Helena

Det kändes bättre. Men så blir det jobbigt igen. Upp och ned som en berg- och dalbana.

Det har kännts bättre och bättre den senaste veckan. Jag har haft massa tid att spendera med mina vänner. Gå på promenader, fika, äta lunch, sitta i parker, kolla på film och gå ut och dricka öl. Men så kommer måndagen och det är som att vakna upp hängandes upp och ned över ett stup. Plötsligt kastas man in i vardagen. Jag måste börja leva min dagliga liv igen. Det liv som jag sett fram emot att jag skulle leva tillsammans med honom, i vår nya lägenhet. Och jag vet att det inte skulle blivit så, och jag vet att den där vardagen tillsammans med honom inte alls skulle blivit bra i längden, eller överhuvudtaget. Jag vet inte varför det är så jobbigt. Det är väl säkert mest omställningen. Och jag vet knappt om jag saknar honom egentligen. För varför skulle jag sakna nån som gjort mig illa så? Men i vilket fall så vaknar jag med den där klumpen i magen, rädslan och känslan av att vara den lilla svaga Helena mitt i en värld full av människor man inte kan lita på.

Jag känner mig liten, kall och rädd när jag går i min alldeles för tunna skjorta i det regnruskiga vädret påväg in till jobbet för att träffa en kund. Jag ser mig själv le, skratta och vara trevlig; serviceinriktad och proffsig när vi går igenom catering till ett event jag inte ens har en aning om vad det är. Jag går från mötet och försvinner in på en proppfull spårvagn upp till Uni, hoppas kunna försvinna i folkmassan så att ingen ser mig. Om ingen ser mig, kanske finns jag inte då, och kanske gör det inte lika ont. Jag går in på universitetsbokhandeln och handlar en kasse full med böcker. Böcker som jag inte har en aning om hur jag ska få ork och kraft att läsa. Till kurser som jag inte har en aning om hur jag ska ta mig igenom, för jag är ju svag. Och liten. Och rädd. Så med den alldeles för tunga påsen i hand gömmer jag mig på en annan spårvagn för att gå på ännu ett möte med mina medarbetare. Fortsätter le och vara professionell. Skrattar ursäktande bort att jag är en aning distä med ursäkten att jag är mitt i en flytt. "Vart ska du flytta" svarar den vackra, otroligt trevliga Australienska tjejen bredvid mig med förlovningsring på handen, tjejen som tydligen lyckats hitta en man som inte skriker på henne och gör henne illa. "Jag vet inte" ler jag och rycker nonchanlant på axlarna för att visa att det här är något jag valt själv och inte alls är särskilt orolig över. Men sen är mötet slut och jag sitter ensam vid ett bord på McDonalds med en sorglig hög pommes frites framför mig och tårarna rinner fast jag inte vet varför. För jag vet inte varför. Varför är jag ledsen? Vad har jag att va ledsen för? Jag borde vara glad, glad att jag lyckats vända mitt liv till det bättre. Men jag vet inte hur jag ska orka. Jag vet inte hur jag ska orka skriva dom tre viktiga jobbmailen jag egentligen borde sitta och skriva nu, jag vet inte hur jag ska orka läsa dom där kapitlena till första dagen för terminen imorrn, jag vet inte hur jag ska orka gå och kolla på det där rummet jag ska och titta på om en timme. Det rummet som ligger i ett hus tvärsöver gatan från där vi egentligen skulle bott. Där vi tekniskt sett fortfarande bor. Och jag vet att jag efter att ha tittat på det där rummet måste gå till lägenheten där vi skulle ha bott och lämna av några saker som jag fått med mig av misstag. Och jag vet inte om han kommer va där och jag vet inte om det spelar nån roll, men jag vet bara att det kommer vara jobbigt. Jag vet inte varför det är jobbigt, jag önskar jag visste det. Önskar jag kunde vara stark, önskar jag kunde sluta känna det som att jag är liten och rädd och bräcklig och patetisk. Önskar jag aldrig hade behövt bli liten och rädd och bräcklig och patetisk. Önskar jag aldrig tillåtit nån påverka mig så att jag blev liten och rädd och bräcklig och patetisk.

Bryt ihop och kom igen, visst. Men var fan ska man börja?