Helena

Så lång tid är det tills jag lämnar detta snötäckta, och i synnerhet idag, vackra land. Just nu befinner jag mig på Arlanda för att spendera en förhoppningsvis trevlig lördagkväll här.

I ganska precis en halvtimme har jag knatat omkring i Sky City med omnejd, för att liksom "reka" området lite grann. Det var ganska lätt gjort. Det är inte särkskilt mycket folk här. Inte heller är särskilt mycket öppet.

Min plan var att försöka hitta nåt mysigt café och slå mig ner med en kopp te och kika på Melodifestivalen. Tji fick jag. Det enda café jag hittade som faktiskt hade TV visade nån tråkig serie på TV5. Så var det med det.

Plan B fick bli Aftonbladet, en Vichy Nouveau Granatäpple och en Marabou Apelsin (förlåt Sofie). Får jag inte avsluta med det svenskaste av svenskast, ska jag då banne mig ha det näst mest svenska. Det jag skrev ovan alltså.

Vidare har jag lite problem att hitta något bra hängställe. Man tycker att ett ställe som Arlanda, vilket väl bör besökas av tusentals människor varje dag, borde ha lite fler stolar/bänkar att sitta på. Men icke. Dom få jag hittar består av grupper med en konstig stol, följt av något slags fjolligt bord, sen en till ful stol, och så vidare. Vilket gör att det kommer att vara sådär lagomt bekvämt att försöka ligga på dom. Jaja. I'll find a place. Det kan ju knappast vara värre än Ånge Station, 03:00 - 08:00, en oktobernatt i alla fall. Ska ta och ringa Sofie sen. Hon och hennes familj hade ju värsta campet när dom skulle till Teneriffa. Det vet jag, för jag har sett kort. Hon borde kunna guida mig. Om inte annat ge mig en sista kick av inspiration. Det tycker jag om.

Ja, hur känns det nu då Helena? Fruktansvärt omtumlande. Jag fattar det nog inte riktigt än. Nej, det gör jag inte. Jag tror inte jag riktigt kommer förstå det förrän jag sitter på planet från Wien. Eller kanske inte förrän jag sätter min fot på den australienska asfalten, känner solen värma mitt ansikte och inser att jag är 2000 mil hemifrån. Då kommer jag nog förstå. Om jag inte förstår det när jag ser The Opera House, Bondi Beach och Sydney Harbour Bridge borde jag kanske överväga att skaffa glasögon. Alternativt börja ifrågasätta min mentala hälsa mer än vad jag redan gör.

Men herregud, det är stort!

Shit vad jag kommer att uppleva saker under det här året. Det, om något är brutalt. Jag ska verkligen njuta av varenda sekund. Det är ju det här jag ska göra. Det är ju hit beslutet jag tog i Italien har lett mig!
Helena ska ut på äventyr.


Om 24 timmar sitter jag fortfarande på planet. Om 32½ borde jag vara framme. Det är väldigt lång tid. Å andra sidan tar det Karro och Stin 12 timmar att ta sig till Gol. Det ligger i Norge. Världen har konstiga propotioner.

Har förresten frågat i informationen var Christer Fuglesangs porträtt finns. Det skulle tydligen komma efter incheckningen. Bra, det får jag bara inte missa. Jag vill att han ska vinka av mig från Sverige. Det, och endast det, skulle kännas som en värdig sorti.

Ja, hejdå då Sverige. Vi ses om ett år.
 
Nu ska jag hitta en bra soffa, äta min choklad och dricka min Vichy Nouveau. Det sorlar väldigt mycket här. Typiskt restaurangljud. Men jag ser ingen... Jo, där! Uppe i taket. Fast det verkar mest vara medelålders par som äter en romantisk middag innan planet till den romantiska weekend(en) i Paris går. Det ska jag också göra, om en sisådär femton, tjugo år. Lita på det.
Hursomhelst känns det inte som ett ställe man går och sätter sig själv på. Jag får leta reda på nån Rich and Handsome English Businessman in Suit. Bra plan.

Ooh, idé! Visst finns det nån radiokanal som sänder Melodifestivalen?! Värt ett försök.

Varför har jag så många minuter kvar på mitt internet? Jag betalade för 60 minuter, och har nu 66 minuter och 43 sekunder kvar. Förklara det någon. Jag behöver verkligen ut i världen, så jag får lära mig mer om såna här viktiga och avgörande saker. Jaja, det är väl bra då, om jag får tråkigt fram mot småtimmarna. För det står att man ska kunna spara sina minuter och logga in igen. Går inte det så blir jag arg. Nä, nu svamlar jag.

Jag kommer sakna er, bara så ni vet. Men det sentimentala sparar jag till en annan gång. Typ till i natt, när jag inte kan sova och slänger iväg kärleksförklaringar till höger och vänster via SMS. Det beror på hur bekväm bänken jag hittar är.

Nej, nu får det räcka.

Ta hand om Sverige åt mig. Och ha det underbart bra här hemma! För jag ska då ha mitt livs bästa år hittills. Utan att skruva upp förväntningarna.

Jag såg den vackraste måne jag någonsin sett när jag satt på tåget hit. Om inte full, så nästintill; sådär förstorad av horisonten, först orange, för att sedan gå mot mera gul följde den mig under hela tågresan. Jag tar det som ett tecken. Ett bra sådant.

Port Salut, Geisha och nyponsoppa. I'm going to miss you!

Helena