Helena

Är nyss hemkommen från tacokväll hemma hos Kristin och Aaron och känner mig så där lagomt mätt och belåten samt en skön trötthet efter att ha suttit och sällskapsdruckit några öl. Jättetrevligt hade vi, och många intressanta diskussioner ägde rum.

Nu är jag all socialised out och ser fram emot att krypa ner under täcket, lyssna på regnet utanför och titta på några avsnitt  Buffy. Jag blev skapligt blöt när jag gick hem från torget. Dumma regn...


Vår lägenhet är väldigt stor, 114 kvadratmeter närmare bestämt. Det är roligt, för det betyder att man får plats med väldigt mycket folk i den. Just nu bor här (förutom Peter, Marta och jag som vanligtvis bor här) även fem till åtta präster. Eller präster-to- be. Eller ja, det vet jag ju inte heller då jag bara antagit det eftersom att det är det som Marta pysslar med. Men dom är i alla fall engagerade i någon slags kristen verksamhet tillsammans och nu har dom något slags helgmöte här. Och campar på vårt vardagsrumsgolv. Anledningen till att jag inte riktigt kan definiera mängden på dessa beror mest på att jag anar att dom förökar sig. I förmiddags när jag blev bjuden på lunch av dom var dom fem. Nu när jag  kom hem från Kristin hälsade jag på i alla fall tre till som jag inte träffat. Spännande. Trevligt är det i alla fall, och kul att få lite liv och rörelse i lägenheten till skillnad mot som det brukar va; att vi alla tre sitter i varsitt rum och skickar youtube-länkar till varann på msn.

Inget plugg idag, men dock en jävla massa tvättande. Det måste väl åtminstonde lite uppfylla nyttighetskvoten för dagen va? Imorrn hoppas vi på sol, för då vill jag åka ut till havet. Längtar så sjukt mycket till när Sofie kommer ner hit. Då kan vi gå långa höstpromenader, sitta och andas havsluft och ha långa och djupa samtal om världen som väntar på oss, för att sedan gå hem och dricka te, äta scones och titta på Storyteller. Härligt.

Vi vet ju alla hur mycket Helena älskar öl, eller hur? Men tänk er nu att Helena åker ner i hissen, aningens bakis, för att gå ner i tvättstugan. Där står hon och stirrar något apatiskt på sin vackra uppenbarelse i spegeln, medan bottenvåningens dörr glider upp i fokus. I spegeln ser hon bokstäverna, inte BV eftersom det är spegelvänt, utan VB. Genast får hon ett litet familjärt lyckorus i magen, ett leende på läpparna och en saknad efter något som var hennes goda vän väldigt länge...

Victoria Bitter.


Diagnos, någon?



Dolce notte.