Var är positiviteten?
Till att börja med; vilket sjukt skumt ord. Positivitet. Någon har helt klart gone crazy with the i:s and the t:s.
Hursomhelst, vart har den tagit vägen? Dom senaste veckorna har jag befunnit mig i en negativitetsbubbla. Allt har kännts tråkigt. Meningslöst. Slentrian. Saker som brukar göra mig glada gjorde inte det längre. Jag har varit konstant trött, lättirriterad och allmänt nere.
Vad ska vi skylla det här på då? Våren som aldrig kommer på riktigt? Min osäkra framtid? Min rastlösa natur som inte riktigt klarar av att sitta i Borlänge för länge utan att göra nåt annat?
Troligtvis all of the above.
Men sen igår på dansen, insåg jag det. Efter att ha haft en sjukt seg lektion som vanligt, där vi mitt i alltihop helt plötsligt börjar ha en oändligt lång, otroligt seg och resultatlös konversation om vilka kläder vi ska ha på uppvisningen, så blev det faktiskt en förändring. När det var kanske en kvart kvar av lektionen, började hon helt plötsligt ge ut koreografi; snudd på mer koreografi än hon gjort sammanlagt hittills. Och det var då, jag insåg det. Att trots att jag äntligen fick göra precis det jag tycker bäst om; att nöta och bara köra järnet i ett högt tempo, så tyckte jag inte att det var roligt. Jag hade helt enkelt blivit så trött på all seghet och tjafs, att jag redan bestämt mig för att lektionen var tråkig. Och eftersom jag var så fast i min negativitetsbubbla så kunde jag inte njuta och ha roligt, trots att det blev upplagt på ett silverfat framför mig. Och vem drabbades av det? Jo, ingen annan än jag själv.
Det jag vill ha sagt med det här är att det blir faktiskt inte roligare än man gör sig. Och det är så sant! Man kan inte alltid vänta på att komma ur dåliga dagar/perioder/veckor/år, ibland måste man faktiskt bara slå sig själv på käften och bestämma sig för att skärpa sig. Tvinga fram positiviteten igen. Se glädjen i dom små sakerna. Bryta ut i ett inombords extasjubel åt någon skitgrej, som trots allt är viktig för dig själv, bara du ser det ur rätt vinkel. Var lycklig!
Endorfiner och adrenalin är dom bästa droger som finns - se till att missbruka dom!
Det var allt jag ville säga.
Att vakna upp till ljuvet av vågbrus, dansa hela natten lång, dricka te (eller öl) med vännerna, skratta med familjen så att man nästan börjar gråta, solsken som värmer ansiktet. Det gör mig lycklig.
(Nu ska jag gå och jobba till klockan 22 ikväll, och jag ska fanimej göra det med ett leende på läpparna. Tjoho!!)
Hursomhelst, vart har den tagit vägen? Dom senaste veckorna har jag befunnit mig i en negativitetsbubbla. Allt har kännts tråkigt. Meningslöst. Slentrian. Saker som brukar göra mig glada gjorde inte det längre. Jag har varit konstant trött, lättirriterad och allmänt nere.
Vad ska vi skylla det här på då? Våren som aldrig kommer på riktigt? Min osäkra framtid? Min rastlösa natur som inte riktigt klarar av att sitta i Borlänge för länge utan att göra nåt annat?
Troligtvis all of the above.
Men sen igår på dansen, insåg jag det. Efter att ha haft en sjukt seg lektion som vanligt, där vi mitt i alltihop helt plötsligt börjar ha en oändligt lång, otroligt seg och resultatlös konversation om vilka kläder vi ska ha på uppvisningen, så blev det faktiskt en förändring. När det var kanske en kvart kvar av lektionen, började hon helt plötsligt ge ut koreografi; snudd på mer koreografi än hon gjort sammanlagt hittills. Och det var då, jag insåg det. Att trots att jag äntligen fick göra precis det jag tycker bäst om; att nöta och bara köra järnet i ett högt tempo, så tyckte jag inte att det var roligt. Jag hade helt enkelt blivit så trött på all seghet och tjafs, att jag redan bestämt mig för att lektionen var tråkig. Och eftersom jag var så fast i min negativitetsbubbla så kunde jag inte njuta och ha roligt, trots att det blev upplagt på ett silverfat framför mig. Och vem drabbades av det? Jo, ingen annan än jag själv.
Det jag vill ha sagt med det här är att det blir faktiskt inte roligare än man gör sig. Och det är så sant! Man kan inte alltid vänta på att komma ur dåliga dagar/perioder/veckor/år, ibland måste man faktiskt bara slå sig själv på käften och bestämma sig för att skärpa sig. Tvinga fram positiviteten igen. Se glädjen i dom små sakerna. Bryta ut i ett inombords extasjubel åt någon skitgrej, som trots allt är viktig för dig själv, bara du ser det ur rätt vinkel. Var lycklig!
Endorfiner och adrenalin är dom bästa droger som finns - se till att missbruka dom!
Det var allt jag ville säga.
Att vakna upp till ljuvet av vågbrus, dansa hela natten lång, dricka te (eller öl) med vännerna, skratta med familjen så att man nästan börjar gråta, solsken som värmer ansiktet. Det gör mig lycklig.
(Nu ska jag gå och jobba till klockan 22 ikväll, och jag ska fanimej göra det med ett leende på läpparna. Tjoho!!)
Kommentarer
Postat av: lys
hääär du håller till =D puss
Trackback