Helena

Det doftar sommarkväll. Katten ligger på stolen bredvid och spinner. Jag sitter skräddare i hammocken med datorn i knät; gungar i takt till musiken och känner mig mer fylld på liv än jag gjort på väldigt länge. Jag ska tillbaka till Melbourne om fem dagar. Om fem dagar sitter jag på The Order med Lucy och dricker Coopers, och plockar upp de spillror av mig själv jag lämnade där för drygt ett år sen. Fylld av liv och äventyrslust ska jag ta mig an och fortsätta med mitt liv där nere. Fortsätta min utveckling åt precis det håll jag vill. Vara den jag vill vara. Bli den jag vill bli. Och njuta på vägen. Njuta av varenda jävla sekund ska jag göra, vare sig jag skrattar eller gråter. För livet är till för att levas full ut och inget annat.

Att vara i en miljö du trivs i, bland människor som inspirerar dig; där ett nytt äventyr väntar bakom varje hörn och du utvecklas så mycket som person att du blir hög på ditt eget boostade ego - det ger dig så mycket endorfiner och adrenalin att de snudd på räcker en livstid. Så länge du fortsätter. Och fortsätter. Och njuter. Och lever.

Så därför säger jag "screw you" till nervositeten och grubblandet som ligger och lurar där nånstans, slår dem på käften med ett fulländat och perfekt karateslag och fokuserar på det jag ska fokusera på - leva mitt liv till fullo. Precis som jag bestämde mig för att jag skulle göra, den där natten på Arlanda i början på februari 2007 när jag och den äkta norrlänningen gick igenom livets alla vinklar och vrår. Bara att fortsätta kurvan uppåt.

Däremot kan det vara svårt att vara den viljestarka, målinriktade, jävlar-anamma-Helena när det kommer nån som så fullständigt sänker alla ens garder och borrar sig rakt in i ens innersta mitt, där den tar ett fast grepp om ens hjärta. Nån som ger en såna otroliga mängder positiv energi, lycka och livslust; att man blir hög som ett hus på sina egna endorfiner och inte kan sova på ett och ett halvt dygn. Nån som inspirerar och peppar en till tusen att göra allt detta ovan, nån som får en att vakna ur sin dvala och få tillbaka all den äventyrslust och livsglädje som man så länge letat efter. Men som även gör det hela en smula lite mer komplicerat. För det är ta mig fan det sjukaste jag varit med om. Men ack så underbart.