Helena

Det ar sa harligt att resa igen. Se nya saker. Traffa nya manniskor. Och framfor allt vara uppe i solen och inte i Melbourne med sina 13C och regn.

Efter att ha flygit till Brisbane och sedan tagit buss upp till Rainbow Beach var jag pa plats for att paborja mitt 3 dagars/2 natters campingaventyr pa Fraser Island. I en grupp pa elva personer varav tre av oss var svenska, tva irlandska och fem engelsman, gav vi oss ut i var fyrhjulsdrivna jeep for att njuta av den underbart vackra sandon, vilken forovrigt ar varldens storsta. Sando alltsa. Milslanga (bokstavligen) ororda strander med skummande vagor bara meter utanfor fonsterrutan, sagolikt klara sjoar som skulle kunna vara tagna ur en saga och sand precis overallt. Sa harligt!

Gruppen jag akte i var okej, dock var dom allra flesta 18 ar och darfor lite inne i sin egna varld. Men nog hade vi kul tillsammans allt och det blev nagra riktigt galna goon parties med drinking games och bortjagningar av dingos.

Det var bara jag och en till av dom svenska killarna som fick kora (eftersom man maste vara over 21), vilket gjorde att det blev en del korning. Men det var riktigt roligt! Att kora pa hart packad sand ar som att cruisa pa en motorvag, medans nar det blir lite djupare kanns som att kora i sno. Nar det blir riktigt djup sand fastnar man, aven fast man har fyrhjulsdrift och traktorskapacitet. Som tur var hande detta bara en gang.

Hojdpunkten pa resan var nog anda sista natten nar jag och Tobbe fran Stenungsund gick ner till stranden och satt och njot, tittade pa manen, blickade ut over och lyssnade pa det oandliga havet och forundrades over hur brutalt det ar sitta ensam pa en strand som stracker sig sa langt man kan se at bada hallen. Det ar bara du, havet, stranden och manen. Samt en och annan dingo. Obeskrivligt.


Ar fortfarande kvar i Rainbow Beach, sitter och vantar pa att bussen ska ga om nan timme. Efter 15 timmar pa nattbussen kommer jag fram till Airlie Beach och sen pa tisdag ska jag aka ut till Whitsundays. Och jag ska dyka igen! Langtar sa otroligt mycket.
Sen bar det av tillbaka till Melbourne igen for min sista vecka i Australien och leaving parties varje kvall. Det ser vi fram emot.


Ja, saker har ju andrats lite pa "hemmaplan" i Melbourne ocksa. Jag har flyttat fran Rosebud och in pa samma hostel som Lucy. Vi har hur kul som helst och har varit ut nastan varje kvall. Ni forstar inte hur skont det ar att vara bland folk igen, och bara ha vanner omkring sig. 

Rory och jag har gjort slut, men forhoppningsvis forblir vi bra vanner sa att vi kan traffas nagra ganger innan jag aker hem. Det har saklart varit ratt jobbigt, men det kanns anda valdigt skont da det ar nat som jag gatt och tankt och grubblat pa ratt lange. Vi har haft valdigt mycket kul tillsammans, men pa sistonde har det inte varit sadar jattebra, och jag kanner helt arligt att det finns andra saker jag hellre lagger min energi pa an att forsoka radda ett forhallande som maste ta slut inom tre veckor i alla fall. Darfor blev det som jag blev. Fast saker och ting loste sig faktiskt battre an jag trodde pa dom allra flesta satten. Vilket jag ar jatteglad for. 



Ja, har var en liten uppdatering. Har kannt mig ratt avskarmad fran omvarlden dom senaste dagarna eftersom jag inte haft nan tackning pa mobilen och kunnat hora av mig till nan. Men forhoppningsvis far jag tackning nu ikvall nar jag aker norrut, sa jag kan ringa Lucy och bli uppdaterad pa lite Global Gossip-skvaller! :)

  
Forovrigt har jag blivit tvungen att hava ett olglas med solglasogon pa mig ("She's got the down-in-one shades on!"), haft sonder mina flip flops som jag kopte for ganska precis ett ar sedan i Wellington, och kysst en aborigin.

Det ni!!


Pa aterseende.