Helena

Många frågar mig varför jag aldrig verkar vilja settle down. Varför jag inte kan 'nöja mig', utan måste ge mig ut igen. Det här är varför. De slags möten jag strax ska berätta om får jag inte i Mockfjärd. De här möterna får jag mycket sällan i resten av Sverige heller. När jag nu gett mig ut igen fick jag genast ta del av två helt olika livsöden under en och samma dag. Och det är just därför jag inte kan 'nöja mig'.

 

 

 

Edinburgh är byggt på flera kullar. Kullerstensgatorna går upp och ned i sneda vinklar och stupande backar. Lite som en labyrint byggd på en överdimensionerad motorcrossbana. Men någon har tänkt till. Man har även byggt svindlande trappor som genvägar mellan olika gator på olika nivåer, som små trånga expressleder. Om expresslederna i fråga bestod av ojämna, nedtrampade trappsteg. Det är jättepraktiskt. Men det är även Väldigt. Många. Trappsteg. Att ta mig tillbaka till hostelet är som att köra ett pass i en trappmaskin. Speciellt den sista trappan. Den är lång. Och ojämn. Visserligen bred. Men den vrider sig och vinklar sig, och när man äntligen tror att den ska ta slut så svänger den och fortsätter lite till.

 

När jag ska påbörja min bestigning av mostertrappan på väg tillbaka efter att ha lämnat in mitt CV på ett hostel, ser jag en man som precis också har påbörjat den. Han är väl i 40-årsåldern. Har en cigarett i munnen. Ser sliten ut på det där sättet som män gör, när de haft ett hårt liv. Inte smutsig eller ovårdad, men fårig i ansiktet.

 

Hursomhelst, han har precis också börjat sin bestigning av Mount Trappa. Och just det, det kanske jag inte nämnde? Han går på kryckor. Målmedvetet häver han sig upp. Steg efter steg. Har väl tagit sig en sju, åtta steg av de kanske 200 som ligger framför honom. Och som för att göra saken ytterligare lite mer komplicerad så bär han en sliten axelväska, med ett alldeles för långt band. Längst ner vid axelväskan har han dessutom knutit fast en plastpåse, som ser ganska tung ut. Dessa två kommer såklart i pendling, i otakt dessutom, när han med enbart armmuskler och stöd av sitt friska ben baxar sig upp. Visserligen med en beundransvärd teknik, men med tanke på hur slut jag vet att jag själv blir, och hur långt han faktiskt har kvar till toppen, ser det helt fruktansvärt jobbigt ut.

 

Jag går fram till mannen och frågar om han vill ha hjälp att bära väskan uppför trappen. Han tittar på mig i en sekund, som om han finner det en smula märkligt att jag, en yngre tjej i kavaj, skulle fråga detta. "Would you really do that?" frågar han. "Of course" svarar jag, och hjälper honom krångla av sig väskan han har diagonalt över kroppen, trassla ut den från kryckorna och samtidigt se till att han kan behålla balansen på det smala trappsteget han står på.

 

Sen går jag bredvid honom hela vägen upp till nästa gata. Han berättar om sitt liv. Nu har han en av de starkaste skotska accenterna jag nånsin hört, så alla detaljer gick kanske inte fram till det här (än så länge) otränade örat. Men han berättade hur han varit riktigt stark som yngre. Tävlat i body building. Blivit påkörd av en lastbil. Hamnat i koma. Blivit tillsagd att han aldrig skulle kunna gå igen. Gnisslat så mycket tänder under den tid han varit medvetslös, att de han haft kvar efter olyckan förstörts och lämnat honom med endast några enstaka gaddar kvar. Han är därför tvungen att leva på proteinshakes, och det är det som hela hans plastpåse är full av. Han tycker de är en smula dyra, men hade nu hittat ett ställe som sålde dem för halva priset. Därför hade han bunkrat upp med ett lager.

 

Han berättade hur frun dragit med hans barn till Ibiza och inte lämnat något sätt för honom att kontakta dem. Hur han många gånger tänkt på att avsluta allt, men att han inte kunnat för att han vet att barnen finns nånstans där ute. Allt det här hinner han berätta för mig, innan vi tillslut är uppe på toppen av trappen, och han lutar sig mot en vägg för att pusta ut.

 

Jag ger tillbaka hans väska. Han frågar vad jag heter. Han böjer sig fram och ger mig en luftpuss alldeles framför min ena kind. Han tackar och ler så hans enda framtand lyser upp, ensam i sin rad. Sen skiljs vi åt, och jag har ytterligare ett möte att lägga till min lista.

 

Andra mötet för dagen skedde på kvällen, när jag satt i the common area och drack en öl. En äldre amerikansk dam slår sig ned vid samma bord, och vi börjar prata. Den egentliga icebreakern kom när hon plötsligt reser sig upp och börjar borsta sig på armarna. "It was a spider!" säger hon. "A big one!" Jag säger att jag är relativt säker på att det inte finns några farliga spindlar här. "Oh, you're from Australia" säger hon, som om detta automatiskt utnämnde mig till någon slags spindelexpert. Jag nämner att det är jag visserligen inte, men försäkrar henne ändå om att hon nog inte behöver vara orolig. Hon slappnar av lite men tilläger med sin underbara accent, "Well, if you see a spider or an ant upon yourself back in Texas, you get it off... Or it'll get ya!"

Sen börjar vi prata. Eller det är egentligen mest hon som pratar om jag ska vara ärlig, och jag som lyssnar. Hon börjar berätta om sin familj. Sin dotter och sitt barnbarn. Hur hon är barnvakt åt dem varje dag när dottern jobbar, förutom den månad på året då hon alltid är ute och reser. Hon har en utläggning om sin syn på rättsystemet där hemma, och den obligatoriska övertygelsen om att dödsstraff är en absolut nödvändighet och borde användas mer. Det kan man sällan argumentera med när man pratar med folk från de regionerna. 

 

Sen börjar hon berätta om sitt eget liv. Hon var väldigt vacker när hon var ung, berättar hon. Nu är hon 71. Men när hon var ung såg hon ut som Donna Reed, nämner hon en smula stolt. Älskade att ha på sig mini skirts och bikinis och få männen att vända på huvudet när de såg henne. 

 

Sin första make förlorade hon när hon var bara 25, när de varit gifta ett år. Han var med om en olycka på jobbet och bröt nacken. De hade ringt henne på jobbet och kallat henne till sjukhuset. På sjukhuset väntade även hans andra flickvän. Hon sa att det gjorde det lättare att hantera förlusten ,"since he was an asshole anyway", och spär ytterligare på den stereotypa känslan av att de allra flesta Texasbor tror väldigt starkt på devisen what goes around comes around. 

 

Efter att den första maken dött ville hon verkligen inte träffa nån igen. Flyttade till en ny stad, fick jobb i kassan på en mataffär.En dag fick hon se en otroligt stilig man stå längst bak i kön till hennes kassa. Han hade inga varor, utan köpte endast ett paket cigaretter. Nästa dag var han där igen. Och dagen efter det. Detta trots att man kunde köpa cigaretter alldeles runt hörnet, där det aldrig var någon kö. Men likväl kom han dit dag efter dag. Alltid till hennes kassa. Alltid ett paket cigaretter. 

 

Hennes rumskompis brukade komma och hämta henne efter jobbet och köra henne hem. Men så en dag när hon slutade var hon inte där. Hon stod och väntade. De hade inte råd med någon hemtelefon, så hon kunde inte ringa. Efter ett tag kör det fram en Corvette. I sitter mannen från kön, och frågar om hon vill ha skjuts. Hon tackar nej, och säger bestämt att hon ska gå hem. Börjar trippa iväg längs vägen i sin minikjol och vingliga, högklackade sandaler. Mannen följer efter i bilen. Hon frågar vad han håller på med. Han säger att han inte tror att hon kommer orka gå hela vägen, och att han därför åker med i säkerhets skull, ifall hon blir trött. Hon fortsätter framåt i sina obeväma skor, envis, men samtidigt nyfiken på att se om mannen i bilen ska tröttna och åka iväg. Det gör han inte. Efter en kilometer sätter hon sig i bilen, och han kör henne hem. Nästa dag efter jobbet står han där igen. Och efter det så var det dem. 

 

Han var helikopterpilot i militären och hade varit till Vietnam två gånger. De var påväg skicka honom en tredje gång, men då sa han nej. För hon hade precis sagt ja till att gifta sig med honom. Då han vägrat åka fick han sluta i det militära och började arbeta som helikoptermekaniker istället. 

 

På sätter hon berättade om honom förstod man att han varit en stor personlighet. En gång när han höll på att utföra underhåll på en av de helikoptrar han hade ansvar för fick han plötsligt feeling . Sa åt den andra mekanikern att stänga dörren, och flög iväg med helikoptern och landade hemma på deras gård. Bjöd med kollegan in på en kopp kaffe och flög tillbaka.

 

Flera år senare arbetade han med att utbilda nya mekaniker. Han var känd för att alltid lyckas fängsla sina elever på föreläsningarna. Hans sjukdom gjorde att han ständigt måste gå med syrgas. En lektion drog han plötsligt loss slangen och tog fram en tändare. Klickade fram lågan och skapade sin egen eldkastare. Som för att demonstrera att eld behöver syre för att brinna, och vilka effekter en brand i ett flygplan kunde ha.

 

Han ville alltid hjälpa andra, och älskade att fixa och laga saker. Hon berättade så kärleksfullt om hur varje gång något behövde åtgärdas, säg att det var ett handtag på en byrå som börjar lossna, så behövde hon aldrig be om det. Det räckte med att säga, "oj, har du sett att handtaget sitter löst" och så, inom någon timme, var det fastskruvat igen. Trots att hon aldrig såg honom gå dit och fixa det.

 

När han väl dog hade han varit sjuk i flera år, och även fast hon självklart var ledsen så var hon förberedd. Det var först några månader senare, när hon märkte att ett av handtaget på byrån var löst igen, som det plötsligt slog henne. Och hon insåg att han faktiskt var borta.

 

 

Livsöden mina vänner! Hur underbart är det inte? Att få en inblick i någon annas liv för en liten stund. Deras historia. Deras lycka. Deras sorger. 

 

Man får nya infallsvinklar. Nya perspektiv. Och en ny förståelse.