I väntan på ännu ett svar från CIS...
Nu inför min emigration till andra sidan jorden, kan man ju tycka att det skulle vara bra att spara lite pengar. Det tycker jag också. Det enda problemet är att nästan alla mina mest nödvändiga prylar, såsom mobil, mp3-spelare och favoritjeans har bestämt sig för att begå kollektivt självmord. Jätteroligt tycker Helena, som hellre vill spara sina pengar och lägga på öl... MAT OCH UTBILDNING menar jag, och inget annat(!), nere i Australien.
Mp3-spelaren är lite klurig, för denna är ju faktiskt inte livsnödvändig. Bara snudd på. Och jag tror faktiskt jag ska ge den en sista chans till återupplivning och terapisessioner för att komma till rätta med sina självmordstendenser. Vi har ju varit med om så mycket tillsammans, det skulle vara så sorgligt att skiljas åt nu!
Favoritjeansen har faktiskt redan en gång gått sönder totalt och ersatts med nya av samma märke, samma modell. Vilka också gått sönder. Nu är jag inne på mitt tredje par, vilka visserligen är hela än så länge. Men jag måste erkänna att vi inte klickar riktigt lika bra som dess föregångare (may they rest in peace). Och eftersom jag är en sån person som har ett par jeans som används konstant, jämt och hela tiden, måste det liksom vara nån slags love story för att det ska funka. Men även dessa ska få en andra chans har jag tänkt, då det faktiskt känns rätt omotiverat att ge ytterligare tusen spänn till Wrangler, vilka säkerligen har min bild på väggen i huvudkontoret med en skylt med texten Huvudsponsor, under.
Mobilen fick ju en släng av schizofreni och började stänga av sig och hänga sig stup i kvarten. Plus att den laddade ur batteriet på en dag, trots att det var relativt nytt. Denna övergavs, och jag fick som tur var låna Mickes gamla jobbmobil. Idag fick jag veta att han får köpa loss den från jobbet, och jag blir för första gången i mitt liv Sony Ericsson-ägare, för en spottstyver till på köpet!
Se på fan, mina ilandsproblem verkar ju lösa sig ändå!
Nåväl, Mike på CIS har inte svarat än, så jag får väl gå och göra nåt annat så länge. Men han må väl få äta han också stackarn. Det är han värd.
Mp3-spelaren är lite klurig, för denna är ju faktiskt inte livsnödvändig. Bara snudd på. Och jag tror faktiskt jag ska ge den en sista chans till återupplivning och terapisessioner för att komma till rätta med sina självmordstendenser. Vi har ju varit med om så mycket tillsammans, det skulle vara så sorgligt att skiljas åt nu!
Favoritjeansen har faktiskt redan en gång gått sönder totalt och ersatts med nya av samma märke, samma modell. Vilka också gått sönder. Nu är jag inne på mitt tredje par, vilka visserligen är hela än så länge. Men jag måste erkänna att vi inte klickar riktigt lika bra som dess föregångare (may they rest in peace). Och eftersom jag är en sån person som har ett par jeans som används konstant, jämt och hela tiden, måste det liksom vara nån slags love story för att det ska funka. Men även dessa ska få en andra chans har jag tänkt, då det faktiskt känns rätt omotiverat att ge ytterligare tusen spänn till Wrangler, vilka säkerligen har min bild på väggen i huvudkontoret med en skylt med texten Huvudsponsor, under.
Mobilen fick ju en släng av schizofreni och började stänga av sig och hänga sig stup i kvarten. Plus att den laddade ur batteriet på en dag, trots att det var relativt nytt. Denna övergavs, och jag fick som tur var låna Mickes gamla jobbmobil. Idag fick jag veta att han får köpa loss den från jobbet, och jag blir för första gången i mitt liv Sony Ericsson-ägare, för en spottstyver till på köpet!
Se på fan, mina ilandsproblem verkar ju lösa sig ändå!
Nåväl, Mike på CIS har inte svarat än, så jag får väl gå och göra nåt annat så länge. Men han må väl få äta han också stackarn. Det är han värd.
Kommentarer
Postat av: Peter L
Tänk att du blivit så vuxen att du skaffat en riktig mobil!!
Kram
Pappa
Trackback