Helena

Det är så otroligt vackert här; i min bygd, i mina hemtrakter. Jag och mamma gick upp tidigt och åkte iväg för att plocka blommor till festen. Som två äkta små kullor i träningsoverallsbyxor och Nike-sneakers skuttade vi omkring vid vägkanten och plockade varsin fin bukett. Allt för att spä på idyllen för de stockholmare som på jakt efter lite äkta svensk sommar-atmosfär passarade förbi påväg upp mot Leksand. Hemkär blir jag, men på ett bra vis. Jag vet att det alltid kommer finnas kvar, och att jag alltid kommer kunna komma tillbaks. Och det kommer vara lika magiskt vackert även då.

När jag kommit hem skulle jag fortsätta på mitt spår som pysslande och donande dalkulla och spola av bilen eftersom vi åkt på skogsvägar. Den vackra idyllen och sköna atmosfären kanske förstördes något när slangen lossnade från sitt fäste när jag vred på vattnet, och spolade ner hela mig med vatten, inklusive en välfokuserad högtrycksstråle rätt i ansiktet. Men jag hängde inte läpp för det och tänkte att; funkar det för Pamela Anderson så funkar det för mig, och fortsatte tvätta bilen i wet look- tappning.

Nyss fick jag springa ut och mycket graciöst slita ner all min tvätt från torkvindan, för att rädda den från störtskuren. Lagomt tills jag fått ner allt i tvättstugan och något muttrande satt på kupévärmaren den fjärde juli, skiner solen igen. Men det spelar ingen roll. Inget kan få mig att sluta le. Jag är glad, lycklig och euforisk.

Om några timmar anländer släkt och vänner, och det ställs till med sommarfest. Ser otroligt mycket fram emot det. Att i det tillstånd jag befinner mig nu - fylld av ren och skär lycka - få umgås med dom som står mig närmast kommer bli ett perfekt avslut på min sommar i Sverige. Och en perfekt början på det som komma skall.