Dansmagi
Har precis suttit och tittat på dansshowen Vilse som vi gjorde 2005. Vilka känslor, vilka minnen det väcker.
Den förväntan och nervositet man känner innan man går på scenen, och den glädje som kommer fram och sprudlar när man väl står där. Adrenalinet, endorfinerna, lyckan.
Att stå på scen, att göra det man älskar, att framföra en föreställning man är stolt över att vara med i; allt bland människor man tycker mycket om. Mycket bättre blir det inte.
Och genom att titta på filmen nu, väcks allt till liv igen. Glädjen och känslorna går rätt genom rutan och in i själen. Jag befinner mig återigen på scenen i Lindberghallen, återupplever något som betytt oerhört mycket för mig.
En kick, som får en att minnas hur det var och sakna det en smula, fast inte på ett dåligt sätt. Snarare en känsla att vara stolt över det man åstadkommit, och se tillbaka på den perioden i sitt liv med positiva tankar och ett leende på läpparna när man minns allt fler småsaker och detaljer.
Saker kommer och går, men minnen dom består.
Ack, så poetiskt - men ack så sant.
Den förväntan och nervositet man känner innan man går på scenen, och den glädje som kommer fram och sprudlar när man väl står där. Adrenalinet, endorfinerna, lyckan.
Att stå på scen, att göra det man älskar, att framföra en föreställning man är stolt över att vara med i; allt bland människor man tycker mycket om. Mycket bättre blir det inte.
Och genom att titta på filmen nu, väcks allt till liv igen. Glädjen och känslorna går rätt genom rutan och in i själen. Jag befinner mig återigen på scenen i Lindberghallen, återupplever något som betytt oerhört mycket för mig.
En kick, som får en att minnas hur det var och sakna det en smula, fast inte på ett dåligt sätt. Snarare en känsla att vara stolt över det man åstadkommit, och se tillbaka på den perioden i sitt liv med positiva tankar och ett leende på läpparna när man minns allt fler småsaker och detaljer.
Saker kommer och går, men minnen dom består.
Ack, så poetiskt - men ack så sant.
Kommentarer
Trackback