Helena

Jag har ganska precis nio timmar kvar i Australien. Hur konstigt kanns inte det? Valdigt konstigt. Det kanns som att jag pratar om nagon annan som ska hem. Men det ar det ju inte. Det ar ju jag.

16 manader ar en lang tid. Anda kanns det som ingen tid alls. Det kanns som att jag kommer komma hem, och allt kommer bara kannas som att det var en lang drom. Fast a andra sidan. Jag kommer ju hem sa otroligt manga minnen, vanner, erfarenheter och lardomar rikare, att det nog inte kommer vara nagon fara.

Men visst ser jag fram emot att komma hem med. Ni har ju sommar och sol! Har ar det mulet och 13C utan. Det ska bli sa harligt att komma hem till syrener, jordgubbar och svenska sommarkvallar.

Men anda skrammer det mig en aning. Varfor? Om jag vagade aka till andra sidan jorden pa egen hand sa ska jag val vaga aka tillbaka ocksa. Jag antar jag ar radd for att det kanns som att allting kommer till ett slut. Men det gor det ju inte. Det har ar bara borjan...

Det som far mig att langta, och det som gor att det pirrar i min mage nar jag tanker pa att jag kommer vara tillbaka i Sverige om ungefar 31 timmar ar att traffa alla igen!

Mina vanner. Min familj. Mina katter. Det ska bli helt underbart.


Jag kanner mig ganska uttomd pa kanslor just nu, darfor ar jag inte heller sa pigg pa att skriva. Men snart sa.



Tillagg pa vill-ha-nar-jag-kommer-hem-till-Sverige-listan:

Ni forstar inte hur bortskamda vi ar.


Idag, pa Sveriges nationaldag for ett ar sedan, lamnade jag Sydney och begav mig norrut. Idag lamnar jag Melbourne for att resa annu langre norrut.

Sweden, here i come!