Helena

Det här inlägget är långt och detaljerat och är lika mycket till er som för min egen skull, så att jag ska minnas så många detaljer som möjligt.

I lördags var det återigen dags att åka ut till Lilydale och Melbourne Skydive Centre. Det var riktigt fint väder med värmande sol och mestadels klar himmel. Dock blåste det en hel del så jag förstod ganska snabbt att jag inte skulle kunna hoppa själv. Men det gjorde inget för jag hade återigen en grym dag ute på flygfältet.

Fick börja med att sätta mig och göra AFF-skrivningen. Sju sidor fullproppade med frågor. Det är inte så jätteseriöst, man kan inte bli underkänd eller så, utan det är mest för att dom ska se inom vilka områden man behöver mer träning. Tog nog i alla fall en 45 minuter att skriva i allt. Men det flöt på riktigt bra, var inget som var svårt direkt. Chief Instructor Paul rättade och gick igenom tre frågor som han tyckte jag kunde varit lite mer detaljerade på. Sen skrev han under och kryssade i rutan där det stod att jag var godkänd till att utföra mina hopp.

AFF-tandem hoppet skiljer sig från dom andra tandemhoppen jag gjort såtillvida att man måste vara medveten på ett helt annat sätt under hela hoppet. Du har en egen höjdmätare och håller ständigt koll på höjden och horisonten. Innan 6 500 fot ska man ha utfört två stycken Practice Pilot-chute Touches, vilket innebär att man sträcker bak armen som för att utlösa fallskärmen (eller i det här fallet, din och din tandem masters gemensamma skärm), fast man bara nuddar vid handtaget. Sen vid 6 000 fot ger man tecken för att man kommer dra skärmen och sedan ska den vara dragen innan 5 000 fot. Uthopp sker vid 10 000 fot (ca 3000 meter). Man faller ungefär 1000 fot på 5,5 sekunder, så det går fortare än man tror. 

På eftermiddagen fick jag då äntligen göra mitt tandemhopp tillsammans med Chippe. På vägen upp visade han mig alla landmärken som gör så att man hittar tillbaka till flygfältet. Sen satt jag mest och fokuserade och gick igenom hoppet i huvudet många gånger. Jag kände mig inte överdrivet nervös, mest förväntansfull och pirrig. Lite spänd för att hjärnan skulle funka som den ska och komma ihåg allt som skulle göras. Och så lycklig. Jag älskar ju det här. Äntligen gör jag det som jag velat göra så länge. Min dröm blir verklighet!

Chippe sa åt mig att ta långa djupa andetag, eftersom man sitter så tight ihop känner man precis hur den andra andas. Jag hade inte ens märkt att jag ytandades, men jag började ta långa djupa andetag och kände hur det genast blev mycket lättare att fokusera. Han är väldigt bra på det sättet Chippe, otroligt noga när det gäller fokus, andning och positivt tänkande.

Vi hoppade ut som andra par. Hasade oss baklänges fram till dörren. Jag krånglar ut mina ben genom dörren, låter dom dingla en sekund för att sedan vika dom under flygplanet. Slänger en snabb blick på rutnätet som syns långt där nere . Känner den starka fartvinden och hör surret av planets motor. Armarna i kors över bröstet, huvudet bakåtlutat. Chippe säger: "Då åker vi!", jag svarar "JA!". Och så faller vi.

Dom första sekunderna är alltid omtumlande, man gör volter och snurrar runt tills man blivit stabil och fått den gemensamma tyngdpunkten nedåt. När vi efter några sekunder fått det känner jag Chippes klapp på min axel och jag sträcker ut mig i arch-position. Nu börjar mitt program.

Kollar höjdmätaren. Chippes hand är i vägen, på insidan av min vänsterhand, så jag får ta armen nedåt och in på insidan av hans. 9 000 fot. Jag kollar upp mot horisonten. För högerarmen bakåt, samtidigt som vänsterarmen går upp ovanför huvudet för att stabilisera. Känner på en gång utlösningshandtaget i min högerhand. För tillbaka armarna i arch-position, som ett V. Det är tugnt, man får verkligen kämpa mot vinden. Kollar höjden igen, 8 000 fot. Samlar ihop tankarna en sekund och utför ännu en PPT. Höjden är nu 7 000 fot. Jag minns att Heath sagt att dom sista foten går fort, så jag håller kvar blicken på höjdmätaren. 6 500 fot. 6 000 fot. Jag vinkar genom att böja på armbågarna och föra in händerna mot huvudet två gånger. Sträcker bak armen och drar i handtaget. Tandem-utlösningen är annorlunda än på vanliga skärmarna och den sitter mycket hårdare. Jag drar ut det så lång jag kan, går tillbaka till arch-positionen och börjar räkna. One thousand, two thousand, three thousand, four thousand... Då jag inte känt nåt ryck vid fyratusen, inser jag att jag inte kan ha dragit tillräckligt, men när jag kommit till five thousand (vilket är så långt man normalt räknar innan man börjar nöd-proceduren) känner jag att skärmen börjar vecklas ut och förstår att Chippe dragit så fått han märkt att jag inte orkat dra tillräckligt hårt. Skärmen vecklas ut och ser bra ut.

Vi ställer genast upp emot vinden. Vinden är hård idag och det var på gränsen att det ens gick att hoppa tandem. Chippe frågar vilket håll vi rör oss. Jag tittar ner på marken och ser att vi i princip står still. Vilket innebär att vindstyrkan är lika stor som skärmens vindhastighet. Markhastigheten blir alltså noll. Jag får ta styrhandtagen och vänder mot flygfältet, i medvind. Vi siktar in oss på 1 000-fotsmarkeringen där landningssekvensen ska påbörjas och ser den komma mot oss med en rasande fart fast vi forfarande är på ca 2 500 fot. Skärmens vindhastighet i kombination med vinden ger oss alltså en markhastighet som är dubbelt den normala. För att inte komma till 1 000-fotspunkten för tidigt och flyga förbi hela landningsplatsen ställer vi upp mot vinden igen. Chippe frågar om vi är precis i motvind, och jag svarar att vi driver en aning till höger och korrigerar till vänster. Sen vänder vi och flyger med vinden till 1 000-fotspunkten. Själva landningsmönstret blir väldigt snävt på grund av vinden, och även om mitt kommer se annorlunda ut (eftersom det kommer blåsa mycket mindre) så är det ändå otroligt nyttigt att börja få in känslan för hur det går till. Vi gör några svängar, vänder in i vinden och landar ståendes.

Första hoppet i min AFF-kurs är avklarat! High five på det! Jag är fylld av en blandning av känslor, lycka och adrenalin. Det känns som att det var mindre än en minut sen vi lämnade flygplanet, allting gick så snabbt. Jag har svårt att urskilja detaljer av det som hänt. Vi går in till hangaren och Chippe säger att allt var bra, och han är nöjd. Vi kollar snabbt på videon (som jag inte hade en aning att han tog!) och jag förvånar mig själv med att se otroligt lugn och sansad ut. Och ha ett stort leende på läpparna :) Sen får han lov att springa iväg och göra dagens sista tandemhopp och jag får lite tid till att samla mina tankar och bekanta mig med loggboken.

Snackar lite med en annan kille som också är elev, den första jag träffat. Tror det bara är vi och en till kille för tillfället. Han är på nivå 5, och det är intressant och spännande och höra hur han har upplevt allt. Och väldigt roligt att bara prata med nån som är i samma båt som en själv, att ha nån att dela det med. Även om jag haft otroligt tur och varit bortskämd med att vara ensam med tre instruktörer så är det alltid kul att uppleva det tillsammans med nån. Chippe har landat igen och kommer och sätter en öl i min hand. Sen sätter vi oss ner och fyller i loggboken och har debrief.

Återigen, inställning är otroligt viktigt, så först får jag berätta allting som gått bra. Nu har allting klarnat och jag minns nästan varenda liten detalj av hoppet. Jag säger att det kändes väldigt bra och att jag var klar i huvudet och fokuserad hela tiden. Jag hade koll på höjden. PPTsen flöt på. Det jag känner att jag kan förbättra är att vara lite mer medveten om omgivningen, jag kände att mitt medvetande var väldigt självcentrerat och jag var mest fokuserad på mig själv och min kropp. Nästa gång ska jag ha bättre koll på horisonten och min omgivning.

Chippe håller med mig och säger på en gång att det var ett väldigt bra hopp och att han inte har någon förbättring att tillägga. Uthoppet var helt perfekt och jag får beröm. Han säger att han blev förvånad och positivt överraskad av två saker. Det första var alldeles i början av frifallet, att jag flyttade min hand till insidan av hans för att bättre kunna se min höjdmätare. Även om jag knappt tänkte på det och gjorde det automatiskt, så säger han att många skulle ha fått hjärnsläpp och inte vetat hur dom skulle lösa situationen. Det andra var när vi var under skärmen och ställde upp mot vinden, och jag märkte att vi drev aningens till höger och korrigerade genom att styra lite till vänster. Han säger att det finns folk som gjort 40 hopp som ändå inte skulle märkt det. Han avslutar med att säga att det nog var det bästa AFF Tandemhoppet han gjort. Jag blir stolt. Och mycket glad.

Mitt första registrerade fallskärmshopp av många!

 

 

Sjudygnsprognosen lovar fint väder till nästa helg. Hoppas, hoppas, hoppas! :)