Guy. Det låter bra.

Imorrn är det uni från 9-15, sen är det långhelg för min del. Torsdagar har jag bara intressanta ämnen, så jag det är en bra dag. Plus att jag liksom på tisdagar har hela två föreläsningar på mig att kika på den fantastiskt vackra rödhåriga killen som läser samma lingvistikämnen som jag. Det är fint.

Tror allt att hösten börjat komma nu. Den här bilden tog jag från mitt sovrumsfönster igårkväll. Vet inte om det syns, men löven har börjat skifta och falla nu i alla fall.

Nu ska jag sova och drömma om fallskärmshoppning. Åh, lycka!

Hej allihopa. Helena här. Den riktiga Helena alltså. Jag har varit borta i nåt år eller så. Eller egentligen har jag nog funnits här hela tiden, men jag har haft svårt att komma upp till ytan. Jag har varit nerdrogad, slagen med en spade i huvudet och gömd i ett hörn. Men nu är jag tillbaka.

Jag är tillbaka med buller och bong! Fylld av positivitet, äventyrslust, en känsla av att vara oövervinnerlig och en oerhörd kärlek till det här ofantliga som kallas livet. Jag är fylld av glädje, spänning, förväntan och en vetskap om att hela världen ligger framför mig.

Ingenting kan stoppa mig. Speciellt ingen annan. Verkligen inte nån annan. All lycka inför framtiden, men jag har gjort mitt och nu fokuserar jag på mig själv och dom jag verkligen bryr mig om. Och jag ser så mycket fram emot att dela med mig av all den glädje och energi jag har, för jag har så det räcker och blir över. Jag har ett års outnyttjad positiv energi som nu har hunnit ifatt mig, och den ska användas i överflöd. Happiness is a shareware!

Förutom att vara filosofisk och hyperaktiv har jag bott en vecka i mitt nya ställe i North Melbourne. Jag stortrivs. Jag bor tillsammans med världens härligaste killar som ger massor av energi.

Andrew är den smarta finanskillen med matteinriktning som kommer gå riktigt långt inom ekonomibranschen. Det vet jag att han kommer eftersom han är samtidigt så fruktansvärt ödmjuk och har ett hjärta av guld. Han ger en kompimanger och peppar, ser till att människor i hans närhet trivs och mår bra. När han inte gör det så ligger han gärna på TV-soffan och sågar kvinnoporträtteringen i Two and a half men, eller något av dom andra fullkomligt usla programmen som erbjuds i den australienska skit-TV-tablån. Eller så går han ut med ett gäng kompisar och snackar skit och dricker öl. Andrew är alltid pigg på ett roligt förslag inkluderande ett gäng sköna människor och ett antal öl. Och han bjuder alltid in en, piggar upp en och drar med en ut. En toppenkille.

Lachlan är den flummige miljökillen som gör sin Master i sustainability (hållbarhet?), och miljö. Han odlar plantor i ett växthus på bakgården (nu snackar vi seriösa plantor, inte nån hemmagjord gräsodling i garderoben som mina föredetta housemates sysslade med), och ska skriva sitt ex-jobb om hur träd återhämtar sig efter skogsbränder. Han har pratat om att även öva detta på vår bakgård, men inga deltaljer är klara än. Han är även killen man kan ha riktigt djupa diskussioner med, som är jordnära (raggadish!) och snäll som en teddybjörn. En amerikansk flickvän med det oerhört vackra namnet Helena har han också. Dessutom har han en förkärlek för gamla konstiga möbler och attiraljer som han släpar hem efter att ha hittat på gatan. I hans bokhylla står en komplett uppsättning av dom senaste tjugo årens Melways (vägkarta över Melbourne), och som kronan på verket ropade han hem en tågvagn från Ebay på fyllan en gång. Japp. En fullstor tågvagn på sisådär 7-8 meter. $210 fick han betala för det. Dock befinner sig inte detta auktionsfynd i vårat hus (som tur är kanske... eller som synd är, vem vet), utan nere vid hans föräldrars ställe nära Warrnambool. En galen vetenskapsman med konstiga intressen, men också den mysigaste killen jag träffat på länge.

Baserat på dessa kontaktannonser kanske ni förstår varför jag trivs?

I fredags gjorde jag mitt andra skydive nånsin. Jag älskar varenda sekund av det. Jag är fullkomligt förälskad, insnöad eller till och med besatt. Det är det ända jag kan tänka på just nu. Så nu har jag bestämt mig. Jag ska leva på nudlar, spara varende liten penning jag har och göra en AFF-kurs så jag får hoppa själv. Spännande, nervöst, galet och självklart skrämmande till viss del, men det känns så rätt! Jag har inte varit så peppad sen jag var 20 bast och bestämde mig för att åka till Australien för första gången. Det här ska jag göra. Jack Bauer hade hållit med, det är jag säker på. Och självklart adderar denna förväntansfulla insikt till min nyfunna glädje och äventyrslust. Jag har inte bara hittat tillbaka till mig själv, jag har insett hur jag ska fortsätta växa, utmana mig själv, och utvecklas.

Det kändes bättre. Men så blir det jobbigt igen. Upp och ned som en berg- och dalbana.

Det har kännts bättre och bättre den senaste veckan. Jag har haft massa tid att spendera med mina vänner. Gå på promenader, fika, äta lunch, sitta i parker, kolla på film och gå ut och dricka öl. Men så kommer måndagen och det är som att vakna upp hängandes upp och ned över ett stup. Plötsligt kastas man in i vardagen. Jag måste börja leva min dagliga liv igen. Det liv som jag sett fram emot att jag skulle leva tillsammans med honom, i vår nya lägenhet. Och jag vet att det inte skulle blivit så, och jag vet att den där vardagen tillsammans med honom inte alls skulle blivit bra i längden, eller överhuvudtaget. Jag vet inte varför det är så jobbigt. Det är väl säkert mest omställningen. Och jag vet knappt om jag saknar honom egentligen. För varför skulle jag sakna nån som gjort mig illa så? Men i vilket fall så vaknar jag med den där klumpen i magen, rädslan och känslan av att vara den lilla svaga Helena mitt i en värld full av människor man inte kan lita på.

Jag känner mig liten, kall och rädd när jag går i min alldeles för tunna skjorta i det regnruskiga vädret påväg in till jobbet för att träffa en kund. Jag ser mig själv le, skratta och vara trevlig; serviceinriktad och proffsig när vi går igenom catering till ett event jag inte ens har en aning om vad det är. Jag går från mötet och försvinner in på en proppfull spårvagn upp till Uni, hoppas kunna försvinna i folkmassan så att ingen ser mig. Om ingen ser mig, kanske finns jag inte då, och kanske gör det inte lika ont. Jag går in på universitetsbokhandeln och handlar en kasse full med böcker. Böcker som jag inte har en aning om hur jag ska få ork och kraft att läsa. Till kurser som jag inte har en aning om hur jag ska ta mig igenom, för jag är ju svag. Och liten. Och rädd. Så med den alldeles för tunga påsen i hand gömmer jag mig på en annan spårvagn för att gå på ännu ett möte med mina medarbetare. Fortsätter le och vara professionell. Skrattar ursäktande bort att jag är en aning distä med ursäkten att jag är mitt i en flytt. "Vart ska du flytta" svarar den vackra, otroligt trevliga Australienska tjejen bredvid mig med förlovningsring på handen, tjejen som tydligen lyckats hitta en man som inte skriker på henne och gör henne illa. "Jag vet inte" ler jag och rycker nonchanlant på axlarna för att visa att det här är något jag valt själv och inte alls är särskilt orolig över. Men sen är mötet slut och jag sitter ensam vid ett bord på McDonalds med en sorglig hög pommes frites framför mig och tårarna rinner fast jag inte vet varför. För jag vet inte varför. Varför är jag ledsen? Vad har jag att va ledsen för? Jag borde vara glad, glad att jag lyckats vända mitt liv till det bättre. Men jag vet inte hur jag ska orka. Jag vet inte hur jag ska orka skriva dom tre viktiga jobbmailen jag egentligen borde sitta och skriva nu, jag vet inte hur jag ska orka läsa dom där kapitlena till första dagen för terminen imorrn, jag vet inte hur jag ska orka gå och kolla på det där rummet jag ska och titta på om en timme. Det rummet som ligger i ett hus tvärsöver gatan från där vi egentligen skulle bott. Där vi tekniskt sett fortfarande bor. Och jag vet att jag efter att ha tittat på det där rummet måste gå till lägenheten där vi skulle ha bott och lämna av några saker som jag fått med mig av misstag. Och jag vet inte om han kommer va där och jag vet inte om det spelar nån roll, men jag vet bara att det kommer vara jobbigt. Jag vet inte varför det är jobbigt, jag önskar jag visste det. Önskar jag kunde vara stark, önskar jag kunde sluta känna det som att jag är liten och rädd och bräcklig och patetisk. Önskar jag aldrig hade behövt bli liten och rädd och bräcklig och patetisk. Önskar jag aldrig tillåtit nån påverka mig så att jag blev liten och rädd och bräcklig och patetisk.

Bryt ihop och kom igen, visst. Men var fan ska man börja?

Jag och Adam har gjort slut.

Det är jobbigt. Men jag har vetat ganska länge att det skulle bli så här. Vi är två väldigt lika men samtidigt olika personer. Och tyvärr inte på ett bra sätt. Vi tar fram det värsta ur varann. Spär på varandras osäkerheter och det blir en ond, negativ sprial.

Adam är en otroligt fin kille, och det gör mig så fruktansvärt ledsen att han har så mycket problem och dålig självkänsla som han gömmer där under ytan av kaxighet och påklistrat självförtroende. Och jag försöker hjälpa honom, jag vill inte att han ska må dåligt. Men han klarar inte av det, det blir jobbigt för honom och han slår bakut. Börjar skrika, svära och säga elaka saker till mig. Riktigt elaka saker. Så elaka saker han bara kan komma på för att såra mig så mycket han bara kan. För att han inte ska vara den enda som mår dåligt. Så där har det varit i över ett år nu, och jag orkar inte mer. Jag orkar inte gråta fem dagar i veckan. Det ska inte vara så.

Jag är arg på mig själv för att jag blir så beroende av nån. Att jag inte är stark nog att se mitt eget värde och säga ifrån, säga att han ska dra åt helvete. Jag har så svårt att bli arg på personer jag bryr mig om. Jag blir ledsen och besviken, gråter och försöker prata och diskutera och komma fram till lösningar. Ibland önskar jag att jag bara kunde blir fly förbannad, säga att personen i fråga är ett jävla kukhuvud och att jag aldrig vill se dom igen. Men jag kan inte, det är inte jag.

Jag har tappat bort mig själv. Den starka, oövervinneliga, positiva Helena som jag vill vara. Som jag är innerst inne. Jag är så otroligt beroende av trygghet. Och nu har jag tappat bort min inre trygghet och istället byggt upp min trygghet kring nån annan. Nån som dessutom gör mig ledsen och tar min energi. Jag vet inte varför jag gör så. Jag får känslor för nån, fäster mig, blir beroende av bekräftelse och trygghet och glömmer bort vem jag är.

Jennifer, Anna, Lina och Olle räddar mitt liv just nu. Dom har hjälpt mig åka till lägenheten som jag och Adam flyttande in i för bara en vecka sen, och packa ihop alla mina grejer. Dom ser till att jag äter och mår bra. Och Olle har fixat så att jag ska få gå och kolla på ett rum på torsdag. Jag känner sån otrolig lycka och tacksamhet för att jag har såna vänner. Så otrolig lycka. En lycka som jag ska använda till att bygga upp mig själv igen och bli stark och positiv. Oövervinnerlig. Självständig.

Så kommer det bli. Det är bara att se framåt. Och vara positiv.

Den här terminen har varit en av dom tuffaste i mitt liv. Därför har bloggen så att säga försvunnit ut i periferin.

Sommaren i Melbourne är traditionsenligt sen och jag sitter här i mitt rum med raggsockor och lyssnar på regnet utanför. Men snart så.

Alla julklappar är köpta och inslagna i guldfärgat papper och dekorerade med röda och vita snören. Jag tycker om att slå in paket.

Julkänslan har lite svårt att infinna sig när man befinner sig i ett "varmt" land. Förlåt, regnigt land. Men det är inte bara vädret som gör det. Alla traditioner saknas. Adventsljustakar, stjärnor i fönstren, lussekatter, lucia och julkalendern på TV varje morgon. Allt det här som jag älskar och gör att jag känner att - nu, nu är det snart jul. Jag får inte samma känsla här. Kanske är det tur, det fungerar lite som en försvarsmekanism. Eftersom jag inte har några julkänslor känns allt det där så avlägset, och därför saknar jag mindre. Så på så sätt är det bra. Här om kvällen tittade jag på luciamorgon på SVT Play. Då rann det några tårar.

Men i år har jag en mysig jul på Tasmanien att se fram emot. Och det är ta mig tusan inte fy skam det heller!

Snart kommer Adam hit med en grillad kyckling och potatissallad. Sen blir det lite pepparkakor med brieost och glögg. Då ska det väl gå att få lite julkänsla, till och med i ett regnruskigt Australien.

News story analysis - Check.

Creative non fiction piece - Check.

Fonetikinlamning - Check

Forbereda gruppresentation om The Day After Tomorrow och klimatdebatten - Check.

Paborja Research Essay om Darwin och kristendomen - Check.


Efter att ha spenderat upp emot tio timmar om dagen pa uni den senaste veckan, plus oftast fyra timmar pa jobbet efter det, ar jag antligen fardig.

Nu drar vi till Gold Coast!

 

...det betyder att jag måste plugga istället.

 

Nu ska jag gå ut på South Lawn och njuta av den stekande höstsolen och äta min medhavda frukost som Adam gjort till mig :)

Ordgränsen uppnådd!

Nu tar jag tåget hem till Adam och lagar en god middag. Sen blir det redigering deluxe!

Ja, jag kan ju kalla titeln det, nu när min far så snällt upplyst mig om att det är ett nysvenskt ord som mycket väl går att använda i det svenska språket. Jag är något bitter att jag inte upptäckt detta tidigare, men får kompensera med att överanvända ordet nu i stället. Prokrastinering. Prokrastinering, prokrastinering, prokrastinering.

Så.

Sitter återigen nermyst i en soffa I Frank Tate och väntar på att jag ska börja plugga. Ja, jag fungerar lite så faktiskt. Jag måste lulla runt och göra massa annat krafs ett tag först. Sen blir jag arg på mig och sätter igång med pluggandet. Och så fort jag kommit in the zone så brukar det gå med en rasande fart. Nåja, en någorlunda god fart i alla fall. Som igår till exempel, då skrev jag ihop en halv uppsats när jag väl satt igång. Och andra halvan ska skrivas NU!. Omedelbums!

Motiveringsobjekt 1: En väska fylld med choklad. Bokstavligen.

Motiveringsobjekt 2: 9 dagar till Gold Coast.

Motiveringsobjekt 3: Mysmiddag med Adamanski ikväll.

Motiveringsobjekt 4: Fick tillbaka en uppsats idag med H2A i betyg, alltså näst högsta! Härligt att se resultat.


Det här borde väl får vem som helst motiverad. Sätt igång!

Hoho, ja här sitter jag och pluggar inte. Vilket det är meningen att jag ska göra. Hittills har jag läst igenom alla bloggar på bloggkoll, kollat vad som hänt på facebook, chattat med Micke som är fast i Thailand och ätit upp ungefär hälften av min study motivation som idag består av hasselnötschoklad. Men nu har jag inget kvar att roa mig med, så då är det lika bra att sätta igång! Tänkte värma upp lite med ett snabbt blogginlägg bara, så att fingrarna kommer igång :)

Sitter i Frank Tate, vilket är en byggnad fylld enbart med datasalar och pluggrum. Rummet jag sitter i nu upptäckte jag bara för nån dag sen, och det har blivit min nya favorit. Det är en stor sal med höga fönster som går nästan ända upp till taket, fylld med mjuka härliga soffor att sitta i. Helt perfekt! Kändes lite fånigt att ta upp kameran och fota, men jag lyckades ta en smygbild i alla fall.

Fan, jag är nästan helt säker på att min dator har fått virus igen. Den beter sig konstigt och varnar stup i kvarten för massa Trojans... Borde försöka få tag på ett ordentligt virusprogram. Vill inte gå igenom samma sak som i höstas när jag trodde att jag förlorat precis allt. Nu lyckades jag ju rädda det tack vare Micke, men det tog ju ett par dagar att fixa. Och det har jag verkligen tid eller ork till att fixa nu.

Nej, nu tar jag och tröstäter en ruta choklad till. Sen är det dags att sätta igång!

Som solen skiner ute! Det ar helt underbart fantastiskt sensommarvader. Vilket otroligt bra humor man blir pa!

STORA ambitioner hade jag. Att när jag kommer hem från jobbet, då är banne mig det första jag gör att sätta mig och plugga. Blev det så? Nej..

Men alltså, sooooolen sken ju. Då kan man ju inte plugga. Då måste man ju dricka öl. Det låter ju som en mycket logisk resonering.

Så inget plugg och desto mer öl blev det. Så kan det gå ibland.

Nu sitter jag här och funderar på om jag ska åka direkt hem till Adam, eller om jag ska svänga förbi stan och ta nån öl med Jennifer och co först. Jag är inte jättesugen på att baxa med min bautaryggsäck till en bar och knocka omkull alla på dansgolvet, men å andra sidan hade det varit roligt.

Jag hänger här ett tag och dricker öl medans jag funderar. Och njuter av dagens bästa upptäckt. Jag kan äntligen använda Spotify i Australien!

Dagens ord: Procrastination.
Ett av mina favoritord i engelskan. Det betyder alltså där där tillståndet man är i, när man gör precis allting utom just det man borde göra. Alla saker man gör, som kan få ens mamma/kompis/pojk-/flickvän att komma in och säga "Men gör nåt vettigt för guds skull!". Precis så är det.

Kanske tycker jag om det så mycket för att jag identifierar mig så bra med det...

En vecka tillbaka i skolan, och jag måste erkänna att det känns segt. Är inte direkt peppad på att plugga. Fast idag har jag varit rätt duktig och stannade kvar i skolan och läste igenom artiklar som jag ska använda till ett arbete. Satt mig till och med och försökte använda en mikrofilmsläsare för att kolla upp lite äldre artiklar. Det var inte det lättaste att lista ut hur man använder en sån ska jag be och få  tala om, det var mest en gigantisk maskin med massa knappar. Som tur var kom det en snäll bibliotekarie och hjälpte mig, så jag slapp sitta där och se dum ut alltför länge. Nu gäller det bara att ta sig i kragen och skriva fanskapet också.. Har... ingen... lust...

Nä, nu skiter jag i det här och åker hem till Adam istället. Tar med mig datorn så han kan plugga lite svenska, så kanske jag blir lite peppad att plugga också. Tjoho!