Nya tag
6000:- från champagne igår. Attans. Ny dag, nya tag dock. Vi har ju tre dagar till på oss.
Var helt död när jag kom hem från jobbet igår. Det tar på krafterna, även fast det är roligt. Mest blir man så himla slut i huvudet av alla tusen frågor man får när man går genom butiken. Och ibland, ibland kan man bli aningens irriterad också. Som när en kund frågar om något som man vet står allra högst upp, långt åt helvete på en hylla. Och man glatt svarar att det inte är några problem och börjar hämta storamegabautajätteenorma stegen som säkert är fyra meter hög. Och sedan vinglande balanserar den ändå rätt så tunga tingesten och försöker krångla fram den genom det extremt trånga lagret. För att sedan fälla ut den så att den blir ännu större, i ett utrymme som redan är överfullt av kartonger, mest innehållande bondgårdar av trä.
Allt detta ser kunden, hon står precis utanför dörren. Men när jag äntligen krånglat mig upp, lirkat ut den jättestora, tunga kartongen (som naturligtvis har en annan stor och tung kartong uppe på sig), fått ner den på golvet, öppnat den och med ett triumferande leende ska gå ut och ge kunden hennes efterlängtade vara - har hon gått. Helt sonika lämnat butiken, utan att säga ett knyst. Fel att kanske påpeka det lite tidigare, eller kanske säga något överhuvudtaget? Folk.
Ni som känner mig vet ju att jag inte är speciellt tjejig av mig. Baggy jeans och converse är det som oftast gäller och det som helst dricks är öl. Till exempel. Men igår kväll, igår kväll tittade jag och mamma på Love Actually. Och det är nästan lite pinsamt att erkänna det, men åh vad bra den är! Världens gulligaste romantiska komedi. Så visst kan jag jag med. Vara tjejig alltså. Fast berätta det inte för nån.
Även om jag längtar och ser väldigt mycket fram mot jul och nyår kan jag inte hjälpa att bli aningens nervös för när allt är över. För då vet jag att den kommer börja smyga sig på igen. Rastlösheten.
Så länge håller jag till godo med, låter mig inspireras och njuter till fullo av Nils och Martins bloggar. Grymt bra skrivna bloggar om äventyr, bedrifter och extasbringande ögonblick under deras resa i Asien. Dessutom lägger dom upp helt underbara videoklipp som får mig att garva och gråta (för att jag själv inte är där och gör samma sak) om vartannat. Så alla ni som är som jag, rastlösa själar med smak för äventyr och ett beroende av adrenalin, läs och njut.
Frukost nu, jobba sen. One down, two to go.
Snöboll!
Var helt död när jag kom hem från jobbet igår. Det tar på krafterna, även fast det är roligt. Mest blir man så himla slut i huvudet av alla tusen frågor man får när man går genom butiken. Och ibland, ibland kan man bli aningens irriterad också. Som när en kund frågar om något som man vet står allra högst upp, långt åt helvete på en hylla. Och man glatt svarar att det inte är några problem och börjar hämta storamegabautajätteenorma stegen som säkert är fyra meter hög. Och sedan vinglande balanserar den ändå rätt så tunga tingesten och försöker krångla fram den genom det extremt trånga lagret. För att sedan fälla ut den så att den blir ännu större, i ett utrymme som redan är överfullt av kartonger, mest innehållande bondgårdar av trä.
Allt detta ser kunden, hon står precis utanför dörren. Men när jag äntligen krånglat mig upp, lirkat ut den jättestora, tunga kartongen (som naturligtvis har en annan stor och tung kartong uppe på sig), fått ner den på golvet, öppnat den och med ett triumferande leende ska gå ut och ge kunden hennes efterlängtade vara - har hon gått. Helt sonika lämnat butiken, utan att säga ett knyst. Fel att kanske påpeka det lite tidigare, eller kanske säga något överhuvudtaget? Folk.
Ni som känner mig vet ju att jag inte är speciellt tjejig av mig. Baggy jeans och converse är det som oftast gäller och det som helst dricks är öl. Till exempel. Men igår kväll, igår kväll tittade jag och mamma på Love Actually. Och det är nästan lite pinsamt att erkänna det, men åh vad bra den är! Världens gulligaste romantiska komedi. Så visst kan jag jag med. Vara tjejig alltså. Fast berätta det inte för nån.
Även om jag längtar och ser väldigt mycket fram mot jul och nyår kan jag inte hjälpa att bli aningens nervös för när allt är över. För då vet jag att den kommer börja smyga sig på igen. Rastlösheten.
Så länge håller jag till godo med, låter mig inspireras och njuter till fullo av Nils och Martins bloggar. Grymt bra skrivna bloggar om äventyr, bedrifter och extasbringande ögonblick under deras resa i Asien. Dessutom lägger dom upp helt underbara videoklipp som får mig att garva och gråta (för att jag själv inte är där och gör samma sak) om vartannat. Så alla ni som är som jag, rastlösa själar med smak för äventyr och ett beroende av adrenalin, läs och njut.
Frukost nu, jobba sen. One down, two to go.
Snöboll!
Kommentarer
Postat av: Nils
Man tackar! Kul att man kan varma er dar hemma i vinterkylan med lite resehistorier! Puss pa dig och god Jul!
Trackback