Hur gammal sa du att du var?
Ett fenomen som ofta försikommer i det här landet är ignoreringstekniken när det kommer till att lösa problem.
Syns jag inte så finns jag inte. Som ett litet barn skulle skulle springa och gömma sig i sitt rum om dom råkade spilla nånting på mattan, för då vet nog inte mamma vem det var. Om nånting är jobbigt så är det bäst att bara ignorera det. Det blir enklast så.
För två dagar sen ringde min förra mäklare och berättade den glada nyheten att dom äntligen hittat nya hyresgäster till min och Adams gamla lägenhet. Eftersom vi varit skyldiga att betala hyra tills detta skett var det självklart väldigt goda nyheter. Dock påpekade hon att städningen inte alls var tillräckligt bra utförd, och hon hade en lång lista på saker som behövde åtgärdas.
Jag och Adam hade kommit överens om att han skulle ansvara för städningen. Hans grejer stod kvar långt efter mina var utflyttade, och eftersom jag fixade mycket av det andra praktiska skulle han ta hand om det. Till mig har han sagt att städningen är klar och godkänd. Vilket tydligen inte alls är fallet. Och eftersom jag inte har kvar nån nyckel till lägenheten finns det inget jag kan göra åt saken.
I två dygn har jag försökt kontakta människan. Jag har ringt, provat tidiga mornar, lunchtid och kvällar. Jag har lämnat ett vänligt och storsint meddelande på hans telefonsvarare. Jag har skrivit sms där jag bett honom ringa. Jag har skrivit ännu ett sms där jag frågat varför han vägrar svara. Sagt att han ju faktiskt lovade att ta hand om det här. Att det är en sak om han inte bryr sig, men då kan han väl höra av sig och säga det så får jag be dom dra av städningskostnaden på hans del av depositionen.
Jag fortsatte ringa igår kväll. Labs, som också blev sjukt irriterad när jag berättade vad som pågick, tyckte jag skulle ringa från hans telefon. Men det hjälpte inte heller. Sent igår kväll fick jag till slut svar. En mening.
Jag bryr mig inte om dom drar av det på min deposition.
Det var allt. Jag försökte ringa igen, tyckte väl ändå att vi kunde diskutera saken som två vuxna människor. Jag skriver till och med ett sms där jag ber honom svara. Inget svar.
Jag är verkligen inte lika naiv nu som jag var för några år sedan, men för mig är det fullkomligt obegripligt hur en vuxen människa kan bete sig såhär. Nej usch, det här var jobbigt, jag ignorerar det så slipper jag bry mig och ta ansvar. Jag tror inte sånt om folk. När han inte svarat på 24 timmar gick jag in på hans och hans familjs facebook för att kolla att det inte var nån som hade dött. Det finns inte i min världsbild att bete sig såhär.
Jag är fortfarande stark och positiv, men tyvärr leder det här beteendet till att jag blir arg. Och när jag väl blivit arg för en sak, då byggs det liksom på med alla andra saker han gjort mot mig som jag borde blivit arg för då. Allt det blir jag arg för nu istället. Och det är lite jobbigt. Inte jobbigt så att jag gräver ner mig i det, men jobbigt för att jag har svårt att koncentrera mig och fokusera på skolarbeten och liknande.
Jag har ringt mäklaren och förklarat för dom hur det ligger till, och ska prata med hon som är ansvarig lite senare.
Så länge försöker jag komma på bättre tankar genom att kolla på mängder av skydiving-videor. Det funkar väldigt bra. Vill ni se nåt beundransvärt och helt fantastiskt häftigt? Gå in på Melbourne Skydive Centres videogalleri och sök på "Lois". Hatten av och all respekt. Det där är jag om 50 år...
Syns jag inte så finns jag inte. Som ett litet barn skulle skulle springa och gömma sig i sitt rum om dom råkade spilla nånting på mattan, för då vet nog inte mamma vem det var. Om nånting är jobbigt så är det bäst att bara ignorera det. Det blir enklast så.
För två dagar sen ringde min förra mäklare och berättade den glada nyheten att dom äntligen hittat nya hyresgäster till min och Adams gamla lägenhet. Eftersom vi varit skyldiga att betala hyra tills detta skett var det självklart väldigt goda nyheter. Dock påpekade hon att städningen inte alls var tillräckligt bra utförd, och hon hade en lång lista på saker som behövde åtgärdas.
Jag och Adam hade kommit överens om att han skulle ansvara för städningen. Hans grejer stod kvar långt efter mina var utflyttade, och eftersom jag fixade mycket av det andra praktiska skulle han ta hand om det. Till mig har han sagt att städningen är klar och godkänd. Vilket tydligen inte alls är fallet. Och eftersom jag inte har kvar nån nyckel till lägenheten finns det inget jag kan göra åt saken.
I två dygn har jag försökt kontakta människan. Jag har ringt, provat tidiga mornar, lunchtid och kvällar. Jag har lämnat ett vänligt och storsint meddelande på hans telefonsvarare. Jag har skrivit sms där jag bett honom ringa. Jag har skrivit ännu ett sms där jag frågat varför han vägrar svara. Sagt att han ju faktiskt lovade att ta hand om det här. Att det är en sak om han inte bryr sig, men då kan han väl höra av sig och säga det så får jag be dom dra av städningskostnaden på hans del av depositionen.
Jag fortsatte ringa igår kväll. Labs, som också blev sjukt irriterad när jag berättade vad som pågick, tyckte jag skulle ringa från hans telefon. Men det hjälpte inte heller. Sent igår kväll fick jag till slut svar. En mening.
Jag bryr mig inte om dom drar av det på min deposition.
Det var allt. Jag försökte ringa igen, tyckte väl ändå att vi kunde diskutera saken som två vuxna människor. Jag skriver till och med ett sms där jag ber honom svara. Inget svar.
Jag är verkligen inte lika naiv nu som jag var för några år sedan, men för mig är det fullkomligt obegripligt hur en vuxen människa kan bete sig såhär. Nej usch, det här var jobbigt, jag ignorerar det så slipper jag bry mig och ta ansvar. Jag tror inte sånt om folk. När han inte svarat på 24 timmar gick jag in på hans och hans familjs facebook för att kolla att det inte var nån som hade dött. Det finns inte i min världsbild att bete sig såhär.
Jag är fortfarande stark och positiv, men tyvärr leder det här beteendet till att jag blir arg. Och när jag väl blivit arg för en sak, då byggs det liksom på med alla andra saker han gjort mot mig som jag borde blivit arg för då. Allt det blir jag arg för nu istället. Och det är lite jobbigt. Inte jobbigt så att jag gräver ner mig i det, men jobbigt för att jag har svårt att koncentrera mig och fokusera på skolarbeten och liknande.
Jag har ringt mäklaren och förklarat för dom hur det ligger till, och ska prata med hon som är ansvarig lite senare.
Så länge försöker jag komma på bättre tankar genom att kolla på mängder av skydiving-videor. Det funkar väldigt bra. Vill ni se nåt beundransvärt och helt fantastiskt häftigt? Gå in på Melbourne Skydive Centres videogalleri och sök på "Lois". Hatten av och all respekt. Det där är jag om 50 år...
Kommentarer
Postat av: Peter L
Ja, det är ett märkligt sätt. Jag har stött på det där strutslika "gömma huvudet i sanden"-beteendet i USA ett par gånger när vi var i Las Vegas. Det verkar för jobbigt att försöka lösa problemet, så då satsar man på att ignorera sig ur det. Fungerar väldigt dåligt. Och själv blir man mäkta irriterad.
Finns det inte ett uttryck "get it over and done with"? Det är sällan saker löser sig bara genom att man struntar i dem. Barnsligt att tro det.
Hoppas du kan få det här ur världen för din del så snart som möjligt, så det slipper ta mer energi av dig! Och så du kan fortsätta fokusera på positiva saker med full kraft!!
Stor kram
Pappa
Trackback