Helena

Solen skiner så att jag är tvungen att kisa när jag tittar på datorskärmen. Man borde haft ett par solglasögon. Tröjan som jag hade på mig när jag gick ut för att sätta mig på balkongen är sedan länge avkrånglad, och ligger nerhasad bakom min rygg. Min hud är alldeles solvarm; sommarvarm, och doftar som den skulle gjort en julidag. Kanske fryser jag lite om tårna, men det är nog mest för att jag sitter med fötterna upp mot balkongräcket. Det är den enda ledtråd de förbipassarande nere på gatan får om att det faktiskt sitter en flicka här uppe och njuter av livet - tårna som sticker ut en aning över kanten.

Påskmusten som jag hällt upp åt mig i ett stort glas är numera ljummen och har dessutom blivit en nyvaken flugas grymma öde. Nerifrån gatan krasar och knastrar det där bilarna åker förbi, sådär som det bara gör på våren innan allt grus hunnit sopas bort. Byxorna är uppkavlade och benen är bara; stundvis är det snudd på för varmt att sitta här trots att jag bara har på mig en t-shirt. Vinden fläktar lite lojt, ungefär som att den bara vill göra sig påmind att den faktiskt finns där, men inte riktigt störa mig i min njutning av solstrålarnas smekande värme.

En stund för mig själv med mina tankar, med himlen och molnen som utsikt. Små vita, fluffiga moln som till synes bara är där för dekorarion. Ett ögonblick i tiden, i världen, i nuet, i livet.
Ett ögonblick av lycka.