En spårvagshistoria
När jag gick på spårvagnen i morse var den väldigt full av folk. Alla sittplatser var upptagna och folk stod och höll sig fast i vad som än fanns inom räckhåll.
Alldeles bredvid där jag ställt mig, sitter det en man med ett block i knäet, och en penna i handen. Hans hår börjar skifta i grått, och han är nog några år över femtio.
Hans panna är i djupa veck och han är väldigt koncentrerad. Lite då och då sticker han ut tungan, samtidigt som han ritar dit noter på ett notpapper som han har i blocket. Sen funderar han ett tag, tvekar liksom med pennan. För att sedan skriva dit vilka noter det är han just har ritat.
En annan man som står bredvid mig, betraktar också den sittande mannen som försöker lära sig noterna. Den stående mannen har långt hår i en hästsvans, och ser ut att vara en kreativ person. En konstnärlig person.
Det blir en plats ledig bredvid mannen med noterna, och mannen med hästsvansen sätter sig. Tvekar en sekund. Sen frågar han om den andra mannen möjligtvis skulle behöva lite hjälp.
Sedan sitter mannen med hästsvansen en lång stund och förklarar och berättar hur man tyder noter. Han delar med sig av knep för att snabbare komma på vilken ton en viss not är och tar fram papper ur sin väska och visar exempel.
Mannen med noterna blir glad, han tyckte ju att det här med noter var en ganska svår grej. Man kan se att han skiner upp när han börjar förstå, allt eftersom mannen med hästsvansen lär honom.
Folk runt omkring tittar upp, och sneglar nyfiket på vad dom gör. Kanske blir dom glada av mannen med hästsvansens vänlighet. Kanske vill dom också lära sig, och få del av mannen med hästsvansens musikaliska visdom.
Jag stod där, och jag log. Väntade nästan på att alla skulle brista ut i sång och dansa ett välkoreograferat nummer där inne i den fullpackade vagnen.
En liten gest av vänlighet. En lust att dela med sig av sin kunskap. En önskan att sprida sin glädje.
Och glädje spred han. Till många av oss, som åkte spårvagn 75 den morgonen.
Alldeles bredvid där jag ställt mig, sitter det en man med ett block i knäet, och en penna i handen. Hans hår börjar skifta i grått, och han är nog några år över femtio.
Hans panna är i djupa veck och han är väldigt koncentrerad. Lite då och då sticker han ut tungan, samtidigt som han ritar dit noter på ett notpapper som han har i blocket. Sen funderar han ett tag, tvekar liksom med pennan. För att sedan skriva dit vilka noter det är han just har ritat.
En annan man som står bredvid mig, betraktar också den sittande mannen som försöker lära sig noterna. Den stående mannen har långt hår i en hästsvans, och ser ut att vara en kreativ person. En konstnärlig person.
Det blir en plats ledig bredvid mannen med noterna, och mannen med hästsvansen sätter sig. Tvekar en sekund. Sen frågar han om den andra mannen möjligtvis skulle behöva lite hjälp.
Sedan sitter mannen med hästsvansen en lång stund och förklarar och berättar hur man tyder noter. Han delar med sig av knep för att snabbare komma på vilken ton en viss not är och tar fram papper ur sin väska och visar exempel.
Mannen med noterna blir glad, han tyckte ju att det här med noter var en ganska svår grej. Man kan se att han skiner upp när han börjar förstå, allt eftersom mannen med hästsvansen lär honom.
Folk runt omkring tittar upp, och sneglar nyfiket på vad dom gör. Kanske blir dom glada av mannen med hästsvansens vänlighet. Kanske vill dom också lära sig, och få del av mannen med hästsvansens musikaliska visdom.
Jag stod där, och jag log. Väntade nästan på att alla skulle brista ut i sång och dansa ett välkoreograferat nummer där inne i den fullpackade vagnen.
En liten gest av vänlighet. En lust att dela med sig av sin kunskap. En önskan att sprida sin glädje.
Och glädje spred han. Till många av oss, som åkte spårvagn 75 den morgonen.
Kommentarer
Postat av: Peter L
Härligt!
Postat av: Nils
Jag lever för sådanna stunder!
Trackback