Akuten
Jobbade till stängning igår och promenerade hem, så jag kom hem framåt kvart i nio kanske. Micke var och spelade sin traditionella tisdagsmatch på nio set i badminton, som brukar ta i alla fall en timme. Jag pratade lite i telefon med Kajsa, läste lite bloggar och varvade ner efter jobbet. Klockan blir en bit över nio och jag börjar fundera på vart han kan ha tagit vägen nånstans. Kvart över nio ringer hemtelefonen, som jag brukar låta bli att svara i. Det är ändå alltid telefonförsäljare som vill ha tag på Micke. Men när det ringer säkert tjugo signaler börjar jag undra vad människan har för problem, och när det dessutom ringer en andra och tredje gång ger jag med mig och svarar i alla fall.
Det är Mickes arbets- och badmintonkompis som berättar att Micke skadat armen svårt och ambulansen är där. Dom står och dividerar hurvida dom måste ta honom till Falun eller inte, eftersom dom inte vet om den är bruten eller bara ur led. Jag har ingen bil eftersom Micke har den, men blir lovad att nån kan köra hit den åt mig. Dom ska bara duscha först. Väntan. Hög på adrenalin virrar jag runt i lägenheten och packar diverse förnödenheter, allt från kläder till bananer. När han äntligen kommer med bilen känns det som det har gått ett år, och jag vill bara komma iväg in till Falun. Jag, som är rätt hyper i vanliga fall, blir rätt ohanterlig när jag dessutom är full av adrenalin. Körde väl kanske inte helt lagligt in till Falun om jag ska vara helt ärlig...
In på akuten, fick vänta på nåt segt par som skulle dra sin livs historia i receptionen. Dom såg inte ens särskilt sjuka ut. Pyttsan. Satt utanför på bänken som en stressad älg och stampade. Fick tillslut komma in och blev snabbt visad till ortopeden. In till nästa reception, där dom åtminstone var lite med och sa direkt vilket rum han var i.
Ingen rolig syn. Stackarn låg på en sjuksäng i ett akutrum, smakfullt inrett med defibrillatorer och syrgasmasker. Högeraxeln såg riktigt skum ut, och pekade i en riktning man inte riktigt vill att den ska peka åt. Ont som tusan såg det ut att göra i alla fall, och det gjorde det nog också. Kallsvettning och hyperventilering. Usch. Ambulansmännen hade gett honom så mycket morfin att dom räknat med att han skulle tuppa av, men tydligen verkade det knappt ha nån inverkan alls.
Första läkaren kommer in. Micke ligger där, fullpumpad med droger, hyperventilerar, och kvider av smärta.
Det är Mickes arbets- och badmintonkompis som berättar att Micke skadat armen svårt och ambulansen är där. Dom står och dividerar hurvida dom måste ta honom till Falun eller inte, eftersom dom inte vet om den är bruten eller bara ur led. Jag har ingen bil eftersom Micke har den, men blir lovad att nån kan köra hit den åt mig. Dom ska bara duscha först. Väntan. Hög på adrenalin virrar jag runt i lägenheten och packar diverse förnödenheter, allt från kläder till bananer. När han äntligen kommer med bilen känns det som det har gått ett år, och jag vill bara komma iväg in till Falun. Jag, som är rätt hyper i vanliga fall, blir rätt ohanterlig när jag dessutom är full av adrenalin. Körde väl kanske inte helt lagligt in till Falun om jag ska vara helt ärlig...
In på akuten, fick vänta på nåt segt par som skulle dra sin livs historia i receptionen. Dom såg inte ens särskilt sjuka ut. Pyttsan. Satt utanför på bänken som en stressad älg och stampade. Fick tillslut komma in och blev snabbt visad till ortopeden. In till nästa reception, där dom åtminstone var lite med och sa direkt vilket rum han var i.
Ingen rolig syn. Stackarn låg på en sjuksäng i ett akutrum, smakfullt inrett med defibrillatorer och syrgasmasker. Högeraxeln såg riktigt skum ut, och pekade i en riktning man inte riktigt vill att den ska peka åt. Ont som tusan såg det ut att göra i alla fall, och det gjorde det nog också. Kallsvettning och hyperventilering. Usch. Ambulansmännen hade gett honom så mycket morfin att dom räknat med att han skulle tuppa av, men tydligen verkade det knappt ha nån inverkan alls.
Första läkaren kommer in. Micke ligger där, fullpumpad med droger, hyperventilerar, och kvider av smärta.
Läkaren (till Micke): Har det här hänt förut nångång?
Micke (med darrig röst): Ja, det tror jag nog. Inte mig då, men nån annan har det säkert hänt...
Den lilla skaran bestående av Helena, läkare och sjuksköterska brister ut i skratt. Så himla underbart, att han fortfarande är snabbtänkt och rolig fast han ligger där halvdöd. Lite humor mitt i allt elände. Går inte att beskriva hur härligt det var.
Ännu en läkare kommer in, mera lokalbedövande och smärtstillande ges. Med lite möda får dom över han på mage; då känns det lite bättre. Sen börjar processen med att få axeln tillbaka på rätt ställe igen. Ena läkaren ligger uppe på skulderbladet, den andra hänger och drar i armen. Efter kanske tio minuter av slitande, bändade och tryckande bestämmer dom sig för att låta honom bara hänga med armen lite mer, för att musklerna ska slappna av. Alla lämnar rummet och jag får i uppgift att sitta och prata med honom så att han inte ska somna. Försök sitta i tjugo minuter och föra ett samtal med nån som fått i sig x antal milligram morfin, haha.
Andra gången behöver dom bara försöka i fem minuter, innan axeln äntligen åker tillbaks dit den ska. Puh! Dock behövs det ändå röntgas, i säkerhets skull. Jag fick den hedersfulla uppgiften att racea honom i rullstol genom dom tomma korridorerna på Falu Lasarett upp till röntgen, och ner igen. Tror att jag tyckte det var lite roligare än honom, som börjat komma ur ruset och mådde därför ganska illa. Ojoj, stackarn.
In på ett eget rum och prata med doktorn. Inget brutet och allt ser bra ut. Puh, igen! Däremot hade man kunnat se en grop i skelettet på röntgenplåtarna, där benet hade legat och tryckt när det låg ur led. Det var tydligen därför det varit så svårt att få den rätt, den satt fast som i ett hack liksom. Mysigt.
Sen fick vi ligga och vänta på att den skadade hjälten skulle må så pass bra att han kunde ta sig ut till bilen. Vilket tog en stund. Har aldrig sett nån människa vara så vit i ansiktet. Som tur var var det världens gulligaste personal som jobbade. Verkligen toppen på alla sätt! Hans sköterska kom in och frågade om han var hungrig, och gick för att hämta te och macka åt honom. Efter en stund kom hon tillbaka med en stor bricka med te och smörgåsar till oss båda. Verkligen omtänksamt, för jag var rätt hungrig jag med vid det laget...
Vid halv tre lyckades vi äntligen ta oss ut till bilen och jag kunde stoppa honom i säng vid tre. Väldigt skönt att komma hem. Idag har vi bara tagit det lugnt eftersom jag också varit ledig. Ätit bästa medicinen i världen - mat på Max - och piggat upp oss genom att gå på Änglar och Demoner. Väldigt spännande film!
Nu ska jag se om jag kan övertyga honom att se ett till avsnitt av The Mentalist innan vi går och lägger oss. Han sitter och håller på med sina högst avancerade träningsövningar, såsom att böja armen upp och ner över magen.
Nej, nu ska slingen (absolut inte mitella :P ) på igen. Någon behöver visst ett handtag:)
Sensmoralen med den här historien; ägna er inte åt extremsporter såsom badminton!
Det var allt.
Micke (med darrig röst): Ja, det tror jag nog. Inte mig då, men nån annan har det säkert hänt...
Den lilla skaran bestående av Helena, läkare och sjuksköterska brister ut i skratt. Så himla underbart, att han fortfarande är snabbtänkt och rolig fast han ligger där halvdöd. Lite humor mitt i allt elände. Går inte att beskriva hur härligt det var.
Ännu en läkare kommer in, mera lokalbedövande och smärtstillande ges. Med lite möda får dom över han på mage; då känns det lite bättre. Sen börjar processen med att få axeln tillbaka på rätt ställe igen. Ena läkaren ligger uppe på skulderbladet, den andra hänger och drar i armen. Efter kanske tio minuter av slitande, bändade och tryckande bestämmer dom sig för att låta honom bara hänga med armen lite mer, för att musklerna ska slappna av. Alla lämnar rummet och jag får i uppgift att sitta och prata med honom så att han inte ska somna. Försök sitta i tjugo minuter och föra ett samtal med nån som fått i sig x antal milligram morfin, haha.
Andra gången behöver dom bara försöka i fem minuter, innan axeln äntligen åker tillbaks dit den ska. Puh! Dock behövs det ändå röntgas, i säkerhets skull. Jag fick den hedersfulla uppgiften att racea honom i rullstol genom dom tomma korridorerna på Falu Lasarett upp till röntgen, och ner igen. Tror att jag tyckte det var lite roligare än honom, som börjat komma ur ruset och mådde därför ganska illa. Ojoj, stackarn.
In på ett eget rum och prata med doktorn. Inget brutet och allt ser bra ut. Puh, igen! Däremot hade man kunnat se en grop i skelettet på röntgenplåtarna, där benet hade legat och tryckt när det låg ur led. Det var tydligen därför det varit så svårt att få den rätt, den satt fast som i ett hack liksom. Mysigt.
Sen fick vi ligga och vänta på att den skadade hjälten skulle må så pass bra att han kunde ta sig ut till bilen. Vilket tog en stund. Har aldrig sett nån människa vara så vit i ansiktet. Som tur var var det världens gulligaste personal som jobbade. Verkligen toppen på alla sätt! Hans sköterska kom in och frågade om han var hungrig, och gick för att hämta te och macka åt honom. Efter en stund kom hon tillbaka med en stor bricka med te och smörgåsar till oss båda. Verkligen omtänksamt, för jag var rätt hungrig jag med vid det laget...
Vid halv tre lyckades vi äntligen ta oss ut till bilen och jag kunde stoppa honom i säng vid tre. Väldigt skönt att komma hem. Idag har vi bara tagit det lugnt eftersom jag också varit ledig. Ätit bästa medicinen i världen - mat på Max - och piggat upp oss genom att gå på Änglar och Demoner. Väldigt spännande film!
Nu ska jag se om jag kan övertyga honom att se ett till avsnitt av The Mentalist innan vi går och lägger oss. Han sitter och håller på med sina högst avancerade träningsövningar, såsom att böja armen upp och ner över magen.
Nej, nu ska slingen (absolut inte mitella :P ) på igen. Någon behöver visst ett handtag:)
Sensmoralen med den här historien; ägna er inte åt extremsporter såsom badminton!
Det var allt.
Kommentarer
Postat av: Peter L
Tack för denna dramatiska ögonvittnesskildring! Hälsa Micke och önska snabb bättring. Jag tror du är inne på helt rätt väg att kurera honom, med god mat och kultur i väl avvägd blandning.
Kram
Pappa
Postat av: Carro
haha, underbart skrivet :)
forstar inte hur folk lyckas ibland. bror min lyckades fa axeln ur led under en pingismatch..?!
kramar
Trackback