Fri som en fagel
Okej, Skydiving ar fortfarande det basta jag nansin gjort. Men Bungyjumping kommer inte langt efter. San otrolig kansla att bara ta sats, och kasta sig handlost ut i luften for att sedan falla fritt i 134 meter innan man mjukt och smidigt fangas upp av bungylinan. Underbart. Och adrenalin, adrenalin, adrenalin. Jag har, och kommer alltid att alska det. Kommer aldrig fa nog. Vill aldrig sluta. Har kommer bildbevis. (Filmen kommer forhoppningsvis laggas upp pa Youtube snart om pappa ar teknisk nog).
Pirr i magen och full av forvantan.
Pa kanten, sekunder innan hoppet. 
Freedom!
(Och nej, jag star inte i luften, se sjalva jag har redan lamnat rampen lanst ner pa bilden).
Fritt fall i atta sekunder.
Bild i profil.
Pa vag upp igen, lycklig som fa. Det ser hogt ut. Det var hogt. Men ack sa underbart.
Jag gjorde det! Och kommer gora det igen. Var sa saker.
Nagra snabba saker innan jag kutar tillbaka upp till vart hostel och hjalper till med tvatten/matlagningen.
En heldag fylld med ridning har ocksa hunnits med. Helt otroligt vacker natur och riktigt bra ordnad tur. Kristin var grym med tanke pa att hon inte alls ridit mycket forut. Och jag fick min beskarda del av action efter nagra river crossings dar hastarna fick kampa for att inte dras med av strommen och efter vilka nog ingens fotter var torra, och nagra vilda och galna galopper med Misty Mountains (fran LOTR) i bakgrunden. Hasten jag red pa hade dessutom varit med i filmen, bade i The Battle of Rohan och nagot annat slag som jag inte riktigt kommer ihag vilket det var. Vid den tidpunkt dom spelade in filmerna hade dom aven tva till hastar som kom med, varav en av dom var en av The Ringwraiths hastar. Grymt. 
Kristin pa Bear och Helena pa Nigel.
Canada aka Aaron blev i extas nar han insag att det fanns en hockeyrink i Queenstown. Och vi andra var inte sena att hanga pa for att visa upp vara skridskokunskaper som, handen pa hjartat, kanske inte var riktigt lika fullandade. Men kul hade vi, och visst fick vi till nagra riktigt tuffa hockeymatcher sa val som fighter. Han ar inte lite kaxig den grabben. Och jag forvanade faktiskt mig sjalv lite grann over att inte ramla mer an sisadar fem ganger. Med blaa knan och ett leende pa lapparna gav jag mig darifran. Kristin hade mer otur, och fucked up sin redan onda rygg lite till. Det ar tur att hon ar en trouper i alla fall.
Aaron, Helena och Steve - skridskoprinsessorna deluxe!
Igar gicks det en promenad dit vagen bar. Den visade sig bara via en lekpark, posning pa palar och lite mackkastning till en valdigt fin skog och en avskild vik. Dar fick Helena for sig att bada nack, till England och Canadas stora fortjusning, haha.
Happ!
Sa harligt! Skinny dipping i en sjo i Nya Zealand, sla det ni!
Idag knatades det upp for berget har i Queenstown, som jag inte har en aning om vad det heter. Man kan aka linbana upp dit, men Helena, Kristin och Steve var bade for snala och sugna pa hajk, och traskade glad i hagen hela vagen upp. Okej, lite jobbigt kanske det var, men vi fick lon for modan nar vi kom upp dit och satt oss pa varldens mysigaste (och forvanansvart billigt) cafe. Helena var inte snar att roffa at sig allt hon kunde fa.
Helena vill ha alla kakor!!!
Imorrn bar det av till Christchurch och avskedet med Aaron och Steve kommer allt narmre. Varfor jag verkligen borde ga och umgas med dom nu, sa det ar precis vad jag tanker gora.
Laters!
Helena
The time of my life
Min och Kristins resa inleddes i alla fall i Auckland pa Nordon. Staden i sig kanske inte hade sa mycket att erbjuda, men dom aventyrlystna flickorna bestamde sig for att inte spilla nagon tid och genast ge sig ut pa delfin- och valsafari.
Papalsade som bara den satt vi i foren under hela resan och njot av havsluften. Och det tog sin lilla tid, men till slut fick vi se hur manga delfiner som helst, och till och med en eller ett par valar. Sa maktigt!
Common Dolphins
Bryde's Whale
Efter ett par dagar hoppades det pa Straybussen som ska ta oss runt i landet. Busschaufforen Noddy ar hur grym som helst och bidrar mycket till den skona stamningen. Eller den galna stamingen kanske jag ska saga.
Ganska snabbt hittade vi dom basta buddiesarna ever, namligen urskona grabbarna Aaron fran Canada och Steve fran England (med skonaste dialekten!). Aven norskorna Hanne och Anette samt canadensiska snowboardbrudarna Maggie och Bronwyn har bidragit till detta grymma Team "Piska Mig", vilket grundades under en raftingtur med helgalna (och heta, hehe) guider, vars svenskakunskaper begransade sig till dessa tva ord.
I alla fall. Om jag skulle beratta i detalj om allt vi har gjort skulle det ta ar och dar. Darfor haller jag mig till en kort beskirivning, nagra utbristanden om hur underbart, fantastiskt och grymt det var, samt en och annan bild. Here we go.
I Waitomo stod det grottaventyr pa menyn. Jag forstar vad du menar Mikael, det var nat av det grymmaste jag gjort i hela mitt liv. Tyvarr hade vi inte tur att gora heldagsturen, men fick oss hela tva och en halv timme under jord i alla fall. Under dessa tva timmar sa abseilades det ner for en trettio meters klippvagg samt tva vattenfall, det kralades i halvmeterhoga, vattenfyllda gangar, det firades ner for vattenfall i en hissnade fart i becksvart morker, det beundrades lysmaskar och det klattrades upp for tio meter hoga och ratt branta vaggar. Sa sjuuukt roligt! Helena gav sig in i alla aventyr hals over huvud, kande att hon levde och bara njot! Bildbevis finns, dock maste jag vanta tills jag far tag pa en scanner innan jag kan visa dom.
Nasta dag var det white water rafting som gallde. Team "Piska mig" hade den grymmaste flotten, dom grymmaste guiderna, och var bast helt enkelt. Det hogsta vattenfallet var sju meter hogt och var tydligen varldens hogsta kommersiellt raftade vattenfall. Grym tur som tyvarr tog slut alldeles for fort. Hojdpunkten (forutom alla brunstvral pa Maori omvaxlandes med Piska mig!!!! ) var nar vi fick hoppa ur flotten och simma/aka/slungas ner for en fors. Grymt!
, Och ja, jag vet att man ska sitta ner i baten. Men inte just i Surfer's rapid, dar fick man faktiskt sta.
Samma dag var det aven dags for det som Helena langtat hela sitt liv efter att fa gora. Skydiving. Och tja, det finns inte mycket mer att saga. Det var i sarklass det underbaraste jag nansin gjort. No questions about it, fallskarmscertifikat ar nagot jag vill, tanker och kommer att skaffa inom en inte alltfor lang framtid. Som jag sa, att resa formar nya planer...
Alex, min jumpmaster och jag som langtar efter att fa kasta mig ut fran planet bakom mig.
Pavag ner. Lyckligare an hon varit pa lange. Extas!
Naturupplevelser har det hunnit med att upplevas bland annat under den sju timmar langa Tongariro Crossing. Jag har aldrig sett sa storslagen natur i hela mitt liv. Aterigen, det gar inte att beskriva eller ens visa bilder som gor det rattvisa, man maste se det med egna ogon. Efter att ha gatt uppfor en brant sluttning i over en timme ar man valdigt trott kan jag lova. Men med den utsikten dom vyerna som lon for modan... Det ar, aterigen, maktigt. Under hela forsta delen av vandringen har man Mt. Ngauruhoe, kanske mer kant som Mt. Doom i Lord of the Rings, tatt inpa sig, och man hyser vordnad for Frodo som lyckades knata upp dar barfota och med maktens ring runt halsen. Respekt grabben! Hade det inte varit for min mix av notter och choklad i fickan hade jag aldrig tagit mig upp.
Steve, Anette, Helena, Aaron, Kristin och Hanne, vilopaus pavag upp till toppen.
Aaron, Helena, Kristin och Steve far ett ryck och bestiger en egen liten del av berget. Och ja, vi har klattrat upp den klippvagen man ser pa bilden. Vi ar sa grymma!
En segeltur i Abel Tasmans National Park har ocksa hunnits med. Tyvarr var inte vadret det basta och vi satt mest och fros hela tiden.
Aaron, Helena, Kristin och Steve. Hetast i solglasogon.
Fredagen var helt klart den mest ursparade kvallen jag nansin varit med om. Under nagon veckas tid har det varit ett staende skamt bland oss i bussen som varit med fran borjan (vilket ar ungefar lika med team "piska mig") att Kristin ar gravid och vi vet inte om det ar Steve eller Aaron som ar pappan. Skamtet fick sin borjan nar (som vanligt) var valdigt hungig en kvall och at upp sin hamburgertallrik pa ungefar tre minuter. Darefter utlyste busschaufforen Noddy ett Shotgun Wedding i Barrytown, dar det skulle bestammas vem Kristin slutligen skulle gifta sig med.
Vilken kvall. Alla var utkladda, Kristin i sina basta brudklader, jag som brudtarna med tomteluva. Aaron och Steve var suited up as well och alla andra sag allmant lojliga ut. Steve dackade tyvarr innan sjalva ceremonin och missade darmed chansen att vara brudgum saval som bestman. Efter en vigsel uppe pa bardisken, med kondom pa fingret och flera liter serpentinspray, ett dodligt seriost gratulationskort (var det nagon som trodde det var pa riktigt?!?), en brollopstarta som hamnade overallt och en serie allmant sjuka grejer, dackade aven Helena. Vilket var synd efter som jag missade halva kvallen. Men oj, vad urspar det var! Ojojoj...
"Steve" (eller en vikarierande Steve eftersom det riktiga hade dackat), Brudgummen Aaron som ar i full fard med att oppna plasten runt "ringen", Kristin som var vackraste bruden ever och Helena som mycket diskret gommer sin flaska med serpentinspray under klanningen.
Tidigt morgonen efter slapade Kristin och jag oss upp for att prova pa Bone Carving, dvs karva ut sina egna smycken ur ben. Kul att prova pa, och fint blev det men... Lukten av ben som blir till mjol nar man slipar det, som sedan letar sig in i nasa hals och pa alla klader, ar inte den mest goda nar man lider av arets hangover. Ett litet tips bara.
Resultatet
Nej, nu ska jag kuta genom regnet tillbaks till hostellet och umgas med Canada, England och Kristin. Bubbelpoolen lockar ratt bra.
"I wanna be the Nutella..."
"But I said it first!!"
Eufori, adrenalin och lycka!
/H
Ut i varlden igen
Om man nu kan saga sa. Jag ar val redan ute i varlden? Fast den har delen av "ute i varlden" borjar kanna sa pass hemma nu att jag med ratt kan saga sa. Jag alskar Sydney. Jag trivs otroligt bra i Sydney. Och jag kommer sakna Sydney. Men i morgon bitti bar det av till Nya Zeeland! Weee:)
Alla jag pratat med som varit dar sager att det varit the time of their lives. Och det kommer det sakerligen bli for oss med. Jag och Kristin intrangda i en buss, resandes omkring i alvernas land; aventyrandes, adrenalinkicksokandes, vandrandes pa tuuur (pa norsk), njutandes, levandes, skrattandes, flummandes och -aterigen, som alltid, ursparandes!
Eftersom det var ett tag sen jag skrev sa maste jag ju beratta om roadtripen som antligen tillslut blev av pa Anzac Day. Anzac Day, den 25 april, ar forovrigt dagen da det hedras minnet av alla australienska och nya zealandska soldater som dott i krig, och som har sitt ursprung i landstigningen vid Gallipoli i Forsta Varldskriget, da hela den oceaniska armen i princip blev slaktad pa denna plats. Detta firas med en hejdundrande fest och fylleslag anda fran dawn service klockan fyra pa morgonen till sena kvallen, och en parad genom staden. Tyvarr kunde ju da Helena inte njuta av alla festligheterna eftersom hon skulle lamna Sydney. Och TYVARR kunde hon inte stanna och njuta, dregla och forundras over alla otaliga men in uniform som fanns overallt. Fuck! Lite spanande hanns dock med pa vagen fran lagenheten till biluthyrningen pa William st. Gaaah! :)
Helena, Kevin fran Belgien samt Stu och Mark fran England begav sig soderut mot Jervis Bay. Vilken i sig sjalv visade sig vara en liten besvikelse. Dock hanns det med manga stopp pa vagen och Helena fick sin beskarda del av klippor, hav, vagor och underbar natur. 
Mark, jag och Kevin. Varfor Mark ser sa vettskramd ut vet jag inte, troligtvis pa grund av Stus groteska uppenbarelse bakom kameran.
I Kiama fanns aven detta naturfenomen som kallas The Blow Hole. Ett hal i klipporna letar sig ner som i en gang och har sin mynning ut mot havet. Sa nar vagorna kommer i ratt takt fylls tunneln, och det sprutar upp som en kaskad av vatten. Nastan lite som en geiser. Svart att forklara, haftigt var det i alla fall!
The Blow Hole in action
Dagen inneholl aven ett besok pa Pebbly Beach, en strand pa vilken det skuttar omkring vilda kangurur. Sa fasligt vilda ar dom i och for sig inte, da vi antagligen inte var dom forsta turisterna som begett sig dit for att titta pa, ta kort pa och klappa dessa sotnosar.
Jag och... lat oss kalla honom Goran. Likheten ar slaende, eller vad sager du Sofie?
Nar jag senare pa kvallen pratade med min goda australienske van Rory, papekade han lite forsiktigt att springa omkring och klappa vilt gaende kangurus inte ar nagon vidare bra hobby, da dessa sma oskuldsfulla krabater tydligen kan bli ratt agressiva och gora dig ganska sa illa. Bara sa att ni vet. Don't try this at home, med andra ord. Ehh, ja.
Hem kom vi tillslut, efter sakert 70 mil och en heldag pa vagen. Och vad passar da battre an en kall Carlton Draught. Eller tva. Eller tre.
Road trip-ganget; Kevin, Stuart, Helena och Mark.
Grym dag i roligt sallskap!
Under veckorna som gatt har jag aven hunnit med att...
- ...jobba pa ett dagis och ett fritids som jag tyckt valdigt mycket om. Grym personal, grymma barn och skon avslappnad stamning, mycket harligare an pa ABC-centren. Tyvarr har jag inte fatt jobba mer an nagra fa timmar i veckan, men det ar alltid nagot.
- ...varit pa dejt med en jattesot norrman som heter Arne.
- ...se pa Sunshine och Spiderman 3 pa bio med Thomas. Det har aven sagts adjo till denne danska lintott, som kommit att bli valdigt speciell for mig, da han styr kosan hem mot Danmark igen.
- ...vara pa en mer eller midre galen fodelsedagsfest i Bondi for en schweizisk tjej som fyllde 25 och dagen till ara bar en mycket konstig hatt. Det ar tydligen nagot man maste gora om man ar fran Schweiz, fyller 25 och ar ogift. Pa festen traffades det aven pa sota och snalla scweizaren Renau, som lovat att lara mig surfa, spela poker, eller lite battre franska vid tillfalle. Han och hans van Francois livnar sig pa att salja dom foton dom tar, och pa att spela poker. All annan tid spenderar dom pa att surfa. Easy Living med andra ord. Hursomhelst, det mycket generosa erbjudandet om att forvarva nya kunskaper kommer sakerligen accepteras nar jag val kommer tillbaka till Sydney.
- ...ga pa en helt underbar, galen och rolig forfest pa en rooftop balcony hos Kevin och co med utiskt over hela Sydney. Klockers!
- ...ga till casinot med Kevin och Alex fran England for att titta pa tungvikts-titelmatchen (eller vad det nu heter) mellan De la Hoya och Mayweather. Yeehaa!
- ...packa ner hela mitt liv i en ryggsack igen (och en del av det i en resvaska som ska stanna hos Lucky Luke). Bye bye Sydney! For den har gangen.
Nu ska jag nog faktiskt ta och ga och lagga mig. Jag ar sjuk trott och maste upp valdigt tidigt i morgon. Maste vara pa flyplatsen 7:15. Det blev ju inte sa mycket somn i helgen direkt. Nar man kommer hem fyra pa eftermiddagen och ens roommate fragar "Isn't that the clothes you were wearing when you went out last night?", och man inte kan gora annat an att nicka instammande, da ar det illa. Nej, inte illa forresten. Jag alskar det. Jag alskar mitt liv!:) Jag lever det mer an nansin! Ahh!
Det ar faktiskt sa, helt arligt. Jag har nog aldrig trivts sa bra med mitt liv som jag gor nu. Att aka till Australien var det basta beslut jag nansin kunnat ta. Alla borde gora det. Eller i alla fall lara sig att lyssna pa sitt innersta, och gora det som ar ratt for dom sjalva. Kanslan ar underbar.
Nej oj, nu kommer Kristin hem snart och jag ska packa i det sista. Sen ska vi ha lite tjejsnack med massa choklad och glass, sa jag far trosta henne lite nu nar hon maste klara sig en manad utan Lucky Luke. Men det kommer ga bra. Kristin ar inte den som ar den, och det har ar ju faktiskt badas varan dromresa.
Jag ska till Nya Zealand imorrn! :D
Forresten, man vet nar man ar i Australien nar fritidset man jobbar pa, bredvid plakatet med information om hur man utfor Hjart- och lungraddning, har ett annat dar det star hur man ska ga tillvaga med dodliga spindel- eller ormbett. Kan inte minnas att jag sag nagot sant pa Hogsveden...
Over and out!
Helena