Helena

Pa kvallen efter jag skrivit mitt senaste inlagg, tagit av mig den Blomqvistska outfiten bestaende av Napoktroja och sarongkjol (vilken bars dels pa grund av dess extremt hoga klass, dels eftersom allt annat var i tvatten), grabbade jag tag i Alexander och gick dom kanske 100 metrarna fran X Base Backpackers till Woolworths for att handla mat.

Val dar ringer min mobil och ett for mig okant nummer visar sig pa displayen. Jag svarar och far anstranga mig for att hora genom sorlet av mathandlande australienare. Killen pa andra sidan luren sager sig tydligen ha ett missat samtal fran mig lyckas jag till slut fa fram. Jag fragar da om det kanske kan vara sa att han kanske mojligtvis har ett rum till uthyrning, eftersom jag har ringt pa en och annan sadan lapp, ryckt fran en telefonstolpe langs Kent eller George Street. Mycket riktigt.

Senare pa kvallen gar jag ytterligare en halv kilometer ner pa Kent Street, till nummer 361 namligen, for att titta pa det som ska komma att bli mitt hem dom narmaste tva eller tre manderna. Jag blir namligen foralskad direkt.
Tvameters glasdorrar moter mig nar jag kommer in i foajen, dom tre hissarna som tar mig upp till vaning 17 pa ungefar tio sekunder ar av kromat stal. Val inne i lagenheten som bestar av ett ljust och fint litet vardagsrum, frasht kok, jattestort och fint badrum med bade dusch och badkar, och inte mindre an tva stora balkonger med utsikt over Darling Harbour, kanner jag att det har ar ett stalle som jag verkligen kommer att trivas pa dom narmsta manaderna.

Igar kvall flyttade jag in. Lagenheten delas med ett skotskt par som bor i det andra rummet, vilka jag knappt har traffat an. I mitt rum bor aven fransmannen Thomas och Salim, vilka visade sig vara dom trevligaste, gulligaste och mest omhandertagande gentleman jag traffat pa lange. Sa jag tror det kommer att bli bra. Valdigt bra.

For att liksom toppa allt detta, foljer jag med Alexander en vanda pa Sidebar efter varan avskedsmiddag med ganget i gar kvall. Dar borjar jag prata med Kristin som ar kompis till Alexanders flickvan Recy. Det visar sig att hon kanner for att gora precis som jag, att bo kvar i Sydney ett par manader for att jobba. Eftersom det finns en plats till i mitt och fransmannens rum, som min ryska hyresvard sagt antingen skulle komma att bebos av en schweizare eller en malaysier, tankte jag att det far bara eller brista och skickar ivag ett SMS till Ilya och sager som det ar.
I morse var Kristin och kollade pa lagenheten. I morgon flyttar hon in. Kan bli potentiellt hysteriskt roligt!! Tva svenskor, tva fransman och tva skottar. Vilket gang!

Lordagen och sondagen aventyrades det i Blue Mountains. Det var nagot av det maktigaste jag sett. Nej, jag angrar mig. Det var det maktigaste jag sett. Antagligen kommer jag toppa det innan jag lamnar detta land, men sa otroligt, brutalt, sagolikt vackert det var! Det ar ingen ide att jag ens forsoker beskriva det, eftersom det inte skulle gora det rattvisa pa nagot satt. Bilder kommer upp sa smaningom. Vilka heller inte kommer gora verkligheten rattvisa i och for sig, men ni far halla til godo tills ni kan uppleva det sjalv.

Det anda trakiga ar att jag fortfarande ar snorsjuk. Okej, det kanske inte var det smartaste i varlden att hajka omkring i Blue Mountains, vandra atskilliga kilometer och ga uppfor trappor med flera hundra meters fallhojd nar man har feber, men vad gor man inte. Jag ar i Australien.

Hur som helst sa har jag bitvis sa ont i halsen att jag undrar vad det ar fragan om, och hostar sa brutalt mycket att jag fick lova att gomma mig pa toaletten i natt av radsla att fransmannen skulle trottna och slanga ut mig fran balkongen. Bitvis, som nu, mar jag helt okej. Men jag har anda bestamt mig for att skjuta upp jobbletandet ett par dagar till, och se till att bli riktigt frisk. Dels for min egen skull. Dels for att jag inte tror att man ar sadar jatteattraktiv arbetskraft om man kommer inte hostande och snorande; hes och javlig och slanger fram sin resume samtidigt som man med ynklig rost fragar om man far jobba dar. Aven om jag verkligen kanner att jag borde, far jag lara mig av Elin och snallt stanna hemma tills jag ar frisk. Punkt.
Snalla Australien, varfor kan ni inte importera Kan Jang? Mitt liv skulle bli sa mycket lattare da.

Ska ga ner pa Woolworths nu och skaffa lite fornodenheter. Te. Hostmedicin. Mer painkillers. Kanske lite att ata ocksa. Storhandling far ske imorrn tillsammans med Kristin.

Snart ska jag pa akvariet med Caroline ocksa. Det ska bli kul!

Igar kvall nar jag tittade ut over Darling Harbour fran min balkong sag jag for forsta gangen lite fler stjarnor. Rakt utanfor min balkong uppenbarade sig Orion. Det kanns tryggt. Det har alltid varit min favoritstjarnbild.

Sol, varme och en underbar utsikt.

Den hostande Helena

Shit, det finns sa mycket att beratta. Men det ar omojligt att fa med allt i mina sporadiska inlagg har, darfor fortsatter jag som forut, att skriva om det som faller mig in. Vilket ofta innebar mer eller mindre onodiga detaljer och konstiga handelser, men ni far halla till godo.

Valdigt manga dagars festande, dansande, omkringskuttande och ha-mer-kul-an-vad-jag-nansin-haft-i-Sverige satter sina spar. Igar trodde jag att jag holl pa att do av passiv rokning (rokforbudet pa krogen infors namligen inte forran i juli i New South Wales). Jag hostade varre an vad jag gjorde forra varen, kunde knappt andas nar jag vaknade och lat sadar hes som bara jag kan gora.
Idag fick jag forklaringen, da jag vaknar med potentiell feber, annu mer hosta och snuvig nasa. Men eftersom jag satter tillit till mitt immunforsvar sa tror jag fortfarande att det mesta beror pa all dum rok, och hoppas vara fit for fight tills ikvall eftersom jag, nagot bittert, vilat hela dagen. Dom andra brudarna skulle lara sig surfa av en yoga-instruktor. Jag var hemma och tvattade. Hm. Hursomhelst sa bangade yogasnubben och jag kunde vara hemma med en anings mer lattad. Dom gor ofta sa killarna i Australien har jag fatt erfara. Backar ur fran en traff i sista sekund med ursakt att dom maste jobba. Daligaste ursakt jag hort. Pff.

I forrgar var vi pa Australia Wild Life Park. Och jag fick totala, brutala, deluxe endorfinkicken nar jag kunde klappa en orm utan att vara radd whatsoever. Dessutom strackte den sig fram emot mig tills den bara var en decimeter ifran mig, tittade mig rakt in i ogonen och luktade pa mig med tungan. Och Helena var helt lugn, fascinerad och galet lycklig!





Samma kvall hande det sjukaste jag nansin varit med om. Alla kategorier. I Sydney bor det ungefar fyra miljoner manniskor, och finns val sakert x antal tusen barer. Att Helena befann sig pa sitt ultimata stamstalle Scubar var val inte sa konstigt. Men att en av Mockfjards kanske 2500 invanare, han som gatt i samma klass med henne fran lekis till nian, han som hon fraga chans pa i forsta klass befinner sig dar, samtidigt, av en fruktansvard slump, det finns inte.
Halvvags genom en for ovanlighetens skull trakig utekvall blir hon rykt i armen och overost av glada igenkanningsrop. Framfor henne uppenbarar sig Fredrik Rogstrom med flickvan Sara.



Igar va vi tillsammans med dom till stranden och dom ska aven folja med pa varan tvadagarstripp till Blue Mountains imorrn. Sjukt kul! Och jag ar fortfarande chockad. Vad ar oddsen?! Stackars Elin och Rikard som fick hora en extremhes Helena ringa och gapa och det sjukaste hon nansin varit med om, och att dom maste gissa vem som var har med henne... :P

Pa mandag upploses ganget. Malin och Alvida aker pa surf camp. Alexander flyttar nan annanstans. Carro ar visserligen kvar nagon vecka till, men anda det kanns lite sorgligt. Jag har sa hysteriskt, underbart kul med dom har manniskorna.
Inga andra kommer forsta vara skamt om tamponger, diarrepiller, "The green guy's name is Thomas", receptionistkillar, rumpsvett, Alexanders ultimata packning osv. Listan kan goras hur langt som helst. Under dom nastan tva veckor jag varit har har dessa manniskor varit min nya lilla familj, som jag kommer sakna fruktansvart mycket. Men jag vet att jag kommer traffa valdigt mycket nytt roligt folk, och att vi antagligen kommer traffas igen inom en forhoppningsvis inte alltfor lang tid:)


Mina roommates
Uppe fran vanster: Hannan, Malin, Alexander, Nathan, Alvida
Nere fran vanster: Ryan, Helena, Carro

Hannan ar den extremgalna Londonbon som gav mig massage i hostelkorridoren mitt i natten. Ryan och Nathan ar dom otroligt sota och goa kanadensarna som tyvarr akte redan i tisdags. Vi saknar dom! Alla andra ar mina svenska sotnosar, a.k.a. vi-som-var-coola-nog-att-aka-till-Australien-sjalva.

Nej, nu tar min internettid slut!

Fransk Cheesecake yoghurt! Godast ever!

Helena

Efter ungefar 24 timmars resande tog planet slutligen mark i Sydney, och har ar jag nu alltsa. Snudd pa overkligt.

Australien ar harligt! Alla ar trevliga och pratar vackert. Det ar sa varmt och skont att jag klockan halv sju pa kvallen gick och svettades floder i mitt linne. Man gar omkring i flip flops hela dagarna (jag jobbar pa att utveckla en flip flop-valk mellan stortan och pektan, efter nagra veckors blod svett och tarar maste man val anda vara nagorlunda redo for det kommande aret). Signalen for gron gubbe later exakt som nar man skjot i Keen, det gamla dataspelet nar man hoppade omkring pa hoppstylta och samlade nycklar. Nagon maste val komma ihag..? Elin?

Hursomhelst, efter att jag skrivit min senaste blogg pa Arlanda, atit min choklad och last mitt Aftonblad, hittade jag pa Alexander, en norrlanning som raddade mig fran den allra varsta tristessen tack vara langa samtal om lumpen och om vad som komma skulle.

Klockan 07:10 lyfte planet till Wien. Val dar traffades det pa lite fler Work & Travel-folk.  Forvantningar utbyttes, spanningen var pa topp, och det drojde inte sarskilt lange innan vi fick kliva pa det stora planet som skulle ta oss till Sydney, via Kuala Lumpur.

Flygresan gick forvanasvart bra. Satena var bekvama, man fick en kudde och en filt och maten var, forvanande nog, otroligt god! Dessutom hade man en liten TV-skarm framfor sig, sa man kunde se precis var man befann sig pa en liten karta. Alternativt kunde man se fram videokameror langst fram och under planet. Dessutom kunde man valja pa kanske 20 filmer och spela diverse TV-spel. Det sistnamnda tyckte
Helena var roligast.


 
Otroligt stolt over att ha kommit till sista leveln. Och da fick jag gora om allt fran borjan igen, eftersom jag glomt bort losenordet. Men vad gor man inte efter en sisadar 18 timmars flyresa...

Efter 10 timmar landade vi i Kuala Lumpur. Dar fick Helena sig ett garv, efter som alla malaysier verkade obotligt radda for Klas, och inte for allt i varlden tankte slappa fram honom.



Den atta timmars resterande resan fran Kuala Lumpur gick fortare, antagligen for att jag brutal-dackade med en gang.

Iakttagelse: Stewards, aka manliga flygvardinnor, har the most firm, tight and nice little butts I have ever seen. Jag skickade dom till Landvatter allihopa Elin, you just have to go and collect them.

Fram till Sydney kom vi i alla fall. Och mottes av stralande sol och underbar varme! Ahh! :)





Converseskorna akte av ogona boj, flip flopsen och solglasogonen akte pa. Och Helena var sa nojd over sin summer outfit!

Pa kvallen gick vi ut till puben runt hornet som var pytteliten och full med folk. Fulla folk. Men ack sa trevligt folk :) Extasen kom i alla fall nar Helena sag denna snubbe sta och hanga vid en vagg.

Helena kutar fram och fragar glatt om han kanske mojligtvis kommer fran Sverige, men fick bara ett mycket forvanat ansikte som svar. Det visar sig att denna herre inte alls har nanting med Sverige att gora utan kommer fran Brasilien, och har aven kopt trojan dar. Han kan knappt nan engelska och forstar knappt vad texten menar. Nar jag efter manga om och men lyckats forklara for honom och hans kompis tycker dom att det ar jattekul och bjuder pa ol. Shit, det ar latt att vara tjej ibland.

Idag har det varits pa informationsmote pa Work & Travels kontor. Helena var dock hysteriskt trott och fick kampa for att orka lyssna. Men det blir nog bra. Man verkar tydligen fa otroligt mycket hjalp av dom att skaffa jobb, nagot jag inte trodde. Dock kraver dom att man har erfaranhet inom servering/restaurang for att fa soka sana jobb, vilket var lite synd. Men en kille jag pratade med i en kladbutik idag, tipsade mig om en stadsdel full av mysiga sma italienska stallen, dar det inte alls verkade omojligt att fa jobb. Vi far se hur jag gor.

Och visst, jag har manga funderingar och eventuellt planer pa hur jag ska gora framover. Men jag maste lata dom mogna lite. Ni far veta tids nog, jag lovar :)

Ooh, pa fredag ska jag pa en sa kallad Pub Crawl Night. Man ar ett gang som aker minibuss runt till massa olika stallen, dricker lite ol, hanger, och for att sedan dra vidare till nasta. Kan bli urspar... Men kul!

Mitt australienska mobilnummer for er som jag inte skickat det till ar:

+61 40 6768678

Nej, nu ska jag sluta sa att mamma kan ringa mig. Har redan dissat henne tva ganger, stackarn.

Kanns som jag har massa mer att skriva, men det blir tid till det med.

Soooooooooool!

Helena