Att se framåt
Det är jobbigt. Men jag har vetat ganska länge att det skulle bli så här. Vi är två väldigt lika men samtidigt olika personer. Och tyvärr inte på ett bra sätt. Vi tar fram det värsta ur varann. Spär på varandras osäkerheter och det blir en ond, negativ sprial.
Adam är en otroligt fin kille, och det gör mig så fruktansvärt ledsen att han har så mycket problem och dålig självkänsla som han gömmer där under ytan av kaxighet och påklistrat självförtroende. Och jag försöker hjälpa honom, jag vill inte att han ska må dåligt. Men han klarar inte av det, det blir jobbigt för honom och han slår bakut. Börjar skrika, svära och säga elaka saker till mig. Riktigt elaka saker. Så elaka saker han bara kan komma på för att såra mig så mycket han bara kan. För att han inte ska vara den enda som mår dåligt. Så där har det varit i över ett år nu, och jag orkar inte mer. Jag orkar inte gråta fem dagar i veckan. Det ska inte vara så.
Jag är arg på mig själv för att jag blir så beroende av nån. Att jag inte är stark nog att se mitt eget värde och säga ifrån, säga att han ska dra åt helvete. Jag har så svårt att bli arg på personer jag bryr mig om. Jag blir ledsen och besviken, gråter och försöker prata och diskutera och komma fram till lösningar. Ibland önskar jag att jag bara kunde blir fly förbannad, säga att personen i fråga är ett jävla kukhuvud och att jag aldrig vill se dom igen. Men jag kan inte, det är inte jag.
Jag har tappat bort mig själv. Den starka, oövervinneliga, positiva Helena som jag vill vara. Som jag är innerst inne. Jag är så otroligt beroende av trygghet. Och nu har jag tappat bort min inre trygghet och istället byggt upp min trygghet kring nån annan. Nån som dessutom gör mig ledsen och tar min energi. Jag vet inte varför jag gör så. Jag får känslor för nån, fäster mig, blir beroende av bekräftelse och trygghet och glömmer bort vem jag är.
Jennifer, Anna, Lina och Olle räddar mitt liv just nu. Dom har hjälpt mig åka till lägenheten som jag och Adam flyttande in i för bara en vecka sen, och packa ihop alla mina grejer. Dom ser till att jag äter och mår bra. Och Olle har fixat så att jag ska få gå och kolla på ett rum på torsdag. Jag känner sån otrolig lycka och tacksamhet för att jag har såna vänner. Så otrolig lycka. En lycka som jag ska använda till att bygga upp mig själv igen och bli stark och positiv. Oövervinnerlig. Självständig.
Så kommer det bli. Det är bara att se framåt. Och vara positiv.
Det jag läste, kändes som om att jag själv kunnat skriva det, till stor del. Jag har själv suttit i såna förhållanden, där energin tar slut när jag försöker "hjälpa" den jag är tillsammans med, och jag själv blir förlorad på vägen. Jag har många gånger funderat efteråt, varför man fastnar i det. Klart det finns bra stunder, men ibland är de negativa stunderna mer än de bra, varför är man då kvar?
Jag har trott att du haft det bra, och blev väldigt förvånad då jag såg på fb att du fått från förhållande till singel. Det är bra att du har vettiga vänner som ställer upp för dig, även om det kommer att vara svårt en tid, kommer det att bli bra igen.
Du är bra och är värd det bästa, Helena! Ta hand om dig. Kram Lisette
I alla situationer, oavsett om de är bra eller dåliga, så får man möjlighet att växa, bli starkare och komma närmare sig själv.
Det låter som att du har kommit till en insikt. Och då är det lättare att bryta det tidigare mönster man följt och man blir mer medveten om man är på väg in i samma mönster igen.
Lycka till och fokusera på det som gör dig lycklig!