Helena

Jag är en ganska impulsiv person. Jag får en briljant idé, går all in, för att ibland få högvinst och för att ibland upptäcka att det kanske inte var så smart ändå. Jag provar saker. Och lär mig saker. Och i och med det målar jag upp kartan som leder mig fram genom det här trassliga nätet av stigar som tar oss genom livet.

Jag hade nog aldrig vågat ta dom här chanserna, prova dom vilda idéerna om jag inte kände att jag hade ett starkt och tryggt nät som alltid fanns där och fångade upp mig när det inte gick som det skulle. Ett nät som inte bara fångade upp mig, men som samtidigt stöttade och uppmuntrade mig till att följa dom stigar som jag för tillfället var helt säkra på var dom rätta. Och som när jag var riktigt nära att kliva snett, fångade upp mig och bestämt men vänligt gav mig en stark knuff i en bättre riktining.

När jag var 15 tog jag hem en 24-årig pojkvän. Istället för att som många andra ha förutfattade meningar och dra principfasta slutsatser, lärdes han kännas som den underbara person han är. Jag behövde aldrig känna mig dömd eller oansvarig, utan det litades på att jag hade omdöme nog att känna igen en bra person. Samma sak med alla andra killar jag haft efter det, vare sig dom varit unga eller gamla, svenskar eller australienare, alla har dom på en gång välkomnats och jag har stolt kunnat känna att dom togs emot med öppna armar.

När jag var 20 tog jag mitt pick och pack och drog till Australien för första gången. Fylld av äventyrslust som jag var reste jag runt i ett och halvt år, gjorde slut på alla mina pengar, sökte adrenalinkickar i luften, under vattnet, och djupt nere i marken. Och alltid fanns dom där och lyssnade, stöttade, ville höra om alla mina upptåg. En trygghet så stark att jag känner att jag aldrig behöver vända mig om och snegla över axeln. Faller jag så fångas jag upp. Och det är det som gör att jag vågar.

Jag kom hem från Australien, packade bilen till bristningsgränsen fylld med saker och flyttade till Göteborg. Allt packades upp, det byggdes bokhyllor och drogs kablar. Det skickades med en inflyttningspresent bestående av alla förnödenheter man kan tänkas behöva i sitt första boende. Efter tre månader insåg den impulsiva Helena att hon inte alls ville bo i Göteborg. Bokhyllorna skruvades isär igen, bilen packades full till bristningsgränsen och jag flyttade tillbaka till Mockfjärd. Inga ögonbryn höjdes och jag togs emot med öppen famn. Utan att behöva känna mig misslyckad. Alltid välkommen. Alltid älskad.

Sen fick jag idén att åka tillbaka till Melbourne och plugga. Från dag ett blev jag stöttad. Jag fick gå långa skogspromenader och prata ur mig tills jag blev hes. Dom fanns alltid där för att spekulera, dividera och ge goda råd. Så packade jag mina tillhörigheter igen, den här gången för att vara borta i tre år. Och även fast det måste varit svårt, så var det ända jag fick höra att jag skulle göra det som gör mig lycklig.

Nu har jag varit här i över ett och ett halvt år. Det har varit tufft bitvis. Men jag har klarat det, för jag vet att jag har mitt skyddsnät, som alltid finns där. Som har ringt mig varenda vecka för att höra hur jag mår. Som är stolta och kommer med entusiastiska kommentarer till allt jag gör. Som går ifrån mitt i en middag för att försöka trösta mig över telefonen när jag inte kan sluta gråta. Som hjälper mig ekonomiskt när det är svårt - annars hade jag knappt kunnat klara mig här. Som utan att ens tveka omedelbart stödjer mitt beslut att börja hoppa ut ur flygplan på en regelbunden basis, för dom vet att det är det jag vill. För att dom vet att det gör mig lycklig.

Mamma och pappa. Utan er hade jag aldrig varit där jag är nu. Jag hade aldrig vågat kasta mig ut så långt i det här stora, läskiga som kallats livet, om jag inte haft er bakom mig.

Tack för att ni alltid finns där. Tack för att ni låter mig prova alla mina spontana, galna, vilda idéer. Tack för att ni låter mig misslyckas med dessa impulsiva, knäppa, mer eller mindre ogenomtänkta planer. Tack för att ni får mig att känna mig så älskad att jag vågar ge mig ut på djupt vatten. Tack för att ni ger mig styrkan till att göra det som krävs för att bli lycklig.

Tack för att ni finns. Jag älskar er.