Helena

Ojojoj, här har det inte skrivits på länge. Och inte kan jag skylla på att jag levt ett hektiskt liv heller, för det har jag verkligen inte. Eller jo. Jag har varit upptagen med att dega, det tar vi och skyller på.

Imorrn åker jag tillbaks till Australien. Tjoho, vad fort tiden i Sverige har kort. Fyra veckor som bara svischat förbi. Den mest perfekta vintern på många år har det varit, helt otroligt vackert vinterskap från dag ett. Den senaste veckan har det varit åtminstone -20C varje dag, många dagar -30C. Vilket inte gjort att jag tagit mig iväg och åkt nån snowboard, vilket var lite synd. Men mycket annat har jag gjort!

I mellandagarna satte jag mig på tåget till Göteborg och hälsade på Kajsa. Tre dagar med massa mys, stros på stan och kvällar med vin och choklad. Vi var och såg Avatar i 3D också, och blev aningens irriterade på Bergakungens organisationsförmåga. Förresten, ska det vara så svårt att återvinna 3D-glasögon? Om till och med Australien, som släpper ut mest CO2 per person i världen klarar av det, så borde väl återvinningsexperterna i Svea Rike klara av det tycker man? Men nej. Men filmen, den var bra!

Tåg från Göteborg till Stockholm och hälsade på mormor en dag. Sen tillbaks upp till Dalarna.

Nyår spenderades för tredje året (inte i rad, men ändå) hemma hos Sofie. Den här gången såg vi på stort och hade Sagan om Ringen-maraton. Elva på förmiddagen började vi. Halv ett på natten blev vi klara. Dock med nån liten paus för lunch, promenad, middag och Gandalf-cupcakes. Vid tolvslaget tittade vi upp från slaget vid Minas Tirith, mumlade "gott nytt år" och fortsatte titta. Aningens hypnotiserade. Är det inte ganska sjukt förresten att det snart är tio år sen den första filmen kom ut? Kändes som om det inte alls var länge sen man gick och väntade hela året på premiären av först andra, sen tredje filmen. Och när man väl sett den gick man ut ur salongen som i nån slags dröm och var uppfylld av total eufori. Och så såg man den igen. Och igen. Och fem gånger till. Och så tapetserade man hela sitt sovrum med Legolas-affischer. Eller det kanske bara var jag förresten.

Nån dag efter nyår åkte jag och far på roadtrip upp till Sundsvall. När vi kom åkandes på en väg i skogen utanför Furudal passerade vi en sträcka med vargjägare uppställda var tjugonde meter, påpälsade kamoflagekläder i den bitande kylan (rätt åt dom), med gevären i högsta hugg. Jag fick ett smärre utbrott och utbrast i en lång harang av förbannelser som stackars pappa försynt fick lov att lyssna på. Men seriöst, jag vill väl kunna åka bil ifred utan att behöva ha 50 skjutglada män med gevär i periferin. Och hur hade dom tänkt då, om dom såg en varg där på andra sidan vägen? Hade det bara varit för bilarna att huka sig i korselden? Hela vargjakten i sig känns så fruktansvärt idiotisk. Visst, jag skulle också bli helt förkrossad om en varg skadade mina husdjur. Men det är sånt som händer. Är man ute i skogen, vet man vad som finns där. Även om inte risken är stor, så gör man det ju ändå på egen risk. Ungefär som att man inte badar där det finns krokodiler, eller? Nej, jag skulle inte alls skriva om det här egentligen, men det upprörde mig en smula. Pappas kanske aningens mer sansade kommentarer (som också blev en insändare till tidningen) kan ni läsa här.

Sundsvallsvistelsen blev däremot precis som väntat underbart trevlig. Massa sällskapsspel, skidtur i skogen och biobesök. Jag som är ett ett stort fan av Sir Arthur, tyckte väl kanske att Sherlock Holmes-filmen inte riktigt kunde leva upp till berättandet i böckerna. Men karaktärerna och miljöerna var helt klart välgjorda. Det bästa med att vara uppe i Sundsvall är i alla fall att bara vara. Umgås med kusiner, farbror och faster, hundar och katter. Det är sådär mysigt så man åker därifrån med ett leende på läpparna. Och så kan man tänka tillbaka på det när man står och väntar på spårvagnen en morgon på andra sidan jorden, och bli lite varm inombords.

Elin har varit hit och lekt flera dagar, och vi har suttit på mitt rum och spelat TV-spel, precis som förr. Ut och bokstavligen pulsat i skogen har vi också gjort. Men inte såg vi några vargar som blodtörstigt kastade sig efter oss..! Okej, jag ska sluta. Men det kanske bara berodde på att vi hade med oss en Newfoundlandshund i storlek mindre björn med oss. Annars hade vi säkert haft en helt flock med vargar efter oss. Vad trevligt det hade varit, hade jag tyckt. Undrar om man kan kasta pinnar till vargar? Det kan man säkert. Ska prova nästa gång jag ser en. Om inte alla blir skjutna först. Ja, jag SKA va tyst...

Sista dagen i Sverige. Förvånar mig själv med att inte vara ute med packning i allra sista stund. Nej, jag har inte packat än i och för sig, men jag har i alla fall tagit fram allt jag ska packa. Och det finns inte en chans i världen att allt det faktiskt får plats i väskan. Så okej, jag har kanske ett litet projekt framför mig.

Ska in till Borlänge och ha hejdå-fika med Sofie lite senare. Och ikväll kommer Elin hit. Vi ska lira Guitar Hero tills jag spyr och inte vill se det på minst ett halvår igen. Och så ska jag äta så mycket bearnaisesås så jag spyr och klarar mig ett tag också. Undrar hur mycket man behöver äta? Räcker det med en halvliter tro?

Det är spännande, men också en smula underligt att ha två olika liv på det här sättet. Eller kanske snarare att man har så mycket olika saker i sitt liv. Idag kommer jag pälsa på mig, gå ut och skrapa rutorna för att köra på snötäckt väg till Borlänge och gå på Kupolen. Om 72 timmar står jag på ett svettigt dansgolv och rockar loss, för att sedan springa omkring på Melbournes gator i nån liten klänning klockan tolv på natten utan att frysa alls. Kontraster. Men jag gillar det. Och håller alla tummar så att jag kan åka tillbaks till Sverige i sommar igen. Och fly den hemska Melbournevintern... Jag har tusen gånger hellre snö och -20C under vintern, än konstant regn och 10C. Och hus utan isolering... Nej, jag ska verkligen inte börja. Det här är långt nog.

Hejdå Sverige!