Mot nya höjder
31 december 2011, 23:55.
Jag hoppar av spårvagnen som sista passagerare och önskar föraren gott nytt år. Småspringer mot Erins lägenhet och hinner fram med en minut till godo. Får ett glas champagne i handen och skålar med tjejerna till TV-fyrverkerier från både Melbourne och Sydney. En nyårsafton som påbörjades med ett par öl med mina jobbarkompisar bakom receptionen på hostelet jag jobbar på, avslutas med skratt, bubbel och läskande limedrinkar i goda vänners lag.
Ett år tidigare.
31 december 2010, 23:55.
Jag ligger i sängen, helt utmattad av all gråt, paralyserad och kraftlös - totalt uttömd på energi och livsvilja. Ytterligare en kväll som, liksom alldeles för många under 2010, bestått av ilska, gråt och hårda ord. Nästan hela 2010 har jag varit i ett förhållande som tagit all min styrka, all min självkänsla och självförtroende. Det skulle ta ytterligare en och en halv månad in på det nya året, innan jag på något mirakulöst sätt lyckades bryta mig ur det destruktiva, och sakta, sakta börja bygga upp min styrka och hitta tillbaks till mig sjäv igen.
När jag sitter på spårvagnen, nyårsafton 2011, tänker jag på mig själv som exakt ett år tidigare ligger där och gråter, tom på känslor och alldeles ensam. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och sätta mig bredvid mig själv där på sängen. Krama om mig och säga att det kommer bli bra. Att jag kommer att hitta kraft att ta mig ur det här och bli stark igen. Jag vill berätta hur året framför mig kommer se ut. Jag vill berätta att jag bara ett par månader senare kommer att flytta in ett hus med två underbara killar. Två killar som ger mig massor av positiv energi, och som får mig att känna mig mer hemma än jag gjort någon annanstans i Australien. Att jag sakta men säkert kommer bygga upp mitt självförtroende igen, och inse att även hur jobbigt det senaste året har varit så har jag lärt mig otroligt mycket.
Jag vill berätta för mig själv att jag mycket snart kommer börja uppfylla min allra högsta dröm - att lära mig att hoppa fallskärm. Jag önskar att jag kunde visa mig själv ett minne från framtiden. Jag önskar jag kunde visa mig själv ståendes på ett steg utanför ett flygplan, fyra kilometer uppe i luften. Jag får hålla i mig hårt i ledstången ovanför dörren för att stå emot vinddraget. Jag tittar upp, framåt över vingen och ser solen som reflekterar sig i flygplansfönstren, ser propellern som en suddig cirkel och det enorma blåa som sträcker sig ut runtom oss. Även fast det egentligen är väldigt högljutt för all vind så är det så otroligt stillsamt. Trots att jag egentligen bara står där några sekunder känns det som flera minuter. Jag tillåter mig själv att njuta en sekund extra för att ta in allt det omänskligt vackra innan jag tar sats och kastar mig utåt. Medan jag börjar falla tittar jag uppåt mot planet, som försvinner upp i himlen, blir mindre och mindre, som i slow motion. Och även fast jag har min instruktör med mig i luften så gör jag det. Jag hoppar själv, med min egen fallskärm på ryggen. Total lycka och eufori.
Det här minnet önskar jag att jag kunde visa mig själv, för ett år sen. För att visa mig själv att någonstans djupt inom mig så har jag styrkan att vända mitt liv och börja leva igen. Och uppfylla mina drömmar.
Kanske var jag där hos mig själv, den där nyårsnatten för drygt ett år sen. Kanske viskade jag allt detta till mitt undermedvetna. För trots allt så gjorde jag det. Jag tog mig ur något destruktivt och vände mitt liv till det bättre. Jag är så otroligt lycklig att jag är där jag är idag. Jag hade inte kunnat gjort det utan allt fantastiskt stöd jag fått av vänner och familj. Men framförallt hade jag inte kunnat gjort det om det inte varit för mig själv. Alla har en inre styrka, som även fast den kan vara borttappad eller bortglömd, går att hitta och väcka till liv igen.
2011 har varit ett år av förändringar och en ny början. 2012 ska bli ett år där jag fortsätter ta fasta på allt det positiva i mitt liv, och fortsätter lämna allt negativt och energisugande bakom mig. Även fast de två senaste åren bitvis varit de tuffaste i mitt liv, så har jag tagit otroligt mycket lärdom från dem. Och det skulle jag inte byta mot något. What doesn't kill you makes you stronger. Otroligt klichéigt, men väldigt sant.
Om en vecka åker jag hem till Sverige och påbörjar året med en månads svensk vinter och massor av tid att umgås med människor jag älskar. När jag sedan kommer tillbaka till Australien kommer jag inte bara att fortsätta min fallskärmskurs, utan även påbörja min sista termin på universitet. 2012 kommer också bli ett år av förändringar och nya kapitel. Men istället för att gå från dåligt till bra så kommer jag gå från bra till bättre. Och det är verkligen något att se fram emot.
Jag hoppar av spårvagnen som sista passagerare och önskar föraren gott nytt år. Småspringer mot Erins lägenhet och hinner fram med en minut till godo. Får ett glas champagne i handen och skålar med tjejerna till TV-fyrverkerier från både Melbourne och Sydney. En nyårsafton som påbörjades med ett par öl med mina jobbarkompisar bakom receptionen på hostelet jag jobbar på, avslutas med skratt, bubbel och läskande limedrinkar i goda vänners lag.
Ett år tidigare.
31 december 2010, 23:55.
Jag ligger i sängen, helt utmattad av all gråt, paralyserad och kraftlös - totalt uttömd på energi och livsvilja. Ytterligare en kväll som, liksom alldeles för många under 2010, bestått av ilska, gråt och hårda ord. Nästan hela 2010 har jag varit i ett förhållande som tagit all min styrka, all min självkänsla och självförtroende. Det skulle ta ytterligare en och en halv månad in på det nya året, innan jag på något mirakulöst sätt lyckades bryta mig ur det destruktiva, och sakta, sakta börja bygga upp min styrka och hitta tillbaks till mig sjäv igen.
När jag sitter på spårvagnen, nyårsafton 2011, tänker jag på mig själv som exakt ett år tidigare ligger där och gråter, tom på känslor och alldeles ensam. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och sätta mig bredvid mig själv där på sängen. Krama om mig och säga att det kommer bli bra. Att jag kommer att hitta kraft att ta mig ur det här och bli stark igen. Jag vill berätta hur året framför mig kommer se ut. Jag vill berätta att jag bara ett par månader senare kommer att flytta in ett hus med två underbara killar. Två killar som ger mig massor av positiv energi, och som får mig att känna mig mer hemma än jag gjort någon annanstans i Australien. Att jag sakta men säkert kommer bygga upp mitt självförtroende igen, och inse att även hur jobbigt det senaste året har varit så har jag lärt mig otroligt mycket.
Jag vill berätta för mig själv att jag mycket snart kommer börja uppfylla min allra högsta dröm - att lära mig att hoppa fallskärm. Jag önskar att jag kunde visa mig själv ett minne från framtiden. Jag önskar jag kunde visa mig själv ståendes på ett steg utanför ett flygplan, fyra kilometer uppe i luften. Jag får hålla i mig hårt i ledstången ovanför dörren för att stå emot vinddraget. Jag tittar upp, framåt över vingen och ser solen som reflekterar sig i flygplansfönstren, ser propellern som en suddig cirkel och det enorma blåa som sträcker sig ut runtom oss. Även fast det egentligen är väldigt högljutt för all vind så är det så otroligt stillsamt. Trots att jag egentligen bara står där några sekunder känns det som flera minuter. Jag tillåter mig själv att njuta en sekund extra för att ta in allt det omänskligt vackra innan jag tar sats och kastar mig utåt. Medan jag börjar falla tittar jag uppåt mot planet, som försvinner upp i himlen, blir mindre och mindre, som i slow motion. Och även fast jag har min instruktör med mig i luften så gör jag det. Jag hoppar själv, med min egen fallskärm på ryggen. Total lycka och eufori.
Det här minnet önskar jag att jag kunde visa mig själv, för ett år sen. För att visa mig själv att någonstans djupt inom mig så har jag styrkan att vända mitt liv och börja leva igen. Och uppfylla mina drömmar.
Kanske var jag där hos mig själv, den där nyårsnatten för drygt ett år sen. Kanske viskade jag allt detta till mitt undermedvetna. För trots allt så gjorde jag det. Jag tog mig ur något destruktivt och vände mitt liv till det bättre. Jag är så otroligt lycklig att jag är där jag är idag. Jag hade inte kunnat gjort det utan allt fantastiskt stöd jag fått av vänner och familj. Men framförallt hade jag inte kunnat gjort det om det inte varit för mig själv. Alla har en inre styrka, som även fast den kan vara borttappad eller bortglömd, går att hitta och väcka till liv igen.
2011 har varit ett år av förändringar och en ny början. 2012 ska bli ett år där jag fortsätter ta fasta på allt det positiva i mitt liv, och fortsätter lämna allt negativt och energisugande bakom mig. Även fast de två senaste åren bitvis varit de tuffaste i mitt liv, så har jag tagit otroligt mycket lärdom från dem. Och det skulle jag inte byta mot något. What doesn't kill you makes you stronger. Otroligt klichéigt, men väldigt sant.
Om en vecka åker jag hem till Sverige och påbörjar året med en månads svensk vinter och massor av tid att umgås med människor jag älskar. När jag sedan kommer tillbaka till Australien kommer jag inte bara att fortsätta min fallskärmskurs, utan även påbörja min sista termin på universitet. 2012 kommer också bli ett år av förändringar och nya kapitel. Men istället för att gå från dåligt till bra så kommer jag gå från bra till bättre. Och det är verkligen något att se fram emot.
