Helena

Ändrade planer ikväll; jag följer med mor och far hem till Rikards föräldrar och har spelkväll med dom. Alternativt spela WII med Rikards syster och hennes pojkvän. Hursomhelst blir det nog bra.

(Och nej, det är klart jag inte är säker på att jag tagit rätt beslut. Speciellt inte när det inte tar länge än fem minuter för att vi ska börja bråka. Men jag måste intala mig att det kommer gå bra. Försvinn ångest, försvinn!)


Jag lyckades ju fixa upp en liten översättningsmanick uppe i hörnet på min blogg. Översätt det här inlägget till engelska så får ni se nåt kul...

56:ans buss till Borlänge var det ja...

Over and out.

Helt oskyldigt sitter jag inne på mitt rum och leker med dat... PLUGGAR menar jag. Jag PLUGGAR och inget annat. Hursomhelst, så känner jag hur det börjar skaka i väggarna, mullra och ha sig. Ett godståg var min första tanke, men när oväsendet inte gett sig även fem minuter blir jag misstänksam och går ut för att titta. Det jag får se är inte alls något godståg, utan en zombie som glatt mumsar i sig nån stackars pojk så blodet sprutar. Pappa tittar på 28 weeks later med extremmegasuperextraultrasubwooferbas.

Så alltså, helt oskyldigt sitter jag och kurar ihop mig under en filt med mössa och hela baletten. Det är så sjukt kallt i mitt rum! När det är noll isolering i fönstren och en vind som ligger på så spelar det ingen roll att jag har ett värmeelement som står och går 24/7. Brrr!





För övrigt är Shiver en sjukt bra låt av Coldplay som av en händelse är med på min skydiving-film. Och nu när det är bestämt att jag ska flytta hem är det ju bara att börja räkna ner dagarna tills jag får hoppa igen! Ska vi chansa på en 117 dagar eller nåt?





Nu ska jag läsa kurslitteratur.

Hej!

Nu var det två år sen sist, då jag fick känna känslan och lyckoruset av att dra upp rullgardinen på morgonen och finna världen alldeles vit. Därför slog hjärtat ett litet extra slag i morse.





När jag sedan satt på 56:ans buss till Borlänge kände jag nån slags lugn harmoni. Trivsel. En känsla av att.. vara hemma.

Ända sen jag kom hem från Australien har jag inte kunnat slappa av. Eftersom det egentligen inte var rätt tid för mig att åka därifrån har jag haft otroligt svårt att komma till ro och känna att jag hört hemma någonstans. Jag har hela tiden varit på väg mot nåt nytt. Men nu har jag insett hur viktigt det är att låta sig själv landa ibland. Att kunna njuta av att man är hemma och att man är omgiven av sin familj och sina vänner. Och sträva mot nya mål, drömmar och visioner som man målar upp.

Lite kaotiskt blev det ju igår kväll när dom ringde från BR i Nordstan och erbjöd mig att jobba extra där under julen. Det rörde ju till alla tankar igen om man säger så. Men efter att ha åkt en halvtimme genom de snöbetäckta byarna, med en 80-årig dam som enda medpassagerare på bussen, och känt att jag ändå faktiskt trivdes riktigt bra med det hela så stod det ändå ganska klart att mitt första beslut var riktigt. Och efter att ha pratat med Terese och träffat Karin igen så känns det riktigt bra. Det kommer bli en grymt kul jul.. och vår!

Imorrn ska vi på Fame. Det ska bli så himla underbart! Har längtat sen jag kom hem i somras...

Nu måste jag plugga lite. Sen ikväll kommer Rikard hit. Vi ska käka pizza, dricka vin och öl och spela WII.
Fö de ä preciiis va man gör en fredaskväll i Daaalarna!

Ja, även om jag är en rätt rastlös person som är ute och flänger mycket så kommer det här alltid vara det. Hemma med stort H. Så här ligger jag då, i min alldeles för mjuka säng i mitt flickrum och blickar upp på tapeterna med rosa björnar på.  Det är inte utan att det känns.. riktigt mysigt om jag ska va helt ärlig. Mätt och belåten efter en middag bestående av mammas suveräna pannbiff tror jag att jag kommer sova riktigt gott också.

Haha, jag ligger med pappas miniminiminidator i sängen och snackar med Kajsa. Vi ligger här och planerar vilka pakter vi ska styra upp när vi söker till Robinson. Och vilka personliga saker vi ska ha med. Kajsa tar sina hårförlängningar och jag en partyhatt. Vad mer kan man behöva? Skulle dessutom chansen infinna sig att ligga med Peter Jihde är det jag som har förtur. Det gäller att göra upp alla eventualiteter på förhand.

Jag frågade pappa om han möjligtvis hade lite kvällslektyr till mig. Ja, av den rumsrena sorten då. Jag fick välja på Illustrerad Vetenskap och Herman Hedning. Kvällen är räddad.

Ja, förresten. Tentan gick bra. Tror jag. Hoppas jag.

Nu ska jag sova.

Nightynight.

Efter att absolut inte kunnat komna igår, lyckades väl Helena tillslut slå ihop ögonen vid tresnåret sådär. Klockan sex ringde klockan, och nu känner jag mig väl lagomt pigg.

Efter en frukost bestående av havregrynsgröt, ostmackor, te och juice känns det något bättre i alla fall. Nu ska jag göra mig i ordning innan det är dags att traska ner till spårvagnen. Sen är det tentadags. Woohoo!

Jag hade åtminstone inte glömt nåt under mina få timmar av sömn kunde jag konstatera,  när jag förhörde mig själv på morgonen. Bra. Nu får vi bara hoppas att det räcker.

Wish me luck!

Ojoj, nu går det inte in så mycket mer i skallen på mig känner jag. Efter x antal liter te och x antal timmars tragglande är jag färdigpluggad. Nu återstår det att se om tentan kommer se ut som den gjort dom senaste fem gångerna, eller om Sören helt plötsligt fått för sig att det skulle vara bra att förnya sig. I vilket fall får ni hålla tummarna för mig!

Salladsmiddagen och mysfikat med Kajsa tidigare i kväll gjorde susen i alla fall. Och att pappa ringde för att höra hur det gick och för att önska mig lycka till. Det värmde.

Nej, nu är jag så full av nominativa-ackusativa system, syntagmer och paradigmer, morfologiska strukturer, agglutinerande, flexterande och polysyntetiska språk och valensökande och valensminskande konstruktioner att hjärnan inte vill annat än sova. Och det ska den få nu.

Men först måste jag på toa. Fem koppar te resulterar ofta i det har jag märkt.

Natti natti!

Japp, denna lördagskväll blev otroligt lugn för min del, likaså resten av dagen. Kristin och hennes kompisar skulle på någon slags oktoberfest, men eftersom att imorgon onekligen kommer att ägnas åt plugg så känns det rätt skönt att komma i säng. Ett annat alternativ var att kasta sig på ett tåg till Lund och vara med på ölfesten där. Synd bara att detta koms på åtta minuter efter att sista tåget gått. Hade vart så sjukt kul att bara dyka upp där och överraska, haha! Ytterligare ett alternativ hade varit att ha nördkväll här hemma och spela massa HOMM med Robin. Men jag var tyvärr för seg så det blev inget. Men han ska fan inte tro att han kommer undan den jäveln, nån dag ska jag spöa honom!! :)

Gårkvällen blev riktigt lyckad. Jättejättejättemycket dans inne på Excet med Elin, Kajsa och Robin. Sjukt kul. Väldigt bra kväll. Kom hem fem.

Idag har jag varit rätt glad faktiskt. Jag har nog börjat landa i allt och kunna ta ett beslut. Det känns bra.

Imorgon är jag laddad för att plugga! Woohoo!!

Nu är det extrem storm ute igen. Den regnar och blixtrar och blåser så mycket att hela rummet skakar. Härligt.

Nej, jag är rätt trött faktiskt. Lika bra att sova. Läsa lite Eragon kanske. Få en god natts sömn, med underbara drömmar om fjärran länder, för att sedan vakna upp pigg och taggad för en pluggdag. Sounds like a plan!

Om det är något jag dock inte förstår så är det Renault-reklamen där dom krocktestar en korv och en baguette. Jag förstår inte. Vad är det dom försöker säga?


Godnatt.

It started out as a feeling
Which then grew into a hope
Which then turned into a quiet thought
Which then turned into a quiet word

Pick a star on the dark horizon
And follow the light

Japp, det gick ju rätt bra det där.

Butikschefen på BR i Nordstan sa visserligen att dom också låg under extrem press att skära ned på timmar, men det lät som att det inte var helt omöjligt att kanske få några timmar här och där i alla fall. Dessutom sa hon att var det nån BR-butik jag hade chans att få jobba i så var det där eftersom dom andra är mindre och har ännu hårdare restriktioner. Vilket besparade mig en hel del promenadtid i ruskväder.

Biblioteksboken jag skulle hämta låg och väntade på en hylla och hade till och med mitt namn på sig. Jag var dessutom ner till vår instutionssekreterare och köpte en bunt gamla tentor till det överkomliga priset av 5:-. Dessa gav mig insikten att tentan till kursen som jag fasat mest inför antagligen blir väldigt enkel, samtidigt som den kurs jag trott skulle vara lätt antagligen blir väldigt svår. Kuljul.

Bara för att jag kände mig tvungen på grund av det jag skrev här tidigare idag, gick jag även och köpte en skraplott. Inte en triss, utan nån ny sak till förmån för synskadades riksförbund som kassörskan på Pressbyrån rekommenderade mig. Den kostade 25:-. Jag vann 50:-. Wohooo!!


Och plötsligt slog det mig bara.

När jag ringde till BR i Borlänge nyss för att förvarna dom att dom kanske eventuellt kommer att få ett samtal från BR i Nordstan. Och Terese frågar mig och jag ska flytta hem igen och vill ha jobb, redan innan jag hunnit berätta varför jag ringer.

Då slog det mig. Det som egentligen har kommit mer och mer krypandes dom senaste veckorna.


Vad gör jag här egentligen?


Helt seriöst, vad gör jag här? Nu när jag inte ens har några föreläsningar och får gå ut och träffa folk om dagarna? Jo, jag sitter på mitt rum, kollar på TV, sitter vid datorn och föröker förgäves plugga till nåt som jag absolut inte vill plugga till. Eftersom alla mina kompisar har väldigt fullt upp i sina liv nu, blir det att dom nästan aldrig har tid att träffa mig. Jag är trött på det. Det är inte kul. Varför ska jag dra på mig studielån till det här för? Varför ska jag betala en hyra till en lägenhet som jag redan är trött på att vara i? När jag kan bo mycket billigare hemma, och har i alla fall mina föräldrar att umgås med. Och när jag kan jobba och tjäna pengar som jag sen kan ut och resa för? 
Argumentet till att flytta hit, var ju att jag hade massa kompisar här; det fanns mer saker att göra. Men om jag nu träffar dom så sällan som jag gör, vad spelar det för roll? Jag har haft jättekul här, det har jag verkligen. Men efter Italien har jag känt mig... ensam. Frustrerad. Malplacerad.

Så vad nu då Helena, skita i det här, åka hem och jobba och tjäna pengar och umgås med dom vänner du faktiskt har kvar där hemma? Ja, kanske det. Usch, jag vet inte. Är sjukt förvirrad nu.

Ska ringa hem till mamma och pappa och få lite råd, och få prata av mig lite. Jag behöver verkligen det. Prata av mig. Se bara så jag skriver.

Sen ska jag äta ostmacka och dricka varm choklad. Och lyssna på stormen utanför. Se en film och drömma mig bort. Det ska jag.



Where do we go from here?
Where do we go from here?
The battle's done, and we kind of won,
So we sound our victory cheer.

Where do we go from here?

Why is the path unclear?
When we know home is near?
Understand we'll go hand-in-hand
But we'll walk alone in fear.
- Tell me!

Where do we go from here?
When does the end appear?
When do the trumpets cheer?
The curtains close on a kiss, God knows
We can tell the end is near...
Where do we go from here?

Det finns väl inget som gör än på bättre humör när man vaknar än att höra vinden vina in genom det öppna fönstret och regnet smattra mot rutan? I alla fall inte om man vet att man måste ge sig ut i eländet. Helst skulle man ju bara sitta inne och läsa en bok (vad som helst utom kurslitteratur) och dricka en kopp te eller varm choklad.

Men nej, efter en dusch och lite frukost ska jag ge mig ut på äventyrsfärd. Till universitetsbiblioteket och hämta en tjock och totalt obegriplig bok om lingvistik, som huvudsakligen beskriver syntaktiska relationer samt valensökande och valensminskande konstruktioner. Jag har absolut ingen aning om vad detta betyder, eftersom det gicks igenom medan jag var i Italien. Förhoppningsvis ska boken klara upp det hela åtminstone marginellt. Dock är jag aningens motvilligt inställd eftersom jag redan försökt läsa den en gång, innan jag åkte iväg till solen och värmen. Det var ingen dans på rosor. Och jag menar, killen som skrivit den heter ju Payne, han måste ju haft åtminstone lite sadistiska drag.

Sen är väl tanken att jag ska knata in på lite BR-butiker (eller dom två som ligger inne i stan i alla fall) och lämna ut min oerhört fint komponerade CV. Kuljul att komma in där som en dränkt katt, håret stående åt alla håll efter all blåst, och mascaran utkletad över hela ansiktet. Skitbra. Jag kommer se ut som sångaren i Tokio Hotel.  Visserligen är han rätt snygg. Okej, jag kommer se ut som en dålig kopia av sångaren i Tokio Hotel. Eller så tror dom att jag söker jobb som demonstratör för Halloweenkostymerna.

Nej, vi får fan hoppas det lugnar ner sig, annars får det faktiskt vänta tills imorrn. Det låter ju som storm där ute...
Jag saknar Italien; Tropea och sol och sand och hav. Jag saknar Australien; ännu mera sol och sand och hav.

Och självklart börjar dom precis i detta ögonblick spela en av mina Melbournelåtar på MTV, With every heartbeat, för att liksom gnugga in saknaden lite extra. Ja men det är bra, tack så mycket.

Dagen börjar bra, slutar förhoppningsvis bättre.

Det enda som skulle kunna rädda det hela nu är om jag skulle vinna på triss (kanske dock krävs att man köper en trisslott först), komma ut i köket och hitta det helt spotless eller om jag fått Brisingr från Adlibris.

Bara att hålla tummarna.

Häpp!

Är nyss hemkommen från tacokväll hemma hos Kristin och Aaron och känner mig så där lagomt mätt och belåten samt en skön trötthet efter att ha suttit och sällskapsdruckit några öl. Jättetrevligt hade vi, och många intressanta diskussioner ägde rum.

Nu är jag all socialised out och ser fram emot att krypa ner under täcket, lyssna på regnet utanför och titta på några avsnitt  Buffy. Jag blev skapligt blöt när jag gick hem från torget. Dumma regn...


Vår lägenhet är väldigt stor, 114 kvadratmeter närmare bestämt. Det är roligt, för det betyder att man får plats med väldigt mycket folk i den. Just nu bor här (förutom Peter, Marta och jag som vanligtvis bor här) även fem till åtta präster. Eller präster-to- be. Eller ja, det vet jag ju inte heller då jag bara antagit det eftersom att det är det som Marta pysslar med. Men dom är i alla fall engagerade i någon slags kristen verksamhet tillsammans och nu har dom något slags helgmöte här. Och campar på vårt vardagsrumsgolv. Anledningen till att jag inte riktigt kan definiera mängden på dessa beror mest på att jag anar att dom förökar sig. I förmiddags när jag blev bjuden på lunch av dom var dom fem. Nu när jag  kom hem från Kristin hälsade jag på i alla fall tre till som jag inte träffat. Spännande. Trevligt är det i alla fall, och kul att få lite liv och rörelse i lägenheten till skillnad mot som det brukar va; att vi alla tre sitter i varsitt rum och skickar youtube-länkar till varann på msn.

Inget plugg idag, men dock en jävla massa tvättande. Det måste väl åtminstonde lite uppfylla nyttighetskvoten för dagen va? Imorrn hoppas vi på sol, för då vill jag åka ut till havet. Längtar så sjukt mycket till när Sofie kommer ner hit. Då kan vi gå långa höstpromenader, sitta och andas havsluft och ha långa och djupa samtal om världen som väntar på oss, för att sedan gå hem och dricka te, äta scones och titta på Storyteller. Härligt.

Vi vet ju alla hur mycket Helena älskar öl, eller hur? Men tänk er nu att Helena åker ner i hissen, aningens bakis, för att gå ner i tvättstugan. Där står hon och stirrar något apatiskt på sin vackra uppenbarelse i spegeln, medan bottenvåningens dörr glider upp i fokus. I spegeln ser hon bokstäverna, inte BV eftersom det är spegelvänt, utan VB. Genast får hon ett litet familjärt lyckorus i magen, ett leende på läpparna och en saknad efter något som var hennes goda vän väldigt länge...

Victoria Bitter.


Diagnos, någon?



Dolce notte.

Vet ni hur mycket jag pluggade igår? Absolut i-n-g-e-n-t-i-n-g. Skitbra. Visserligen var hjärnan som kola hela dagen så det skulle inte gått in så mycket i alla fall. Så istället för att ens försöka bestämde jag mig för att ha en officiell göra-absolut-ingenting-dag. Vilket gjorde att dagen spenderades med att äta godis och chips, och med att titta på mer än en halv säsong Buffy. Yes!

Idag har jag faktiskt pluggat endel. Fast det är många saker jag inte förstår. Och jag har tenta snart. Är det bra? Antagligen inte. Men det känns som att det ordnar sig. Sista minuten-plugg är definitivt underskattat; jag tror inte folk förstår hur sjukt mycket man faktiskt får in i skallen när man extrempluggar. Å andra sidan är det ju ytinlärning av allra högsta grad eftersom man glömmer bort 99% av allt man lärt sig så fort man gjort tentan. Men nu är det ju så här det svenska skolsystemet är uppbyggd, så vad gör man. Icke heller att förglömma att en gång i tiden var jag en jävel på att plugga. Fanatisk? Tja, varför inte. Så någonstans ska väl mina gamla skills finnas kvar. Det gäller bara att motivera sig till att  plocka fram dom också.

Det är otroligt, sjukt, fint väder ute. Jag vill åka ut till havet. Det har jag velat hela dagen, men jag tänkte att jag skulle plugga först. Och nu känns det nästan lite sent. Ska kanske ut med Kajsa ikväll, men hennes mobil funkar inte så jag kan inte ta reda på hur det blir. Jaja, den som lever får TBC.

En sak som definitiv är underskattat (och jag vet att du kommer hata mig för alltid nu Sofie, förlåt!) är Geisha Orange dream. Så sjukt gott! Helt klart den bästa study motivation...en. Extra bra om man ska plugga med Sofie eftersom jag då kommer få ha den alldeles för mig själv. Har man i stället till exempel toblerone (vilken är en mycket vanligt förekommande study motiviation) brukar det förr eller senare urarta i ett inte så vackert slagsmål om denna. Stolar flyger, biblioteksböcker kastas, och diverse hemska citat från någon av Edgar Allan Poes böcker skriks höglutt, varpå bibliotekarierna börjar hyscha argsint och skickar säkerhetsvakterna på oss som får släpa ut oss därifrån.
Sa jag inte att jag var en jävel på att plugga?

Nu fick jag äntligen tag på Kajsa. Det blir lugn utgång, a.k.a sitta och dricka öl och snacka på nåt mysigt ställe. På Stars & Bars till exempel, så kan vi passa på att hälsa på grannen, haha!

Nej, nu ska jag ringa Simon och se om vi ska styra upp nåt. Sen borde jag hinna med lite mer plugg också. Och att laga mat. Underbara studentliv.



Tutti la frutti!

Efter att piggt ha slagit upp ögonen prick klockan sju, liksom gjort en slags halvvolt ur sängen, nästan dansat ut i köket för att ta mig ett glas apelsinjuice och ett kokt ägg har jag nu varit ut på min 15 km långa morgonjogg och sitter helt i ordninggjord på min bäddade säng med plugget i högsta hugg och tre maskiner redan på gång att bli tvättade.

Eller vänta, det där kanske inte var helt sant...

Efter att ha blivit väckt av ett sms från Kristin blir jag liggandes grymtande och vridande på mig i en kvart tills jag inser att jag inte kan somna om, varpå jag kravlar mig ur sängen, snubblar på smutstvätten som ligger på golvet, ramlar ut till badrummet, skiter i att göra frukost och dunsar tillbaka i sängen, i sittande position visserligen, med datorn i knäet och stirrar in i skärmen som i koma, och förfasar mig över hur mycket jag borde plugga och att jag dessutom verkligen borde gå ner i tvättstugan för att se om det finns tvätttid.

Men alla mornar har ju sin charm.

Himlen är väldigt mystisk. Vid horisonten och en bit uppåt är den ljus, fast ändå molnig. Ljusa, vita, fluffiga moln liksom. Sen övergår det i jättemörka moln som tornar upp sig så långt jag kan se sittande på min säng, tittandes ut genom fönstret. Som att den har en mössa på sig som inte räcker ner över öronen ungefär.