Helena

Okej, jag är alldeles för hög på koffein för att skriva något vettigt här. Men jag tänkte bara meddela att det nu finns ett nytt inlägg uppe på min Culture, Media & Everyday Life-blogg.

Idag har jag lämnat in min första tidningsartikel till mitt favoritämne, Professional Writing. Lucy läste igenom den (dock inte förrän efteråt) men tyckte språket verkade bra. Puh... Jag är fortfarande frustrerad för att jag inte kan uttrycka mig som jag vill, men jag jobbar på det.

Vi har dessutom en underbart bra och inspirerande tutorialgrupp i det ämnet. Och en grym lärare. Vilket gör att inspirationen är på topp. Under hela Globalisation-föreläsningen som jag hade efteråt, satt jag bara och skrev på mitt nästa arbete i Professional Writing, en Personal Narrative Article (typ som en krönika, fast med en utarbetad poäng... vilket kanske krönikor iof har, jag vet inte...?) som ska handla om min och min fars äventyr och eskapader inom den italienska sjukvården. Poängen...?  Tja, nånting i stil med att det ofta går att kommunisera och göra sig förstådd även om man verkligen inte tror det är möjligt... Är lite luddigt fortfarande, men jag får jobba på det.

Det är en annan svensk i min grupp. Olle Lindholm. Vad är oddsen? Ännu roligare blev det när han frågade mig vart i Dalarna jag kom ifrån, och han fick totalsläppet när jag berättade. Tydligen har hans familj i alla år stannat till just i Mockfjärd på väg upp till Sälen från Stockholm, för att tanka och äta mat. Ända sen han varit liten har han alltid velat stanna och ta kort på Olles El-skylten. Så Mockfjärd har blivit något av en tradition och stående skämt i hans familj. Och drömmen att lära känna en inföding har just slagit in, haha.

Shit, borde... inte... skriva....på...koffein...

Fast produktiv är man ju i alla fall. Och det är ju alltid något.

Nä men Jennifer, vad säger du? Nudlar?

Hojhoj!