Accelerated Free Fall - Tandemhopp
Det här inlägget är långt och detaljerat och är lika mycket till er som för min egen skull, så att jag ska minnas så många detaljer som möjligt.
I lördags var det återigen dags att åka ut till Lilydale och Melbourne Skydive Centre. Det var riktigt fint väder med värmande sol och mestadels klar himmel. Dock blåste det en hel del så jag förstod ganska snabbt att jag inte skulle kunna hoppa själv. Men det gjorde inget för jag hade återigen en grym dag ute på flygfältet.
Fick börja med att sätta mig och göra AFF-skrivningen. Sju sidor fullproppade med frågor. Det är inte så jätteseriöst, man kan inte bli underkänd eller så, utan det är mest för att dom ska se inom vilka områden man behöver mer träning. Tog nog i alla fall en 45 minuter att skriva i allt. Men det flöt på riktigt bra, var inget som var svårt direkt. Chief Instructor Paul rättade och gick igenom tre frågor som han tyckte jag kunde varit lite mer detaljerade på. Sen skrev han under och kryssade i rutan där det stod att jag var godkänd till att utföra mina hopp.
AFF-tandem hoppet skiljer sig från dom andra tandemhoppen jag gjort såtillvida att man måste vara medveten på ett helt annat sätt under hela hoppet. Du har en egen höjdmätare och håller ständigt koll på höjden och horisonten. Innan 6 500 fot ska man ha utfört två stycken Practice Pilot-chute Touches, vilket innebär att man sträcker bak armen som för att utlösa fallskärmen (eller i det här fallet, din och din tandem masters gemensamma skärm), fast man bara nuddar vid handtaget. Sen vid 6 000 fot ger man tecken för att man kommer dra skärmen och sedan ska den vara dragen innan 5 000 fot. Uthopp sker vid 10 000 fot (ca 3000 meter). Man faller ungefär 1000 fot på 5,5 sekunder, så det går fortare än man tror.
På eftermiddagen fick jag då äntligen göra mitt tandemhopp tillsammans med Chippe. På vägen upp visade han mig alla landmärken som gör så att man hittar tillbaka till flygfältet. Sen satt jag mest och fokuserade och gick igenom hoppet i huvudet många gånger. Jag kände mig inte överdrivet nervös, mest förväntansfull och pirrig. Lite spänd för att hjärnan skulle funka som den ska och komma ihåg allt som skulle göras. Och så lycklig. Jag älskar ju det här. Äntligen gör jag det som jag velat göra så länge. Min dröm blir verklighet!
Chippe sa åt mig att ta långa djupa andetag, eftersom man sitter så tight ihop känner man precis hur den andra andas. Jag hade inte ens märkt att jag ytandades, men jag började ta långa djupa andetag och kände hur det genast blev mycket lättare att fokusera. Han är väldigt bra på det sättet Chippe, otroligt noga när det gäller fokus, andning och positivt tänkande.
Vi hoppade ut som andra par. Hasade oss baklänges fram till dörren. Jag krånglar ut mina ben genom dörren, låter dom dingla en sekund för att sedan vika dom under flygplanet. Slänger en snabb blick på rutnätet som syns långt där nere . Känner den starka fartvinden och hör surret av planets motor. Armarna i kors över bröstet, huvudet bakåtlutat. Chippe säger: "Då åker vi!", jag svarar "JA!". Och så faller vi.
Dom första sekunderna är alltid omtumlande, man gör volter och snurrar runt tills man blivit stabil och fått den gemensamma tyngdpunkten nedåt. När vi efter några sekunder fått det känner jag Chippes klapp på min axel och jag sträcker ut mig i arch-position. Nu börjar mitt program.
Kollar höjdmätaren. Chippes hand är i vägen, på insidan av min vänsterhand, så jag får ta armen nedåt och in på insidan av hans. 9 000 fot. Jag kollar upp mot horisonten. För högerarmen bakåt, samtidigt som vänsterarmen går upp ovanför huvudet för att stabilisera. Känner på en gång utlösningshandtaget i min högerhand. För tillbaka armarna i arch-position, som ett V. Det är tugnt, man får verkligen kämpa mot vinden. Kollar höjden igen, 8 000 fot. Samlar ihop tankarna en sekund och utför ännu en PPT. Höjden är nu 7 000 fot. Jag minns att Heath sagt att dom sista foten går fort, så jag håller kvar blicken på höjdmätaren. 6 500 fot. 6 000 fot. Jag vinkar genom att böja på armbågarna och föra in händerna mot huvudet två gånger. Sträcker bak armen och drar i handtaget. Tandem-utlösningen är annorlunda än på vanliga skärmarna och den sitter mycket hårdare. Jag drar ut det så lång jag kan, går tillbaka till arch-positionen och börjar räkna. One thousand, two thousand, three thousand, four thousand... Då jag inte känt nåt ryck vid fyratusen, inser jag att jag inte kan ha dragit tillräckligt, men när jag kommit till five thousand (vilket är så långt man normalt räknar innan man börjar nöd-proceduren) känner jag att skärmen börjar vecklas ut och förstår att Chippe dragit så fått han märkt att jag inte orkat dra tillräckligt hårt. Skärmen vecklas ut och ser bra ut.
Vi ställer genast upp emot vinden. Vinden är hård idag och det var på gränsen att det ens gick att hoppa tandem. Chippe frågar vilket håll vi rör oss. Jag tittar ner på marken och ser att vi i princip står still. Vilket innebär att vindstyrkan är lika stor som skärmens vindhastighet. Markhastigheten blir alltså noll. Jag får ta styrhandtagen och vänder mot flygfältet, i medvind. Vi siktar in oss på 1 000-fotsmarkeringen där landningssekvensen ska påbörjas och ser den komma mot oss med en rasande fart fast vi forfarande är på ca 2 500 fot. Skärmens vindhastighet i kombination med vinden ger oss alltså en markhastighet som är dubbelt den normala. För att inte komma till 1 000-fotspunkten för tidigt och flyga förbi hela landningsplatsen ställer vi upp mot vinden igen. Chippe frågar om vi är precis i motvind, och jag svarar att vi driver en aning till höger och korrigerar till vänster. Sen vänder vi och flyger med vinden till 1 000-fotspunkten. Själva landningsmönstret blir väldigt snävt på grund av vinden, och även om mitt kommer se annorlunda ut (eftersom det kommer blåsa mycket mindre) så är det ändå otroligt nyttigt att börja få in känslan för hur det går till. Vi gör några svängar, vänder in i vinden och landar ståendes.
Första hoppet i min AFF-kurs är avklarat! High five på det! Jag är fylld av en blandning av känslor, lycka och adrenalin. Det känns som att det var mindre än en minut sen vi lämnade flygplanet, allting gick så snabbt. Jag har svårt att urskilja detaljer av det som hänt. Vi går in till hangaren och Chippe säger att allt var bra, och han är nöjd. Vi kollar snabbt på videon (som jag inte hade en aning att han tog!) och jag förvånar mig själv med att se otroligt lugn och sansad ut. Och ha ett stort leende på läpparna :) Sen får han lov att springa iväg och göra dagens sista tandemhopp och jag får lite tid till att samla mina tankar och bekanta mig med loggboken.
Snackar lite med en annan kille som också är elev, den första jag träffat. Tror det bara är vi och en till kille för tillfället. Han är på nivå 5, och det är intressant och spännande och höra hur han har upplevt allt. Och väldigt roligt att bara prata med nån som är i samma båt som en själv, att ha nån att dela det med. Även om jag haft otroligt tur och varit bortskämd med att vara ensam med tre instruktörer så är det alltid kul att uppleva det tillsammans med nån. Chippe har landat igen och kommer och sätter en öl i min hand. Sen sätter vi oss ner och fyller i loggboken och har debrief.
Återigen, inställning är otroligt viktigt, så först får jag berätta allting som gått bra. Nu har allting klarnat och jag minns nästan varenda liten detalj av hoppet. Jag säger att det kändes väldigt bra och att jag var klar i huvudet och fokuserad hela tiden. Jag hade koll på höjden. PPTsen flöt på. Det jag känner att jag kan förbättra är att vara lite mer medveten om omgivningen, jag kände att mitt medvetande var väldigt självcentrerat och jag var mest fokuserad på mig själv och min kropp. Nästa gång ska jag ha bättre koll på horisonten och min omgivning.
Chippe håller med mig och säger på en gång att det var ett väldigt bra hopp och att han inte har någon förbättring att tillägga. Uthoppet var helt perfekt och jag får beröm. Han säger att han blev förvånad och positivt överraskad av två saker. Det första var alldeles i början av frifallet, att jag flyttade min hand till insidan av hans för att bättre kunna se min höjdmätare. Även om jag knappt tänkte på det och gjorde det automatiskt, så säger han att många skulle ha fått hjärnsläpp och inte vetat hur dom skulle lösa situationen. Det andra var när vi var under skärmen och ställde upp mot vinden, och jag märkte att vi drev aningens till höger och korrigerade genom att styra lite till vänster. Han säger att det finns folk som gjort 40 hopp som ändå inte skulle märkt det. Han avslutar med att säga att det nog var det bästa AFF Tandemhoppet han gjort. Jag blir stolt. Och mycket glad.
I lördags var det återigen dags att åka ut till Lilydale och Melbourne Skydive Centre. Det var riktigt fint väder med värmande sol och mestadels klar himmel. Dock blåste det en hel del så jag förstod ganska snabbt att jag inte skulle kunna hoppa själv. Men det gjorde inget för jag hade återigen en grym dag ute på flygfältet.
Fick börja med att sätta mig och göra AFF-skrivningen. Sju sidor fullproppade med frågor. Det är inte så jätteseriöst, man kan inte bli underkänd eller så, utan det är mest för att dom ska se inom vilka områden man behöver mer träning. Tog nog i alla fall en 45 minuter att skriva i allt. Men det flöt på riktigt bra, var inget som var svårt direkt. Chief Instructor Paul rättade och gick igenom tre frågor som han tyckte jag kunde varit lite mer detaljerade på. Sen skrev han under och kryssade i rutan där det stod att jag var godkänd till att utföra mina hopp.
AFF-tandem hoppet skiljer sig från dom andra tandemhoppen jag gjort såtillvida att man måste vara medveten på ett helt annat sätt under hela hoppet. Du har en egen höjdmätare och håller ständigt koll på höjden och horisonten. Innan 6 500 fot ska man ha utfört två stycken Practice Pilot-chute Touches, vilket innebär att man sträcker bak armen som för att utlösa fallskärmen (eller i det här fallet, din och din tandem masters gemensamma skärm), fast man bara nuddar vid handtaget. Sen vid 6 000 fot ger man tecken för att man kommer dra skärmen och sedan ska den vara dragen innan 5 000 fot. Uthopp sker vid 10 000 fot (ca 3000 meter). Man faller ungefär 1000 fot på 5,5 sekunder, så det går fortare än man tror.
På eftermiddagen fick jag då äntligen göra mitt tandemhopp tillsammans med Chippe. På vägen upp visade han mig alla landmärken som gör så att man hittar tillbaka till flygfältet. Sen satt jag mest och fokuserade och gick igenom hoppet i huvudet många gånger. Jag kände mig inte överdrivet nervös, mest förväntansfull och pirrig. Lite spänd för att hjärnan skulle funka som den ska och komma ihåg allt som skulle göras. Och så lycklig. Jag älskar ju det här. Äntligen gör jag det som jag velat göra så länge. Min dröm blir verklighet!
Chippe sa åt mig att ta långa djupa andetag, eftersom man sitter så tight ihop känner man precis hur den andra andas. Jag hade inte ens märkt att jag ytandades, men jag började ta långa djupa andetag och kände hur det genast blev mycket lättare att fokusera. Han är väldigt bra på det sättet Chippe, otroligt noga när det gäller fokus, andning och positivt tänkande.
Vi hoppade ut som andra par. Hasade oss baklänges fram till dörren. Jag krånglar ut mina ben genom dörren, låter dom dingla en sekund för att sedan vika dom under flygplanet. Slänger en snabb blick på rutnätet som syns långt där nere . Känner den starka fartvinden och hör surret av planets motor. Armarna i kors över bröstet, huvudet bakåtlutat. Chippe säger: "Då åker vi!", jag svarar "JA!". Och så faller vi.
Dom första sekunderna är alltid omtumlande, man gör volter och snurrar runt tills man blivit stabil och fått den gemensamma tyngdpunkten nedåt. När vi efter några sekunder fått det känner jag Chippes klapp på min axel och jag sträcker ut mig i arch-position. Nu börjar mitt program.
Kollar höjdmätaren. Chippes hand är i vägen, på insidan av min vänsterhand, så jag får ta armen nedåt och in på insidan av hans. 9 000 fot. Jag kollar upp mot horisonten. För högerarmen bakåt, samtidigt som vänsterarmen går upp ovanför huvudet för att stabilisera. Känner på en gång utlösningshandtaget i min högerhand. För tillbaka armarna i arch-position, som ett V. Det är tugnt, man får verkligen kämpa mot vinden. Kollar höjden igen, 8 000 fot. Samlar ihop tankarna en sekund och utför ännu en PPT. Höjden är nu 7 000 fot. Jag minns att Heath sagt att dom sista foten går fort, så jag håller kvar blicken på höjdmätaren. 6 500 fot. 6 000 fot. Jag vinkar genom att böja på armbågarna och föra in händerna mot huvudet två gånger. Sträcker bak armen och drar i handtaget. Tandem-utlösningen är annorlunda än på vanliga skärmarna och den sitter mycket hårdare. Jag drar ut det så lång jag kan, går tillbaka till arch-positionen och börjar räkna. One thousand, two thousand, three thousand, four thousand... Då jag inte känt nåt ryck vid fyratusen, inser jag att jag inte kan ha dragit tillräckligt, men när jag kommit till five thousand (vilket är så långt man normalt räknar innan man börjar nöd-proceduren) känner jag att skärmen börjar vecklas ut och förstår att Chippe dragit så fått han märkt att jag inte orkat dra tillräckligt hårt. Skärmen vecklas ut och ser bra ut.
Vi ställer genast upp emot vinden. Vinden är hård idag och det var på gränsen att det ens gick att hoppa tandem. Chippe frågar vilket håll vi rör oss. Jag tittar ner på marken och ser att vi i princip står still. Vilket innebär att vindstyrkan är lika stor som skärmens vindhastighet. Markhastigheten blir alltså noll. Jag får ta styrhandtagen och vänder mot flygfältet, i medvind. Vi siktar in oss på 1 000-fotsmarkeringen där landningssekvensen ska påbörjas och ser den komma mot oss med en rasande fart fast vi forfarande är på ca 2 500 fot. Skärmens vindhastighet i kombination med vinden ger oss alltså en markhastighet som är dubbelt den normala. För att inte komma till 1 000-fotspunkten för tidigt och flyga förbi hela landningsplatsen ställer vi upp mot vinden igen. Chippe frågar om vi är precis i motvind, och jag svarar att vi driver en aning till höger och korrigerar till vänster. Sen vänder vi och flyger med vinden till 1 000-fotspunkten. Själva landningsmönstret blir väldigt snävt på grund av vinden, och även om mitt kommer se annorlunda ut (eftersom det kommer blåsa mycket mindre) så är det ändå otroligt nyttigt att börja få in känslan för hur det går till. Vi gör några svängar, vänder in i vinden och landar ståendes.
Första hoppet i min AFF-kurs är avklarat! High five på det! Jag är fylld av en blandning av känslor, lycka och adrenalin. Det känns som att det var mindre än en minut sen vi lämnade flygplanet, allting gick så snabbt. Jag har svårt att urskilja detaljer av det som hänt. Vi går in till hangaren och Chippe säger att allt var bra, och han är nöjd. Vi kollar snabbt på videon (som jag inte hade en aning att han tog!) och jag förvånar mig själv med att se otroligt lugn och sansad ut. Och ha ett stort leende på läpparna :) Sen får han lov att springa iväg och göra dagens sista tandemhopp och jag får lite tid till att samla mina tankar och bekanta mig med loggboken.
Snackar lite med en annan kille som också är elev, den första jag träffat. Tror det bara är vi och en till kille för tillfället. Han är på nivå 5, och det är intressant och spännande och höra hur han har upplevt allt. Och väldigt roligt att bara prata med nån som är i samma båt som en själv, att ha nån att dela det med. Även om jag haft otroligt tur och varit bortskämd med att vara ensam med tre instruktörer så är det alltid kul att uppleva det tillsammans med nån. Chippe har landat igen och kommer och sätter en öl i min hand. Sen sätter vi oss ner och fyller i loggboken och har debrief.
Återigen, inställning är otroligt viktigt, så först får jag berätta allting som gått bra. Nu har allting klarnat och jag minns nästan varenda liten detalj av hoppet. Jag säger att det kändes väldigt bra och att jag var klar i huvudet och fokuserad hela tiden. Jag hade koll på höjden. PPTsen flöt på. Det jag känner att jag kan förbättra är att vara lite mer medveten om omgivningen, jag kände att mitt medvetande var väldigt självcentrerat och jag var mest fokuserad på mig själv och min kropp. Nästa gång ska jag ha bättre koll på horisonten och min omgivning.
Chippe håller med mig och säger på en gång att det var ett väldigt bra hopp och att han inte har någon förbättring att tillägga. Uthoppet var helt perfekt och jag får beröm. Han säger att han blev förvånad och positivt överraskad av två saker. Det första var alldeles i början av frifallet, att jag flyttade min hand till insidan av hans för att bättre kunna se min höjdmätare. Även om jag knappt tänkte på det och gjorde det automatiskt, så säger han att många skulle ha fått hjärnsläpp och inte vetat hur dom skulle lösa situationen. Det andra var när vi var under skärmen och ställde upp mot vinden, och jag märkte att vi drev aningens till höger och korrigerade genom att styra lite till vänster. Han säger att det finns folk som gjort 40 hopp som ändå inte skulle märkt det. Han avslutar med att säga att det nog var det bästa AFF Tandemhoppet han gjort. Jag blir stolt. Och mycket glad.
Mitt första registrerade fallskärmshopp av många!
Sjudygnsprognosen lovar fint väder till nästa helg. Hoppas, hoppas, hoppas! :)
Kvällsnöje
Usch, jag håller på att bli förkyld. Inge kul. Men jag knaprar Cold and Flu tablets i brist på Kan Jang. Dom innehåller åtminstone en blandning av Echinacea, C-vitamin, ingefära, vitlök och lite annat. Så lite ska dom väl hjälpa.
Jobbade igår igen, och det flöt på bra. Fick prata med en man i Rättvik, och bredde på med så mycket dalmål jag bara kunde. Har var lite tveksam först, men gick tillslut med på att göra undersökningen. Sjukt bra exempel på vad man inom sociolingvistiken kallar Audience design. Om man anpassar sitt tal till att låta så likt sin publik så möjligt, är det större chans att dom infinner sig välvilligt till en. Kan även användas i motsatt syfte, om man vill understryka skillnaden mellan sig själv och den man pratar med.
Nu sitter jag och jobbar på lingvistikinlämningen som ska va inne imorrn. Vi ska transkribera femton ord på warlpiri, som är ett aboriginskt språk (jättehäftigt språk, dom har ord som "mandjanmandjanba" och "wongowanjå". Med reservation för stavning. Klurigt att transkribera men kul!) och sen tio ord på thailändska, där vi även ska markera ton.
Rätt mysigt kvällsnöje faktiskt. Sitter och dricker te och käkar Rolo för att hålla motivationen uppe. Rolo är som Plopp, fast en hel chokladkaka. Hur bra är inte det?!
Vädrerprognosen för helgen ser rätt taskig ut igen. Men jag försöker att inte hänga läpp för det utan tänka positivt. Nån gång måste det väl bli fint väder:)
Jobbade igår igen, och det flöt på bra. Fick prata med en man i Rättvik, och bredde på med så mycket dalmål jag bara kunde. Har var lite tveksam först, men gick tillslut med på att göra undersökningen. Sjukt bra exempel på vad man inom sociolingvistiken kallar Audience design. Om man anpassar sitt tal till att låta så likt sin publik så möjligt, är det större chans att dom infinner sig välvilligt till en. Kan även användas i motsatt syfte, om man vill understryka skillnaden mellan sig själv och den man pratar med.
Nu sitter jag och jobbar på lingvistikinlämningen som ska va inne imorrn. Vi ska transkribera femton ord på warlpiri, som är ett aboriginskt språk (jättehäftigt språk, dom har ord som "mandjanmandjanba" och "wongowanjå". Med reservation för stavning. Klurigt att transkribera men kul!) och sen tio ord på thailändska, där vi även ska markera ton.
Rätt mysigt kvällsnöje faktiskt. Sitter och dricker te och käkar Rolo för att hålla motivationen uppe. Rolo är som Plopp, fast en hel chokladkaka. Hur bra är inte det?!
Vädrerprognosen för helgen ser rätt taskig ut igen. Men jag försöker att inte hänga läpp för det utan tänka positivt. Nån gång måste det väl bli fint väder:)
Accelerated Free Fall - Markträning
I lördags begav jag mig då ut till Lilydales flygplats för att ha en dag fylld av markträning. Gick upp redan halv sex och var totalt klarvaken. Det händer inte ofta kan jag säga.
Mötte upp Heath i Toorak och fick skjuts ut till Lilydale. När vi kom fram fick jag veta på en gång att det inte kunde bli nån hoppning. Även om vädret förbättrades till och från så var hela startbanan översvämmad. Så det var ingen verksamhet igång alls och vi hade hela flygfältet för oss själva.
Även om jag såklart är grymt sugen på att hoppa så hade jag en otroligt bra dag med markträning. Gick igenom Parachute Landing Rolls och fick öva på en matta. PLR ska man använda sig av om man känner sig osäker på sin landning eller om landar utanför Dropzonen. Principen är att man rullar ihop sig till en boll och tar i marken med fotsulor, sidan på vaden, sidan på låret, rumpan och bak på ryggen. Svårt att förklara, men det ska i alla fall fördela kraften så att man inte gör illa sig. Så jag gjorde väl minst ett tiotal PLRs på varje sida, framåt och bakåt genom att hoppa ner från en pall. Det tar ett tag innan man får in snitsen och det blir några dunsar rakt ner på ändan. Men bättre nu än sen!
Efter det gick vi ut till flygplanet och övade uthoppningsproceduren. Vi kommer flyga upp med ett väldigt litet flygplan, och dörren är bara stor nog för att en person i taget ska hoppa ut. Men eftersom jag och mina två instruktörer måste hoppa ut i formation (jag i mitten, dom på sidorna), så innebär det att Intruktör 1 klättrar ut och hänger sig under vingen. Sen klättrar jag ut och håller mig i vingbalken (med en exakt ordning hur man kliver och greppar saker) och står på ett steg ovanpå hjulet med ett ben och har det andra utsträckt, medan Instruktör 2 står i öppningen. Man får okej från båda instruktörerna, släpper sitt grepp och sen bär det av.
Vi gick sedan ner till landningsområdet och gick igenom landningssekvenser vid olika vindförhållanden och riktningar.
Jag spenderade även ett bra tag upphängd i en sele med en låtsasfallskärm på. Jag skulle gå igenom utlösningsproceduren, och sedan höll dom upp en bild ovanför huvudet och jag skulle avgöra om skärmen såg ut som den skulle eller inte, och agera därefter. Och oftast när jag utförde nödproceduren (att cutta huvudskärmen och utlösa reserven) stod två av instruktörerna och ryckte och slet och slängde runt mig för glatta livet, så det skulle bli lite mer autentiskt. Tjoho!
Slutligen låg jag på en upphöjd kudde och övade kroppsposition, vad som ska utföras under frifallet på dom första hoppen, och tecken från instruktörerna.
Fick en hel del bra pratstunder med Chippe också då han gick igenom flygfoton över området, hur man ska orientera sig från luften osv. Han kom även med många bra tips och råd. Rätt skönt att ha nån som prata svenska med och fråga frågor till också!
Så, efter markträningen känner jag mig mycket mer redo för mina första hopp! Även om det såklart kommer bli otroligt nervöst så är jag så himla taggad. Kanske, kanske nästa helg. Hoppas!
Dagen efter vaknade jag upp med en sån fruktansvärd träningsvärk! Haha, gick som en gammal tant hela dagen. Blev visst några intensiva timmar ändå.
Idag har jag pluggat. Och jobbat första passet på mitt nya jobb, ORC International. Vi ringer upp och gör marknadsundersökningar i Sverige för Caterpillar. Gick bra för att vara mitt första pass tyckte jag. Men visst, så vidare kul är det inte att sitta och prata i telefon i sju timmar. Men det är bara att bita ihop och vara positiv. Även fast jag inte vet exakt när så snart, snart får jag hoppa!
Mötte upp Heath i Toorak och fick skjuts ut till Lilydale. När vi kom fram fick jag veta på en gång att det inte kunde bli nån hoppning. Även om vädret förbättrades till och från så var hela startbanan översvämmad. Så det var ingen verksamhet igång alls och vi hade hela flygfältet för oss själva.
Även om jag såklart är grymt sugen på att hoppa så hade jag en otroligt bra dag med markträning. Gick igenom Parachute Landing Rolls och fick öva på en matta. PLR ska man använda sig av om man känner sig osäker på sin landning eller om landar utanför Dropzonen. Principen är att man rullar ihop sig till en boll och tar i marken med fotsulor, sidan på vaden, sidan på låret, rumpan och bak på ryggen. Svårt att förklara, men det ska i alla fall fördela kraften så att man inte gör illa sig. Så jag gjorde väl minst ett tiotal PLRs på varje sida, framåt och bakåt genom att hoppa ner från en pall. Det tar ett tag innan man får in snitsen och det blir några dunsar rakt ner på ändan. Men bättre nu än sen!
Efter det gick vi ut till flygplanet och övade uthoppningsproceduren. Vi kommer flyga upp med ett väldigt litet flygplan, och dörren är bara stor nog för att en person i taget ska hoppa ut. Men eftersom jag och mina två instruktörer måste hoppa ut i formation (jag i mitten, dom på sidorna), så innebär det att Intruktör 1 klättrar ut och hänger sig under vingen. Sen klättrar jag ut och håller mig i vingbalken (med en exakt ordning hur man kliver och greppar saker) och står på ett steg ovanpå hjulet med ett ben och har det andra utsträckt, medan Instruktör 2 står i öppningen. Man får okej från båda instruktörerna, släpper sitt grepp och sen bär det av.
Vi gick sedan ner till landningsområdet och gick igenom landningssekvenser vid olika vindförhållanden och riktningar.
Jag spenderade även ett bra tag upphängd i en sele med en låtsasfallskärm på. Jag skulle gå igenom utlösningsproceduren, och sedan höll dom upp en bild ovanför huvudet och jag skulle avgöra om skärmen såg ut som den skulle eller inte, och agera därefter. Och oftast när jag utförde nödproceduren (att cutta huvudskärmen och utlösa reserven) stod två av instruktörerna och ryckte och slet och slängde runt mig för glatta livet, så det skulle bli lite mer autentiskt. Tjoho!
Slutligen låg jag på en upphöjd kudde och övade kroppsposition, vad som ska utföras under frifallet på dom första hoppen, och tecken från instruktörerna.
Fick en hel del bra pratstunder med Chippe också då han gick igenom flygfoton över området, hur man ska orientera sig från luften osv. Han kom även med många bra tips och råd. Rätt skönt att ha nån som prata svenska med och fråga frågor till också!
Så, efter markträningen känner jag mig mycket mer redo för mina första hopp! Även om det såklart kommer bli otroligt nervöst så är jag så himla taggad. Kanske, kanske nästa helg. Hoppas!
Dagen efter vaknade jag upp med en sån fruktansvärd träningsvärk! Haha, gick som en gammal tant hela dagen. Blev visst några intensiva timmar ändå.
Idag har jag pluggat. Och jobbat första passet på mitt nya jobb, ORC International. Vi ringer upp och gör marknadsundersökningar i Sverige för Caterpillar. Gick bra för att vara mitt första pass tyckte jag. Men visst, så vidare kul är det inte att sitta och prata i telefon i sju timmar. Men det är bara att bita ihop och vara positiv. Även fast jag inte vet exakt när så snart, snart får jag hoppa!
Accelerated Free Fall teori - Dag 2
Igår var det då dags för den andra - och sista teorilektionen. Både Heath (som håller på att ta sin instruktörslicens) och Chippe (som konverterar sin svenska instruktörslicens till en australiensk) höll i delar av lektionen medan Paul övervakade. Paul har jag fått lära mig är inte bara Chief Instructor på Melbourne Skydive Centre, utan även Area Safety Officer för hela Victoria. Känns ju rätt tryggt!
Gick igenom hur man flyger skärmen och landningssekvensen. Det är nog den här biten jag är mest pirrig över, eftersom jag aldrig upplevt den själv förut. Men det finns så otroligt mycket riktlinjer att följa. Dessutom kommer dom kunna guida mig med radio som sitter i hjälmen, och med spatlar nere på marken. Och funkar inte radion av någon anledning har dom en gigantiskt pil nere på landningsbanan som dom kan rotera för att visa när man ska svänga. Och är man för långt bort från landningsbanan för att se pilen så landar instruktörerna först, för att sedan använda sina fallskärmar som pilar. Det finns verkligen back-up på back-up på back-up på ALLT inom den här sporten. Vilket gör att det känns tryggt, eftersom man har redan gått igenom alla eventualiteter och det finns inget som kan överraska en.
Sen gick vi igenom saker som kan gå fel. Återigen, kanske inte någon moralhöjande uppgift, men det är otroligt viktigt att lära sig att känna igen ett problem så att man inte tvekar utan handlar direkt. Dom allra flesta av problemen var ingen av mina instruktörer som någonsin stött på. Paul har gjort över 6000 hopp. Så den allra största risken inom sporten är folk som inte följer reglerna, är vårdslösa och överskattar sin förmåga.
Fick skjuts med Heath hem efteråt. Han berättade hur jobbigt han tyckte det var att prata inför folk och bad om lite feedback på lektionen. Det här är alltså en kille som kastar sig ut från flygplan på en daglig basis, och har base-jumpat från såväl klippor i Norge som byggnader i Melbourne. Och han berättar för mig hur himla nervös han var innan första lektionen, hur han fick sitta i bilen och andas i några minuter för att få ner pulsen innan han gick in. Rädsla är fascinerande.
Rädsla är fascinerande. Jag älskar känslan av adrenalin i kroppen, känslor som brottas med varann. Jag har inte lyckats fått nåt plugg gjort idag, jag har bara kunnat fokusera på morgondagen. Jag älskar att känna hur fjärilarna fladdrar i magen, hur det då och då sköljer som en våg med adrenalin genom en. Hur hjärnan inte riktigt kan bestämma om den är nervös eller förväntasfull. Lycklig eller pirrig. Eller allt på samma gång.
Imorrn ska jag upp tidigt och bege mig ut till Lilydale airfield. Stora delar av för- och eftermiddagen kommer vigas till markträning. Öva på att ta sig ut från flyplanet och att landa. Att gå igenom allt jag lärt mig gång på gång. Det verkar tyvärr bli dåligt väder, och eftersom det är väldigt stränga restriktioner gällande både vind och moln för studenter så är det ganska liten chans att jag får hoppa.
Men om det klarnar upp mot eftermiddagen får jag först göra ett tandemhopp för att känna av landningssekvensen. Och sen kliva in i flygplanet igen, den här gången med en egen fallskärm på ryggen. Hoppa ut från planet med två instruktörer som håller i mig och stabiliserar mig under hela frifallet. För att sedan utlösa fallskärmen, flyga och landa den på egen hand.
Blir det inte imorgon så blir det på söndag. Eller helgen därpå. I vilket fall så kommer det här vara jag inom en snar framtid.
Gick igenom hur man flyger skärmen och landningssekvensen. Det är nog den här biten jag är mest pirrig över, eftersom jag aldrig upplevt den själv förut. Men det finns så otroligt mycket riktlinjer att följa. Dessutom kommer dom kunna guida mig med radio som sitter i hjälmen, och med spatlar nere på marken. Och funkar inte radion av någon anledning har dom en gigantiskt pil nere på landningsbanan som dom kan rotera för att visa när man ska svänga. Och är man för långt bort från landningsbanan för att se pilen så landar instruktörerna först, för att sedan använda sina fallskärmar som pilar. Det finns verkligen back-up på back-up på back-up på ALLT inom den här sporten. Vilket gör att det känns tryggt, eftersom man har redan gått igenom alla eventualiteter och det finns inget som kan överraska en.
Sen gick vi igenom saker som kan gå fel. Återigen, kanske inte någon moralhöjande uppgift, men det är otroligt viktigt att lära sig att känna igen ett problem så att man inte tvekar utan handlar direkt. Dom allra flesta av problemen var ingen av mina instruktörer som någonsin stött på. Paul har gjort över 6000 hopp. Så den allra största risken inom sporten är folk som inte följer reglerna, är vårdslösa och överskattar sin förmåga.
Fick skjuts med Heath hem efteråt. Han berättade hur jobbigt han tyckte det var att prata inför folk och bad om lite feedback på lektionen. Det här är alltså en kille som kastar sig ut från flygplan på en daglig basis, och har base-jumpat från såväl klippor i Norge som byggnader i Melbourne. Och han berättar för mig hur himla nervös han var innan första lektionen, hur han fick sitta i bilen och andas i några minuter för att få ner pulsen innan han gick in. Rädsla är fascinerande.
Rädsla är fascinerande. Jag älskar känslan av adrenalin i kroppen, känslor som brottas med varann. Jag har inte lyckats fått nåt plugg gjort idag, jag har bara kunnat fokusera på morgondagen. Jag älskar att känna hur fjärilarna fladdrar i magen, hur det då och då sköljer som en våg med adrenalin genom en. Hur hjärnan inte riktigt kan bestämma om den är nervös eller förväntasfull. Lycklig eller pirrig. Eller allt på samma gång.
Imorrn ska jag upp tidigt och bege mig ut till Lilydale airfield. Stora delar av för- och eftermiddagen kommer vigas till markträning. Öva på att ta sig ut från flyplanet och att landa. Att gå igenom allt jag lärt mig gång på gång. Det verkar tyvärr bli dåligt väder, och eftersom det är väldigt stränga restriktioner gällande både vind och moln för studenter så är det ganska liten chans att jag får hoppa.
Men om det klarnar upp mot eftermiddagen får jag först göra ett tandemhopp för att känna av landningssekvensen. Och sen kliva in i flygplanet igen, den här gången med en egen fallskärm på ryggen. Hoppa ut från planet med två instruktörer som håller i mig och stabiliserar mig under hela frifallet. För att sedan utlösa fallskärmen, flyga och landa den på egen hand.
Blir det inte imorgon så blir det på söndag. Eller helgen därpå. I vilket fall så kommer det här vara jag inom en snar framtid.
Accelerated Free Fall teori - Dag 1
Så var den äntligen här. Som jag har längtat. Räknat ner. Men idag så började äntligen min Accelerated Free Fall-kurs. Första steget mot att bli licenserad fallskärmshoppare.
Egentligen skulle jag ju börjat för en vecka sen, men då någon hoppat av och vi bara skulle varit två studenter så skjöts det fram en vecka så att dom skulle ha chans att hitta någon mer. Det gjorde dom inte. Och dessutom hoppade den andra studenten också av. Vilket betydde att det nu bara är jag. Vilket kanske är en smula tråkigt eftersom jag inte har någon att vara exalterad och nervös tillsammans med. Men bra med tanke på att jag nu får privatlektioner av all teori. Chief Instructor Paul var där. Och även en till kille, Heath, som håller på att utbilda sig till AFF-instruktör. Och på torsdag kommer det vara ytterligare en instruktör där, svensk faktiskt - Chippe, som ska konvertera sin svenska intruktörslicens till en australiensisk. Så då blir det tre instruktörer. Och så jag. Så jag kommer få all uppmärksamhet jag kan önska! :)
Ikväll gick vi igenom fallskärmens alla delar, hur den fungerar rent praktiskt, vad man ska tänka på i och runt flygplanet, hur man ska positionera sig under frifallet, hur och när man utlöser fallskärmen, hur man kontrollerar att allting ser ut som det ska när den väl är utvecklad, och under vilka omständigheter man cuttar (det heter faktiskt så på svenska, cut away på engelska) huvudskärmen och utlöser reservfallskärmen.
Mycket att ta in, men sjukt spännande och peppande. Det är så underbart att lära sig något som man verkligen vill kunna.
Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa igenom teoripärmen. Nästa - och sista, teoritillfälle är på torsdag kväll. Sen håller vi alla tummar vi kan för fint väder på lördag va?! :)
Den nionde maj
Vaknade av världens KRAS-SKRAMMEL-KRASSSSSCH! Ni vet hur det låter när man slänger ner flaskor i en glasigloo? Tänk er att man vänder upp och ner på den igloon och skakar den som en maracas. Ungefär så lät det.
Här i Australien har man två soptunnor - en brännbar och en släng-vad-fan-annat-skit-som-helst-i, som dom kallar för Recycling. Våran Recycle-tunna var proppfull med flaskor från husfesten vi hade på Annandag Påsk och då den nätta lilla sopbilen med automatisk upplyftningsmekanism för tunnor slängde upp den bristningsfyllda tunnan över flaket och tömde den ungefär i höjd med mitt fönster så lät det så. Klockan 7:30 på morgonen. Den som schemalägger tömningsturen för North Melbourne skulle jag gärna vilja ha ett snack med.
Den skumma var att KRAS-SKRAMMEL-KRASSSSSSCH-ljudet fortsatte hela morgonen. Tänkte nog att den där sopbilen tar väldigt lång tid på sig att ta sig nerför vår gata, medan jag drev ut och in genom sömnstadierna. Men sen när jag väl tagit mig upp och ut fick jag förklaringen. Ett av våra grannhus... fanns inte mer.
För mycket asbest kanske..?
Här i Australien har man två soptunnor - en brännbar och en släng-vad-fan-annat-skit-som-helst-i, som dom kallar för Recycling. Våran Recycle-tunna var proppfull med flaskor från husfesten vi hade på Annandag Påsk och då den nätta lilla sopbilen med automatisk upplyftningsmekanism för tunnor slängde upp den bristningsfyllda tunnan över flaket och tömde den ungefär i höjd med mitt fönster så lät det så. Klockan 7:30 på morgonen. Den som schemalägger tömningsturen för North Melbourne skulle jag gärna vilja ha ett snack med.
Den skumma var att KRAS-SKRAMMEL-KRASSSSSSCH-ljudet fortsatte hela morgonen. Tänkte nog att den där sopbilen tar väldigt lång tid på sig att ta sig nerför vår gata, medan jag drev ut och in genom sömnstadierna. Men sen när jag väl tagit mig upp och ut fick jag förklaringen. Ett av våra grannhus... fanns inte mer.
För mycket asbest kanske..?
Nåväl. Var in till ORC International och hade intervju för marknadsundersökningjobbet. Och fick det på en gång! Verkar kunna få jobba 20 timmar i veckan dom närmsta veckorna, så det blir bra med extrapengar. Stressigt, men bra:) Kul att få jobba med Olle också! På onsdag är första träningstillfället.
Hem och tog en springtur när solen passade på att visa sig en stund. Härligt. Det är så himla skönt när man känner att man faktiskt håller på att bygga upp en kondition. Sakta men säkert.
Sen har jag pratat med både Kajsa på Viber och Felix på Skype. Ska bli så himla kul att träffa dom i sommar! Och alla andra förstås:) Bara sex veckor kvar nu!
Och imorrn händer det också nånting otroligt spännande! ÄNTLIGEN!!!
Hem och tog en springtur när solen passade på att visa sig en stund. Härligt. Det är så himla skönt när man känner att man faktiskt håller på att bygga upp en kondition. Sakta men säkert.
Sen har jag pratat med både Kajsa på Viber och Felix på Skype. Ska bli så himla kul att träffa dom i sommar! Och alla andra förstås:) Bara sex veckor kvar nu!
Och imorrn händer det också nånting otroligt spännande! ÄNTLIGEN!!!
Grattis Jennifer!
I helgen fyllde världens bästa Jennifer år. Och när jag säger det så menar jag det verkligen. Jennifer är en sån här person som alla älskar ungefär fem sekunder efter att dom först träffat henne. En person som sprider glädje och peppar folk i alla lägen. Hon har varit min allra närmsta vän här i Australien, och har betytt otroligt mycket för mig.
I fredags skulle då Jennifer och Jared och äta på restaurang. Sen hade hon sagt att resten av oss skulle mötas upp på Miss Libs senare på kvällen. Vi hade alla gett diverse svepskäl om att vi kanske inte kunde komma, och kunde vi det så skulle det nog bli sent.
Men Jared hade ordnat så att alla hennes närmsta vänner satt där på restaurangen och väntade på Jennifer och honom när dom kom dit. Hon blev jätteöverraskad och otroligt glad! Åt en fantastiskt god middag, och drack en och annan öl. Stämningen var på topp och alla var på bra humör.
Efter middagen åkte vi in till stan. Skippade Miss Libs som blir ett alldeles för fisförnämt/hippt indie-stället på helger (efter att vara världens mest avslappnade och sköna ställe under veckan) och gick till Fluid Oz i stället. Grym kväll med både nya och gamla bekanta. Min gamla manager från Global Gossip, Jeff, var där och bjöd på skitgoa shots. Nu var jag lite för dragen för att faktiskt minnas vad som var i dom, men man tände åtminstone eld på dom och toppade med muskot.
I söndags var det Jennifers riktiga födelsedag, så hon, jag och Bella åkte in och käkade på Dumpling House och tog några öl på Carlton Club. Också otroligt mysig kväll.
Nu blir det lugnt med födelsedagar ett tag, tills Andrew fyller år i juni. Kanske blir det en till husfest då? Det hade väl vart nåt!
I fredags skulle då Jennifer och Jared och äta på restaurang. Sen hade hon sagt att resten av oss skulle mötas upp på Miss Libs senare på kvällen. Vi hade alla gett diverse svepskäl om att vi kanske inte kunde komma, och kunde vi det så skulle det nog bli sent.
Men Jared hade ordnat så att alla hennes närmsta vänner satt där på restaurangen och väntade på Jennifer och honom när dom kom dit. Hon blev jätteöverraskad och otroligt glad! Åt en fantastiskt god middag, och drack en och annan öl. Stämningen var på topp och alla var på bra humör.
Av mig och Olle fick hon en sjukt snygg skinnkappa som vi visste att hon varit och tittat på och ville ha. Hon blev jätteglad :)
Suddig bild på vackert födelsdagsbarn!
Efter middagen åkte vi in till stan. Skippade Miss Libs som blir ett alldeles för fisförnämt/hippt indie-stället på helger (efter att vara världens mest avslappnade och sköna ställe under veckan) och gick till Fluid Oz i stället. Grym kväll med både nya och gamla bekanta. Min gamla manager från Global Gossip, Jeff, var där och bjöd på skitgoa shots. Nu var jag lite för dragen för att faktiskt minnas vad som var i dom, men man tände åtminstone eld på dom och toppade med muskot.
I söndags var det Jennifers riktiga födelsedag, så hon, jag och Bella åkte in och käkade på Dumpling House och tog några öl på Carlton Club. Också otroligt mysig kväll.
Nu blir det lugnt med födelsedagar ett tag, tills Andrew fyller år i juni. Kanske blir det en till husfest då? Det hade väl vart nåt!
Den tredje maj
Bortskämd som man varit med lov så var det riktigt segt att ta sig upp imorse. Jag är verkligen ingen morgonperson.
Det blev dock en väldigt bra start på dagen då jag satt och käka frukost i soffan och hade ett långt och djupt samtal med Lachlan om allt möjligt. Han är verkligen en så mysig kille - genomsnäll, intelligent och omtänksam. Vårt samtal tillsammans med en kopp kaffe gjorde min morgon lite bättre.
Satt och pratade så länge att jag kom ungefär en halvtimme sent till fonetik-föreläsningen. Men det gjorde inte så mycket, smög mig in precis när hon började gå igenom svenska och vår grava och akuta accent (ni vet, and-en och ande-n, tomt-en och tomte-n osv.) Tydligen är vi rätt ensamma om det. Spännande, tycker en lingvistiknörd som jag!
Sen jag kom hem har jag varit ute och sprungit i höstsolen. Det blir allt kyligare nu, men solen värmer fortfarande litegrann.
Olle ringde precis och sa att dom eventuellt behöver lite extra folk på hans jobb. Han ringer och gör marknadsundersökningar till svenska företag som har köpt nån viss produkt. Och tydligen hade dom just fått in nåt nytt stort projekt och behövde någon mer som kunde hjälpa till. Så har jag tur kan jag få några timmar där. Hade varit helt perfekt!
Nej, nu blir det lite lunch, en kopp kaffe till och sen ska jag göra klart min aborigin-uppsats.
Förresten, hela trottoaren utanför grannen var avspärrad när jag kom hem idag. Kändes ju inte alltför hälsosamt kanske. Fast å andra sidan är jag nog immun efter att ha bott i ett asbesthus i tjugo år redan.
Det blev dock en väldigt bra start på dagen då jag satt och käka frukost i soffan och hade ett långt och djupt samtal med Lachlan om allt möjligt. Han är verkligen en så mysig kille - genomsnäll, intelligent och omtänksam. Vårt samtal tillsammans med en kopp kaffe gjorde min morgon lite bättre.
Satt och pratade så länge att jag kom ungefär en halvtimme sent till fonetik-föreläsningen. Men det gjorde inte så mycket, smög mig in precis när hon började gå igenom svenska och vår grava och akuta accent (ni vet, and-en och ande-n, tomt-en och tomte-n osv.) Tydligen är vi rätt ensamma om det. Spännande, tycker en lingvistiknörd som jag!
Sen jag kom hem har jag varit ute och sprungit i höstsolen. Det blir allt kyligare nu, men solen värmer fortfarande litegrann.
Olle ringde precis och sa att dom eventuellt behöver lite extra folk på hans jobb. Han ringer och gör marknadsundersökningar till svenska företag som har köpt nån viss produkt. Och tydligen hade dom just fått in nåt nytt stort projekt och behövde någon mer som kunde hjälpa till. Så har jag tur kan jag få några timmar där. Hade varit helt perfekt!
Nej, nu blir det lite lunch, en kopp kaffe till och sen ska jag göra klart min aborigin-uppsats.
Förresten, hela trottoaren utanför grannen var avspärrad när jag kom hem idag. Kändes ju inte alltför hälsosamt kanske. Fast å andra sidan är jag nog immun efter att ha bott i ett asbesthus i tjugo år redan.
Nedräkningen fortsätter
Har haft en jättemysig dag. Träffade på engelska Gillian (som jag lärde känna efter housepartyt förra helgen) och hennes oemotståndligt söta dotter på nio månader. Vi satt och drack cider i solen och bara hade det härligt. Ja, dottern drack mest mjölk på flaska, men hon njöt av solen hon med.
Sov så otroligt dåligt i natt! Bara låg och vred och vände på mig och var klarvaken fram till tre, och sov inget vidare efter det heller. Pratade med Lachy imorse och det hade varit likadant för honom, och jag hörde både honom och Andrew gå upp flera gånger på natten för att dom inte kunde sova. Har även sett flera andra på Facebook som skrivit att dom inte kunde sova i natt... Månen som spökar kanske? Skumt var det i vilket fall.
Så, efter att ha druckit några cider i solen gick jag hem och tog en tupplur. Nu är jag lite piggare och ska ta itu med min uppsats efter lite middag.
Dom ringde från Melbourne Skydive Centre och sa att någon hoppat av kursen som skulle börja imorrn, och frågade i fall det funkar att skjuta fram det en vecka så dom har lite tid att försöka fylla platsen. Längtar redan så att jag håller på och spricker, men det är bara att se det positivt och att det är en mening med allt. Nu kan jag i alla fall fira Jennifers födelsedag fullt ut i helgen.
Sov så otroligt dåligt i natt! Bara låg och vred och vände på mig och var klarvaken fram till tre, och sov inget vidare efter det heller. Pratade med Lachy imorse och det hade varit likadant för honom, och jag hörde både honom och Andrew gå upp flera gånger på natten för att dom inte kunde sova. Har även sett flera andra på Facebook som skrivit att dom inte kunde sova i natt... Månen som spökar kanske? Skumt var det i vilket fall.
Så, efter att ha druckit några cider i solen gick jag hem och tog en tupplur. Nu är jag lite piggare och ska ta itu med min uppsats efter lite middag.
Dom ringde från Melbourne Skydive Centre och sa att någon hoppat av kursen som skulle börja imorrn, och frågade i fall det funkar att skjuta fram det en vecka så dom har lite tid att försöka fylla platsen. Längtar redan så att jag håller på och spricker, men det är bara att se det positivt och att det är en mening med allt. Nu kan jag i alla fall fira Jennifers födelsedag fullt ut i helgen.
