Helena

Ännu en jobbdag avslutad. Vilken i och för sig fortlöpte allt annat än smärtfritt.

Jag är så fruktansvärt klantig. Förra veckan när jag stod allra högst upp på vår gigantiska trappstege ute på lagret, för att ta ner en låda med prinsessklänningar lyckas jag stjälpa ner minst tre andra stora kartonger. En av dessa flyger rakt in i det hängande lysrör som finns precis i min huvudhöjd, varpå detta först svingas ut, bort från mig, för att sedan vända och pendla tillbaka mot en intet ont anande Helena som står och gräver i en kartong. Tjooong! Rätt i bakhuvudet. Aj.

Idag skulle jag ta ner en biltransport från översta hyllan, som dock fortfarande var inom räckhåll. Ståendes på tå och sträckandes allt vad jag orkar får jag tag i kartongen och sliter, lirkar och drar, eftersom den sitter fast. När den börjar lossna känner jag dock hur den puttar mot något annat som ligger där, så fint placerat på avloppsrören rakt ovanför mig.
Min arbetskollega ropar ett varnande ord, men det hjälps inte, för pang, boom, krash så får jag ett keyboardstativ i huvudet. Världen snurrar och jag känner mig lite som Kalle Anka som står inne i en kyrkklocka som någon slagit på med en slägga. Och resultatet blir en bula i storlek av ett Kinderägg.

Det är ju helt klart ett högriskjobb jag har... Eller så är det bara jag som är efterbliven. Kan mycket väl vara så.