Helena

Idag var det Student Society Fair, vilket betyder att alla klubbar och föreningar är där och visar upp sig och raggar medlemmar. Inte jättemycket att hänga i gran tyvärr, då ungefär 99% antingen var klubbar för asiater eller olika religiösa grupper som försökte frälsa en. Då jag kände att det inte dög att ha släpat sig hela vägen in dit utan att gå med i något gjorde jag det otänkbara; gick fram till den svenska och norska flaggan och betalade $3.50 för att gå med i The Scandinavian Society. Riktigt pinsamt jag vet, men har jag tur kanske det blir nån kräftskiva eller midsommarparty att se fram emot.

Sen började byråkratin. Glad i hågen traskar jag in till Student Centre, dit vi blivit tillsagda att gå om vi har frågor om vad som helst som rör vår utbildning. Där frågar jag om mina ämnen blivit godkända och ber även om hjälp att fixa mitt konto till studentportalen, eftersom det inte går att logga in. Det sistnämnda kunde hon absolut inte göra nånting åt, och blev hänvisad till IT, som ligger i biblioteket. Ämnena var godkända, men det var nånting som gått fel med registreringsprocessen, så hon kunde inte godkänna mig som student än. Hon visste absolut inte vad det var för fel, utan det skulle jag få lov att gå till Student Administration Office för att få reda på.

Efter en promenad till Student Administration Office fick jag reda på att anledningen till att min registrering inte kunde gå igenom var att jag inte betalt min terminsavgift än. Då ingen berättat för mig när, var och hur jag skulle ha gjort detta, frågade jag lite försiktigt hur jag skulle gå tillväga. ”Ja, men du ska ju gå till posten såklart”, fick jag till svar, som att det vore den självklaraste saken i världen. Så dumt av mig.

Ner till posten, vilken som tur är har ett kontor inne på campus. Betalar terminsavgiften och knatar hela vägen upp till Student Administration Office igen (och här snackar vi många trappor att gå i). Får äntligen ett godkännande och ett klartecken på att registreringen är klar. Därefter blir jag hänvisad tillbaka till Student Centre, för att få mitt studentkort.

På vägen passar jag på att gå förbi biblioteket, och frågar i informationen efter IT-avdelningen. ”Nä, nån sån har vi inte”, blir svaret. ”Men det är några killar som sitter där uppe som är ganska bra på data, dom kanske kan hjälpa dig om du har tur”. Går upp för trapporna och hittar datasnubben, halvliggandes i en kontorsstol. Jag tror inte han tittade på mig en enda gång när jag pratade med honom. Dock ska han ha stort cred, för han fixade mitt problem på mindre än en minut, och var nog ta mig fan den enda på hela dagen som faktiskt verkade veta vad han pysslade med.

Tillbaka till Student Centre, får mitt studentkort. Passar på att fråga hur det funkar med min utlandsförsäkring, men detta hade dom naturligtvis ingen aning om. Blir hänvisad till International Centre, som lägligt nog ligger på andra sidan campus. Efter ett besök där var i alla fall äntligen dagens ärenden klara, och jag har fixat allt som sig fixas bör. Däremot kan man ju hoppas att själva pluggandet kommer gå snäppet smidigare… Annars sätter jag mig på ett plan hem till Sverige igen. Fel att ha allt samlat på samma ställe?

När jag kom hem bytte jag om och gick ut och sprang. Med Synaesthesia på repeat i öronen, gav jag mig ut i skymningen. Precis när refrängen börjar svänger jag upp på Burwood rd, och ser Melbournes skyline mot solnedgången. Adrenalinkick. Och sen gick det ta mig fan bra att springa sen också.

Nu sitter jag på ett så klassigt ställe som en mynttvätt. Helt ensam är jag också, i ett slitet rum med tusen tvättmaskiner. Var är alla snyggingar liksom, som i 40 Days and 40 Nights…? Nåja, tur att Jennifer kommer och håller mig sällskap snart.

I kväll har jag lyckats att få i alla fall Anna på att gå ut och dansa! $2 pots (som är ett ölglas, modell mindre och inget annat =P) och $4 basic spirits. House, RnB och electro hela natten. Grymt!

Så nu får tvätten bli klar snart, för jag måste in och koka nudlar och dricka goon. Nu känns det ta mig fan att jag är tillbaka i Australien. Woohoo!

Puss, hej!

Det blåser ute. Sådär så det knäpper och knakar lite i fönsterrutorna. Men det är rätt mysigt faktiskt. Är ensam hemma, ingen av dom andra brudarna har kommit hem än. Sitter och äter choc chip cookies, choklad och cola. Helt klart en räddning.

Första dagen på uni igår. Många timmar av endless information. Idag hade jag fått en tid bokad med en studierådgivare. En... Ms. Sidebottom. Sidebottom? Hur fan kan man heta Sidebottom?! Vad betyder det; sidfläsk? Hursomhelst, in kommer jag i det relativt stora rummet med tre små grupper, var och en bestående av en course advisor och ett gäng studenter runt omkring.

Hon som sitter och håller i mötet med gruppen rakt fram är helt ärligt, ursäkta språket, en av dom fetaste kvinnor jag nånsin sett. Det hänger mer ut på sidorna av stolen än vad som får plats uppe på, om man säger så. Jag tänker att, "är det Ms Sidebottom, då finns det ingen hejd". Då hade jag släppt allt jag haft i händerna, lagt mig på golvet och bara garvat tills jag blivit utsläpad och påsatt tvångströja. Som tur var, var det en annan dam som hette Sidebottom. En väldigt stressad och småsur dam, som inte hade så mycket tid att svara på våra frågor visseligen, men jag tror jag har rätt koll på saker och ting ändå. Så det får blir kvällens nöje; att bråka med universitetsbyråkratin på studentportalen. Hence, the chocolate overload.

Imorrn börjar det i alla fall lite mer på riktigt. Man träffar folk från klassen, går på welcome bbq och lite sånt. Ser fram emot att träffa lite skönt folk.

Anna kom nyss hem, och det första hon gör är att gå ut och springa. Kul att nån är duktig. Men det är nästan så jag blir lite sugen faktiskt. Det kanske är det som krävs för att ge mig energin tillbaka.

Eller helt enkelt hysteriskt mycket choklad!! AHHHH!

Strosa i affärer, käka sushi, avsluta på Starbucks. En underbar eftermiddag på stan.




Nu har vi goon night. Mmm, goon... Och grönsaker och dipp. Och bränt vitlöksbröd. Och tjejsnack. Klockrent.

Det är en härlig dag i Melbourne. Solen skiner och det känns riktigt vårigt i luften. Har suttit i två och en halv timme och skypat med Sverige, och precis ätit frukost/lunch. Så fort Jennifer är klar ska jag hoppa in i duschen, och sen sätta kurs på stan.

Dagens planer...? Strosa omkring, dricka kaffe, titta på folk, dricka juice, svänga förbi skolan och kolla läget och ja, bara ha en grym dag helt enkelt. Förkylningen är inne på host-stadiet, men det innebär i alla fall att jag mår mycket bättre och är piggare. Full av energi är jag då definitivt, så det kommer bli en bra dag.

Ikväll ska jag Jennifer och Anna ha tjejkväll, käka mat, dricka vin och ha allmänt trevligt. Det är definitivt dags att bunkra upp med goon, en vecka i Australien utan goon är nästan pinsamt. Eller helt enkelt bara väldigt förnuftigt, det beror på hur man ser på det.

Imorrn kväll blir det utgång med Anna och Lina + australiensiska vänner. Ser fram emot lite urspår. På lördag ska jag på footyn, Collingwood - Hawthorn. Ser sjukt mycket fram emot det! Även om jag numera faktiskt bor i Hawthorn är det Collingwood scarf: på, som gäller. Här ändras det inte på några principer:)

Nu är duschen ledig, dags att sätta fart! Sen in till stan.

Ja! Då kom den då, den förväntade förkylningen. Det slår aldrig fel, nedsatt immunförsvar pga flera dagars intensivt festande, nya virus och baskilusker i kombination med bristen av Kan Jang i det här landet resulterar alltid i sjukdom. Så idag har jag bäddad ner mig i soffan insvept i min Collingwood scarf och druckit te. Nu har jag dock ryckt upp mig, slagit mig själv på käften och tagit mig en dusch. Kommer ju bli alltför rastlös om jag ska stanna inne hela dagen, så snart ska jag in till stan och möta Jennifer.

Vi har flyttat till vårt nya ställe nu, lägenheten vi ska hyra av Anna och Lina. Dom åker den 27e, men vi bor här alla fyra så länge. Grymt ställe! Verkligen sjukt mysigt och hemtrevligt. Det kommer definitivt att bli dinner parties här framöver:)

Adressen hit är:

1/201 Riversdale rd
Hawthorn
VIC             3122
Australia


Nu måste jag verkligen skynda mig och göra mig i ordning. Ska dessutom ringa och berätta en rolig historia om fem minuter.

Puss!

Idag ar jag pigg och glad. Eller ja, glad ar jag val for det mesta, pigg... lite mer da och da kanske. Blev en ratt lugn kvall igar da Jennifer fick jobb, sa det var bara jag och Leon, fransmannen, som drog ut. Efter nagra ol i koket pa deras hostel drog vi ut till ett fullsmockat Workshop, dar det blev nan ol och valdigt intressanta diskussioner. Killen ar utbildad inom miljovetenskap, sa the Greenpeace girl i mig kom fram och lyssnade uppmarksamt pa historier om hans arbete for att radda skogar och utrotningshotade arter. Aterigen; det ar ju dom har manniskorna man vill traffa, dom har diskussionerna man vill ha.

Kvallen slutade redan innan tolv med 2 for 1 pa Hungry Jacks, a.k.a. Burger King pa svenska. For nagra ar sen hade dom en deal som gick ut pa att kopte man en hamburgare fick man en gratis. Grejen ar bara att dom glomde satta ett slutdatum pa den kampanjen, sa dom maste alltid ha den nu. Detta ar naturligtvis inte nagot dom skyltar med, men om man fragar om det sa maste dom ge det till en. Sjukt bra att veta om man ar fattig student eller backpacker:)

Kvallen avslutades staende pa en brandstege med utsikt over en bakgata och varuintaget till en Kinarestaurang, fyllandes pa endorfinnivaerna nagot mer. Och likadant borjade den har dagen. Inte pa brandstegen, men val framfor datorn. Endorfinlampan blinkar max, och jag ar redo for den har dagen ocksa. Det ar underbart.

Haha, igar nar jag i mitt nagot somniga och sega tillstand skulle ga upp pa toaletten, upptackte jag att mitt nyckelkort inte fungerade. Sjalvklart gjorde det inte det eftersom jag inte betalt for mer an tva natter, och redan skulle ha checkat ut egentligen. Eftersom jag da heller inte kom tillbaks in pa mitt rum, fanns det inte mycket annat att gora an att trippa ner till receptionen i mina sidenpyjamas-byxor med leopardmonster och Hard Rock Cafe-troja. Till saken hor ocksa att receptionen till det har hostellet ar densamma som baren. Och baren ar en helt vanlig bar, som helt vanligt folk gar till. Sa klockan halv tre en fredag var den saledes full av diverse oldrickande gaster, till storsta delen aldre man som spelade biljard eller tittade pa cricket pa TV. Nagra ogonbryn hojdes nog allt nar Helena slantrade in dar i sin nagot iogonfallande outfit, mumlandes nagot om att hon vill stanna en natt till. Haha, men det bjuder jag pa.

Nu ska jag ringa och vacka Jennifer. Nan matta far det vara med sovmorgon, och jag vill till The Markets och ata frukost.
 
Tjo!

Lite... sliten... Sitter har framfor datorn med en Gatorade och forsoker bli manniska igen. Forsoka duger. Sjukt kul hade vi igar i alla fall! Efter varldens godaste minipizzor och wedges pa Miss Libertines, med en och annan ol till det (Little Creatures, yes!) drog vi vidare och hamnade pa Section 8, coolaste utomhusstalle dar baren ar i en container och man sitter pa mer eller mindre skrotliknande foremal, omgiven av hogt stangsel. Kvallen fortsatte pa Rooftop med utsikt over stora delar av Melbourne. Tyvarr stangde den finaste delen av terassen klockan tolv, men da jag gatt och blivit basta kompis med vakten (trevliga vakter, hur ofta hander det i Sverige?) fick vi ga ut dar en liten stund i alla fall , sa jag i alla fall fick visa den vackra vyn for svensken, fransken och irlandaren, som jag hade med mig. Det lonar sig att le, vara glad och utstrala positiv energi!

Kvallen fortsatte nagra timmar det och var hur grym som helst. Forutom bedrifterna ovan blev jag aven uppraggad av en tjej, fick visa prov pa att jag faktiskt kommer ihag hur man rullar en cigarett (sa sjukt kul, men sa svart! Jag siktar pa att fixa det med en hand innan aret ar slut), shottade absint med fransken och hade langa, mer eller mindre djupa konversationer pa franska med densamme. Eventuellt pa grund av - eller tack vare - absinten. Om det ar det som kravs sa...

Nu ska jag ivag och mota Jennifer och hennes hostellpolare och ga och kaka frukost pa nat cafe. Ja, jag vet att klockan ar halv fem pa eftermiddagen, men jag kanske rakade sova lite lange i morse....formiddags...eftermiddags.. Jag skyller pa jetlagen!

Happ!

Det ar helt otroligt, sjukt, ofattbart. Men nu ar jag har. Och det sjukaste ar att det inte kanns som nan stor grej overhuvudtaget. Jag kunde lika garna satt mig pa taget och akt till Goteborg. Men det ar sa himla skont att det ar sa avslappnat, att jag kanner mig sa hemma .

Melbourne har redan flera ganger gjort sig paminnd varfor jag alskar att vara har. Atmosfaren, stamningen, manniskorna.

Jag har druckit min favoritol pa mitt favoritstalle, Workshop. Det var dar jag satt och grat ogonen ur mig for ganska precis 13 manader sen, kvallen jag skulle aka hem. Och det sag precis likadant ut, var precis lika grymt som det alltid varit. Uppfor trappan in; fram till baren som ar trashigt men samtidigt hemtrevligt inredd. Bestallea en Coopers Green, min favoritol. Se pa hur bartendern rullar flaskan nagra ganger innan han oppnar den, precis som man ska gora. Ut och sitta pa den halvt tackta balkongen, med soffor och snygga trabord, hoga, slitna glasfonster och mysiga gasolvarmare. Stamning. Vanner. Ol. Underbart.

Idag har jag skuttat omkring pa stan med ett leende pa lapparna och fixat saker. Skaffat mobil. Tittat pa folk. Legat i parken och solat (ja, faktiskt! Nar solen lag pa var det hur gott som helst). Haft ett grymt samtal med en gammal australiensk man (med kapp och hatt och hela kittet!) som var lite bitter for att det gick daligt for honom pa biljard, men som det genast borjade ga battre for nar jag peppat honom lite. Han onskade mig lycka till med allt jag foretar mig har i livet. Det ar sana samtal jag saknat sa mycket! Slumpvis moten och en liten inblick i nans annans liv for nagra minuter. Jag alskar det!

Nu har jag suttit har och nordat mig i nagra timmar, pratat med mor och far och fyllt pa endorfin och lyckorus-depaerna till max, tack vare varldens finaste. Lycklig och taggad till max ska jag springa upp till rummet och gora mig i ordning, sen ska vi ut och ata pa nat av vara favvostallen. Sen ska vi ga ut och dricka ol - pa vara favvostallen. Och vet ni..? Det finns sa manga! Den mangd coola, grymma, annorlunda, helskona, galna, klockrena barer som finns i Melbourne, det tar tid att rakna upp. Och den tiden har jag inte nu. For nu ska jag ut och uppleva det pa riktigt.

Ahhhh!

Jag orkar inte skriva så mycket, har inte sovit många timmar. Men har ändå haft en underbar natt. Långt borta, men ändå så nära. Och jag kan inte annat än le och vara lycklig.

Väskorna står, tro det eller ej, packade i mitt rum. Konstigt nog känns det inte ens en smula underligt att jag ska iväg. Det känns inte alls som att det är en stor grej. Som att jag ska och hälsa på en gammal kompis bara. Och egentligen är det ju precis just det jag ska göra.

Men ändå är jag så taggad! Så förväntansfull! Så äventyrlysten! Precis som det ska va.. :)

Så många jag kommer sakna, och framför allt längta efter. Men nu kommer jag ju hem till jul och det kommer gå fort. Svisch!

Nä, men hörni jag drar nu. Så hörs vi från andra sidan jorden. Och ses snart igen.

Lyckokick!

Det är så otroligt vackert här; i min bygd, i mina hemtrakter. Jag och mamma gick upp tidigt och åkte iväg för att plocka blommor till festen. Som två äkta små kullor i träningsoverallsbyxor och Nike-sneakers skuttade vi omkring vid vägkanten och plockade varsin fin bukett. Allt för att spä på idyllen för de stockholmare som på jakt efter lite äkta svensk sommar-atmosfär passarade förbi påväg upp mot Leksand. Hemkär blir jag, men på ett bra vis. Jag vet att det alltid kommer finnas kvar, och att jag alltid kommer kunna komma tillbaks. Och det kommer vara lika magiskt vackert även då.

När jag kommit hem skulle jag fortsätta på mitt spår som pysslande och donande dalkulla och spola av bilen eftersom vi åkt på skogsvägar. Den vackra idyllen och sköna atmosfären kanske förstördes något när slangen lossnade från sitt fäste när jag vred på vattnet, och spolade ner hela mig med vatten, inklusive en välfokuserad högtrycksstråle rätt i ansiktet. Men jag hängde inte läpp för det och tänkte att; funkar det för Pamela Anderson så funkar det för mig, och fortsatte tvätta bilen i wet look- tappning.

Nyss fick jag springa ut och mycket graciöst slita ner all min tvätt från torkvindan, för att rädda den från störtskuren. Lagomt tills jag fått ner allt i tvättstugan och något muttrande satt på kupévärmaren den fjärde juli, skiner solen igen. Men det spelar ingen roll. Inget kan få mig att sluta le. Jag är glad, lycklig och euforisk.

Om några timmar anländer släkt och vänner, och det ställs till med sommarfest. Ser otroligt mycket fram emot det. Att i det tillstånd jag befinner mig nu - fylld av ren och skär lycka - få umgås med dom som står mig närmast kommer bli ett perfekt avslut på min sommar i Sverige. Och en perfekt början på det som komma skall.

Svensk sommar och jordgubbar till frukost under syrenhäcken (som i och för sig har blommat över för länge sen, men vad gör man inte för att spä på idyllen). Det gäller ju att passa på med svenskheter nu, när det dröjer innan man får uppleva det igen. Marabouchoklad. Mjukt bröd som inte är fyrkantigt och innehåller mer än 3% fullkorn. Kranvatten som inte smakar klor. Gräs mot barfotafötter och luft som doftar sommarregn.

Den här gången kommer jag sakna allt såna grejer så otroligt mycket mer än förra gången jag åkte iväg. Jag vet nu att gräset inte alltid är grönare på andra sidan, även om det är den instikten man får när man bara vill iväg. Men även om gräset kanske inte är grönare så kan det hända att det har sin alldeles egna nyans. En charmig fläck med mossa och lite vildvuxna partier som även dem inbjuder och lockar. Allt är inte svart eller vitt, det går att hitta positiva saker med allt. Det går att hitta negativa saker med allt också, kanske man tänker, men vet ni - skit i det! Fokusera bara, endast och alltid på det positiva, allt annat är helt orelevant. Det finns ingen anledning i världen att lägga energi på något negativt, när man kan använda samma energi till att vända det negativa till något positivt. Win - Win.

Så visst, jag föredrar när mina jordgubbar är svenska, och smakar så mycket sommar att man känner sig som sju år igen; sittandes på en badbrygga med fötterna i vattnet, trots att det är alldeles för kallt, njutandes av jordgubbarna mamma lade ner i en ask.
Däremot är det en alldeles speciell känsla att halvspringa uppför Elizabeth st en kylig vårmorgon i Melbourne, hållandes en Up & Go som frukostsubstitut i ena handen och en Chai latte i den andra för att vakna; fylld av liv och energi (om man inte råkar vara väldigt bakis från kvällen innan, då kanske energin ligger aningens på minuskontot).

Små saker som väcker minnen och ger en den här härliga känslan av att må bra, leva livet och vara allmänt lycklig. Ju mer positiva saker du fokuserar på, desto mer underbara minnen kommer du få, och desto mer kommer du ha att se tillbaka på och få små lyckorus av. Vilka i sin tur kommer hjälpa dig att se positivt på saker i framtiden. Som jag sa. Win - Win.

Alldeles strax kommer Elin hit. Sista gången jag får se min bästa barndomskompis på länge. Sorgligt, ja visst, jag kommer sakna henne. Men just nu så tycker jag bara att det ska bli så himla skönt att hon ska komma hit ett tag, sätta sig i hammocken bredvid mig och snacka skit, medan hennes lurvtroll till giganthund ligger under trädet bredvid. Det ska bli helt underbart. Och nästa gång vi träffas - när det nu än blir - så kommer det bli lika underbart. Och nästa. Och nästa.

Det doftar sommarkväll. Katten ligger på stolen bredvid och spinner. Jag sitter skräddare i hammocken med datorn i knät; gungar i takt till musiken och känner mig mer fylld på liv än jag gjort på väldigt länge. Jag ska tillbaka till Melbourne om fem dagar. Om fem dagar sitter jag på The Order med Lucy och dricker Coopers, och plockar upp de spillror av mig själv jag lämnade där för drygt ett år sen. Fylld av liv och äventyrslust ska jag ta mig an och fortsätta med mitt liv där nere. Fortsätta min utveckling åt precis det håll jag vill. Vara den jag vill vara. Bli den jag vill bli. Och njuta på vägen. Njuta av varenda jävla sekund ska jag göra, vare sig jag skrattar eller gråter. För livet är till för att levas full ut och inget annat.

Att vara i en miljö du trivs i, bland människor som inspirerar dig; där ett nytt äventyr väntar bakom varje hörn och du utvecklas så mycket som person att du blir hög på ditt eget boostade ego - det ger dig så mycket endorfiner och adrenalin att de snudd på räcker en livstid. Så länge du fortsätter. Och fortsätter. Och njuter. Och lever.

Så därför säger jag "screw you" till nervositeten och grubblandet som ligger och lurar där nånstans, slår dem på käften med ett fulländat och perfekt karateslag och fokuserar på det jag ska fokusera på - leva mitt liv till fullo. Precis som jag bestämde mig för att jag skulle göra, den där natten på Arlanda i början på februari 2007 när jag och den äkta norrlänningen gick igenom livets alla vinklar och vrår. Bara att fortsätta kurvan uppåt.

Däremot kan det vara svårt att vara den viljestarka, målinriktade, jävlar-anamma-Helena när det kommer nån som så fullständigt sänker alla ens garder och borrar sig rakt in i ens innersta mitt, där den tar ett fast grepp om ens hjärta. Nån som ger en såna otroliga mängder positiv energi, lycka och livslust; att man blir hög som ett hus på sina egna endorfiner och inte kan sova på ett och ett halvt dygn. Nån som inspirerar och peppar en till tusen att göra allt detta ovan, nån som får en att vakna ur sin dvala och få tillbaka all den äventyrslust och livsglädje som man så länge letat efter. Men som även gör det hela en smula lite mer komplicerat. För det är ta mig fan det sjukaste jag varit med om. Men ack så underbart.